Hampus klassiker

Jag har alltid velat åka skidor mitt i centrala Stockholm. Vem vet hur länge vi har snö så här långt söderut? Lika bra att passa på när man får chansen. Föret var helt okej. Vallan sedan Vasaloppet satt kvar på skidorna och klistret funkade perfekt.

Jag startade uppe vid mitt kontor strax ovanför Humlegården och körde via Stureplan längs Kungsgatan upp till Sveavägen och vände. 3 kilometer som premiärtur är helt okej tycker jag.

Många glada människor hejade på mig när jag passerade Sturesvampen.

Glidet var inte helt hundra men det gick stundtals ganska fort.

Att diskutera fetma är att ge sig in på känslig mark. Det fick Katrin Zytomierska känna på när hon kommenterade SATS senaste reklamkampanj tidigare i veckan.  "Din skabbiga sak. Är du ens människa?", skriver en av de som kommenterar inlägget.

Jag tror inte att jag har några problem att hålla mig på en sakligare och mindre kränkande nivå än Katrin, men fetma är känsligt. Det fick jag erfara när jag i dag tillsammans med ett gäng andra frivilliga motionärer och idrottsmän (ja jag skiljer på dessa vilket jag förklarar snart) deltog i en fettmätning.

Jämföra kroppar
Brukar du snegla på de andra i omklädningsrummet? Och då menar jag inte spana in de andras kön utan jämföra din kropp med de andras ...
Jag kunde inte låta bli att kolla in de andra avklädda personerna som samlats för att mätas på längden och tvären. Någon var helt klart kroppsbyggare, en annan verkade syssla med löpning eller någon annan konditionskrävande sport där det är bra att inte väga 100 kg eller mer. Alla såg helt klart ut att vara mer vältränade än jag. Jag tyckte mig också se att flera lite oroligt sneglade på varandra.

När vi snackade lite efteråt konstaterade en kille:
– Jag tror ingen av oss som var där inne behöver skämmas eller oroa sig över sin kropp.

Nej kanske det. Men det oroas en hel del bland oss som tränar. Att elitidrottare kan bli ohälsosamt viktfixerade är ju känt. Men det pratas vikt och det vägs och jämförs en hel del även bland "oss vanliga".

Dr Mengeles laboratorium
De som klämde på och mätte oss var jättetrevliga och lyckades få situationen att kännas förvånansvärt naturlig. Men mätinstrumenten som användes såg gammaldags ut, trots att de tydligen var nya. Förutom måttband användes kaliper - en slags tång med en mätskala. Den fick mig tänka på en nazistkontroll där det skulle avgöras vilka som var ariska nog att få fortsätta leva.

Triceps, skuldran, låret, "kärlekshandtagen" och magen nöps med kalipertången. Med måttbandet mättes midjemått, överarmen och vaderna. Ett slags skjutmått användes för att mäta knät och till min förvåning visade mätningen av min längd att jag blivit två centimeter kortare. Trots att assitenten hjälte till att dra mitt huvud uppåt.

Alla mått matades in i en ekvation som visar hur min benstomme, min muskulatur och mitt kroppsfett står i relation till varandra. Den argentinske professorn som höll i utbildningen frågade vilken sport jag utför (skönt, han verkade tro att jag sportar i alla fall ...)

Efter lite uträknande fick jag min dom. Som jag berättade i mitt tidigare inlägg kategoriserar American Council of Exercise oss på följande sätt beroende på hur mycket kroppsfett vi har i förhållande till vår totala vikt:

2-4% Essentiellt fett
6-13 % Idrottsman
14-17 % Vältränad
18-25 % Acceptabelt
25 %– Övervikt

Min våg hemma visar att jag är vältränad. Den leder högfrekvent ström genom kroppen och mäter motståndet. Med hjälp av detta och de värden som ålder, längd och kön kan den tillsammans med min vikt räkna ut vad jag består av. Professorn dömde helt ut vågen. Dels mäter den bara underkroppen, och ekvationen bygger på normalpopulationen. Vätränade tenderar att få för hög andel fett enligt vågen.

Enligt kalipermetoden har jag ett väldigt sunt midjemått och jag har 7,8% kroppsfett vilket gör mig till en idrottsman! (inte bara en glad motionär).
Min kropp är tydligen linjär och benstommen och muskelmassan väl avvägd för min sport.

Beroende på vilken sport man utför fick man nämligen olika bedömningar av professorn. Jag har lite för mycket fett och för lite muskler i förhållande till min längd i jämförelse med en Tour de France-cyklist (eh ja det var ju ingen nyhet ...)

– Men jag tänker gå ned några kilo, förklarade jag.

– Tänk på vad du går ned. Att hålla koll på dina mätvärden med en kalipertång och ett måttband gör att du vet om du tappar muskler eller fett, svarade han. 

Om man bantar tappar man större andel vätska och muskler än fett, vilket ju inte är eftersträvansvärt. Men om detta, och den diskussion som följde om styrketräning, uthållighet, relativ styrka mm ska jag berätta en annan gång.

Tänk att oktober kan vara så underbar med krispig klar luft, gula löv och torra vägar. Sedan kommer november med sina kala träd, fukt som tränger in i märgen och ett mörker som lägger sig över själen.

Men det är en perfekt tid för att ladda på med massor av bra träning!

20 st cyklister samlas tidigt en grå novembermorgon. Lägg märke till de två cyklisterna som vilar så proffsigt på sina cyklar. Det är jag och Aivar som skulle ge självaste ordföranden i Velominati både ståpäls och ståfräs.
Foto: Alexander Danielsson.

