Hampus klassiker

1 045 mil blev det 2016. Trots en period av sjukdom mitt under säsongen blev det bara sex mil mindre än mitt rekordår 2015.

2016 började rätt bra tävlingsmässigt. Jag låg topp tio i keps cup i min åldersgrupp, men struntade i de sista tävlingarna vilket så klart gjorde att jag halkade ned i resultatlistan.

Sedan blev det mest skrutt av hela säsongen. Jag bröt en tävling på grund av materialfel och åt baltiska hallon som gav mig magsjukan från helvetet. Två gånger dessutom. Inte visste jag att det var hallonen som var problemet så när jag tillfrisknade firade jag det med en hallonsmoothie.
Fy satan vad dåligt jag mådde i två veckor.

Men under 2017 har jag tre mål uppsatta:

1. Köra Siljan och Orsasjön runt under fyra timmar. 16 mil långt innebär ett snitt på minst 40 km/h. Det borde gå eftersom jag kommer att cykla med snabba och starka masgruppen.

2. Köra Jotunheimen Rundt under 15 timmar. Folk som kört loppet säger att man ska vara glad om man över huvud taget kommer i mål. 43 mil och 4 600 höjdmeter. I ett sträck. Eller, ett par obligatoriska femminutersstopp finns längs vägen så lite vila blir det ju. Starten går klockan 21:20 så det kommer att bli en del mörkercykling över fjällen. Det kan vara 20 grader varmt nere i dalarna men nollgradigt uppe på fjälltopparna så klädseln blir en utmaning. Lite norskt regn eller snö på det så kommer det här loppet att kunna bli ett äventyr, ren misär, eller helt underbart roligt. (Fast inte roligt på norska där det ju betyder lugnt.)

Kolla in banprofilen. Nedförskörningen från Sognefjellshytta som ligger på över 1400 meters höjd ser ju ut som ett lodrätt fall. Inte konstigt att man lätt kommer upp i 90 km/h där. Trist om man skulle komma på att man glömt något på toppen när man cyklat ned. Att behöva göra en vändning som efter den underbara nedförskörningen på Skottland runt är ju inte kul.

3. Köra Cykelvasan under tre timmar. 3.07 är min snabbaste tid hittills så jag behöver cykla nästan en minut snabbare per mil för att fixa det. Omöjligt? Nej det finns ju folk som klarar det så omöjligt kan det ju inte vara. Inte för mänskligheten i alla fall men kanske för mig.

Det är en månad mellan varje lopp. Det kommer bli svårt att tajma in toppform till alla tre. Så jag kommer att sikta på att vara toppad till Siljan runt och Cykelvasan. 15 timmars cykling kommer ju innebära mer lågintensivt arbete så där behöver jag inte vara toppad på samma sätt.

Det som blir jobbigt är att seeda mig fram till en bra startposition i Cykelvasan. Jag behöver köra några långlopp och prestera bra där för att hamna i åtminstone startled två. Jag antar att min tid från 2015 inte gäller som seedning?
Vilka lopp ska jag välja? De jag placerat mig bäst i ligger i södra Sverige så kanske blir det återbesök där. Rent formmässigt blir det största utmaningen. Antingen får jag se till att vara så otroligt vältränad att jag kan prestera bra i Långloppscupen utan att behöva köra en formtoppning för något av loppen, eller så får jag tänka igenom mitt träningsprogram ordentligt för att lyckas få till peakar vid rätt tillfällen. Jag lutar åt det första.

I nästa inlägg kommer jag att berätta hur jag tänker lägga upp min träning.

Jag minns fortfarande min första kontakt med Gåshaga Boys. Min kollega räckte över sin telefon och sa: ”Här Peter är en kille du måste prata cykling med.”

Killen i telefonen sa att min kollega tjatat en massa om mig och mitt cyklande och att jag väl kunde hänga på dem någon morgon eftersom jag också bor på Lidingö.
Han frågade också vad jag hade för mål med min träning. Jag sa att jag skulle cykla Vätternrundan om ett halvår.

– Om du tränar med mig garanterar jag att du förbättrar din tid runt Vättern med en timme, sa han självsäkert.
– Men hur kan du säga så? Jag kanske redan cyklat runt Vättern på sju timmar.
– Ja, då blir det sex timmar nästa gång.

Han förvarnade mig också om att jag skulle bli noggrant inspekterad om jag dök upp på deras träning. Så att jag var rätt klädd och inte hade några löjliga motionärsprylar på min cykel.
–Vad räknas som motionärsprylar?
– Vet du inte ens det är det ingen idé att du kommer, svarade han.

Stänkskärmar insåg jag själv att jag nog inte borde ha på cykeln om jag skulle köra med dem. Men hur var det med ringklockan? Lampan som jag lät sitta på av lathet även om det inte var mörkt? Den stora vattenflaskan?

Jag körde aldrig med dem det året utan ledde i stället en grupp från Fredrikshof runt Vättern under nio timmar.
Gåshagapojkarna dök dock upp på våra träningar ibland och de är tvärt emot Fredrikshof kan man säga. Det räckte med en eller två cyklister från Gåshaga Boys för att köra sönder en Hofvet-träning fullständigt.

På gott och ont är Fredrikshof en utmärkt skola för Vätternrundan. Snygga raka led, jämn fart, hålla igen i backarna, ropa lucka om det behövs och så vidare. I Gåshaga Boys är de enda som skulle ropa lucka de som skapat den. ”Vi har fått en lucka! Nu jävlar kör vi!” Tvåpar som det kallas när man cyklar i två led tror jag inte Gåshaga Boys hört talas om. Belgisk kedja körs på ett eget sätt – trots att en belgare är med i gänget. I stället för att rulla runt och dela på dragjobbet brukar den som är starkast dra tills han storknar och då får någon annan ta över – om det finns någon kvar där bakom.

Allt mer utvecklades våra Hofvetträningar åt det hållet. När vi gick från Sub 9 till Sub 8 och senare 7+ gick vi från ”alla ska med” till ”om alla är med hela vägen har vi kört för långsamt.” Vi passade nog inte in så bra i stora homogena Hofvet utan kallades ofta för ADHD-sektionen, eller tourettesgänget.

Det gjorde att jag nog passade bättre tillsammans med Gåshaga Boys än med Hofvet, och jag började så småningom cykla allt mer med dem. Ett jäkligt trevlig gäng med många färgstarka individer. Ett gäng cyklister där det obönhörligt visar sig om man slarvat med träningen. Varje pass är som en tävling. Ryckigt, fartfyllt, jobbigt och alldeles underbart.

Min fru, sa vid något tillfälle: ”Peter, tror du verkligen att du passar ihop med de där? Du som är så barnslig och icke-PK.  Inte vill väl de ha en pajas med i klubben?”
Nej, det är väl förmodligen därför jag tvingats vara hang around eller prospect så länge. En sådan seriös grupp cyklister som Gåshaga Boys har ju ett rykte att tänka på.

Men på senaste årsmötet blev jag fullvärdig medlem. En rosa rookie till att börja med visserligen. Jag och Alex togs upp i gemenskapen efter en lång och förnedrande initieringsrit. Tyvärr kan jag inte berätta något om den här i bloggen då vi alla är edsvurna till tystnad.

Däremot kan jag berätta att jag har börjat smida planer för 2017 och redan anmält mig till ett lopp som jag med skräckblandad förtjusning sneglat på en tid. Det kommer att innebära mycket mer tid på landsvägscykeln och träningen börjar nu efter en tids vila över jul och nyår.
Mer detaljer om vad jag har i kikarn kommer i nästa blogginlägg.