Förutom en hel del distanspass på cykeln kör jag också intervaller. Idiotiskt att göra det i november kan tyckas men jag är övertygad om att den lite mer intensiva träningen är nyttig även under lågsäsongen. Jag går ju inte till överdrift, men något intervallpass då och då tror jag är bra.

Man kan välja mellan att tröstäta en massa godis eller bota höstkänslan med god och nyttig mat. Jag väljer båda.

När det regnar och är kolsvart är det mysigt att gosa in sig på gymet. Här kör Lars-Erik och Joakim kombination av styrketräning och uppmjukning. De där rullarna var otroligt elaka mot mina stela muskler.

Min ledarkollega Mic brukar råda mig att ta det lugnt i gymet så jag inte lägger på mig en massa "cosmetic bulk". Samtidigt tycker min bror att jag ser ut som en harkrank så risken att min överkropp blir onödigt stor och syreslukande är nog rätt liten. Bänkpress var en ny erfarenhet. Kändes inte direkt utmattande i dag men jag antar att musklerna berättar för mig i morgon att de fått kämpa lite.
 

Äntligen har det slutat rossla och pipa när jag andas. Solen skiner. Hösten ler sitt allra härligaste leende mot mig. Självklart förlänger jag pendlingen hem med en timme eller två för att få njuta extra.

Klassikern under 20 timmar har varit årets idrottsliga mål. Tack vare en lyckad Vätternrunda var möjligheten god inför Lidingöloppet. 3:15 skulle jag springa på och det bör jag göra vilken dag som helst i veckan.

Men en förkylning har satt käppar i hjulen. Dels tär den på kroppen, men framför allt har den förstört min uppladdning. Jag brukar behöva köra ganska hårt nära inpå loppet för att ha intensiteten i kroppen och pannbenet. Att ligga och vila en hel vecka inför Lidingöloppet är inte optimalt.

Redan på väg till starten kände jag att det skulle bli en tuff dag. I går var det 50/50 om jag skulle starta. Halsen kändes fortfarande inte helt bra. Idag hade jag svårt att hålla jämna steg med min fru när vi promenerade till Koltorps gärde där starten går.

När jag tog av mig överdragsbyxorna började vaden dra ihop sig i spasmiska kramper. Kul.

Vaden som krampade redan innan loppet blev galen när jag var i mål. Musklerna såg ut som om jag stängt in en vild boaorm under huden. Det tog mig 50 minuter att gå de två kilometerna från målet hem.

Jag tror inte ett enda steg var roligt i dag. Svårt att hålla farten i början, och när kroppen började bete sig någorlunda normalt efter 14 km så slog krampen till. Först båda vaderna, och vid 23 kilometer även låren.

Min son brukar säga att jag ser ut som en full jultomte när jag springer. I dag såg jag nog ut som en skadskjuten full jultomte halva loppet. Något löpsteg var det inte tal om. Snarare ett stapplande. Satan vad ont kramp gör! Och att  utsätta sig själv för smärtan vid varje steg är ju egentligen helt galet. Som att slå sig själv med en hammare i en jämn plågsam rytm ungefär. Det krävdes enorm viljestyrka att börja springa igen efter de tuffa uppförsbackarna som jag tvingades gå i. Att springa uppför dem var en omöjlighet då vaderna låste sig totalt.

När jag sprang om en farbror som bar en tröja med texten "Jag har sprungit Lidingöloppet 40 gånger" var jag sugen på att daska till honom och skrika "Idiot!" men jag lyckades behärska mig.

Redan i måndags gav jag upp tankarna om att slå personbästa i årets Lidingölopp. Efter några kilometer började jag inse att under tre timmar skulle bli svårt. Efter halva loppet hade jag bara ett enda mantra. Sub 20, sub 20, sub 20.

Kroppen ville bryta. Hjärnan ville bryta. Hela jag längtade hem. Jobbigt att springa i sin hemmiljö där man kan varenda stig och vet genvägarna hem ...

Benen hade checkat ut för länge sedan så det var tack vare ett tjockt pannben jag tog mig i mål. Jag gick på hörntänderna brukar det ju heta och i dag kändes det som så.

Klockan stannade på 3:09 och jag klarade mitt mål! 20 minuters försämring sedan sist men det struntar jag faktiskt i. Viktigast var att bara komma i mål inom 3:15 i dag.

Men nu räcker det med att ställa upp i lopp trots att kroppen inte är ok. Veckan innan Vasaloppet hade jag influensa. Dagen innan Vansbrosimmet magsjuka. Och nu, en veckas man cold innan Lidingöloppet.

Dessutom har jag i ärlighetens namn inte ägnat så mycket tid till löpträning som jag borde. 5-10 löppass sedan i juni har det blivit för cykling har varit så mycket roligare. Och det straffade sig i dag.

Men, man ska ju tänka positivt så här kommer några sådana reflektioner:

1. Kroppen pallar mer än man tror. Den stod ut i 30 kilometer tuff terräng i dag trots sjukdom.

2. Det finns ett tufft psyke bakom den mesiga fasaden.

3. Det här är min lägstanivå och den är ju helt ok.

4. Jag klarade ju årets mål! Njut nu för helvete!

Tydligen gjorde benen rejält ont. Jag kände att det sved lite under foten när jag sprang de två sista milen men tyckte inte det var någon större fara. Smärtan i benen var förmodligen nog för hjärnan att behandla under loppet.
(Sådana här skavsår visar ju också att man inte nött skinn tillräckligt mycket på träning ...)