cover-liten

Hampus klassiker


Torsdag, Juli 25, 2013

Utan trosor i trollskogen

"Kan vi ses på tisdag i stället? Jag behöver vila musen lite."

Ibland får jag frågan om allt knas jag skriver om bara är påhittade sagor.

Folk har svårt att tro på att jag är som en galen blandning mellan den klantige farbror Melker, Lotta på Bråkmakargatan som tror sig kunna allting och tar sig vatten över huvudet, en liten Jonathan Lejonhjärta som tvivlar på sin förmåga och en elak Kattla som spyr eld när humöret och blodsockret sjunker.

Låt oss för pinsamhetens och familjefridens skull anta att följande historia bara är påhittad. De två huvudpersonerna kan vi kalla för U och E så att de inte behöver skylta med sina riktiga identiteter på hela internet. Det är kanske nu det skulle passa att använda uttrycket hen för första gången. Men det skulle inte fungera riktigt här som du förstår om du läser vidare.

"Kan vi ses på tisdag i stället? Jag behöver vila musen lite."

Eeeh, hmmmm, ja där har vi ett meddelande som man inte vill ha flashande på telefonens display då den ligger på matbordet. Nu var det en oskyldig cykeltur som planerades och den stackars musen hade fått ta en del stryk på ett långpass som systrarna U och E gjort tidigare under dagen.

Jag ifrågasatte hur hon sitter på sadeln och undrade om det är så stor skillnad på mäns och kvinnors anatomi att cyklingen påverkar så olika. Under de 71 milen jag cyklade för några helger sedan var lite rodnad där nere det enda som hände. Om det handlade om att tusentals cyklade mil gjort huden läderaktig och okänslig eller om det är bra cykelbyxor eller rätt teknik som är skillnaden låter jag vara osagt.

U bad mig fråga mina cyklande kvinnliga "kollegor" hur de gör med sina underliv.

Ja men det är ju en helt naturlig fråga att ställa.

Tisdagen kom och vi snackade en del om ställningar och teknik när vi rullade runt i skogarna kring Rättvik.

Eh vänta. Det där lät konstigt.

Vi snackade en del om sittställningar och cykelteknik när vi trampade runt i skogarna kring Rättvik ska det vara.

På tal om kön och sagor konstaterade vi att jag var den som riskerade att råka mest illa ut bland "oknyttet" som vistas där. Mörksuggor som äter upp stigen om man är ute för länge kunde drabba oss alla, men skogsrået Tövås-Keste som inte lyckats tillfredställa sin lust under de hundratals år hon vandrat i skogarna runt Dalhalla är mest ute efter manligt kön. Ömmande och slitna musar och könsneutrala hen är inget för henne vad jag förstår.

Om man lite avundsjukt undrat varför det bara är små värnlösa tjejer som riskerar att råka ut för osedligheter i joggingspåret om kvällen kan man som manlig motionär kanske räkna med lite snusk om man vistas strax norr om Rättvik. Och tänder på hundraåriga kvinnor med svans och hål i ryggen kanske jag ska tillägga.

Nåväl. Tillbaka till det ömmande underlivet. Tipsen jag förmedlade var att inte ha sadeln för högt. Då riskerar man ju att lägga för stor belastning på "mittenpartiet". Ett annat är att mäta avståndet mellan sittbenen och köpa en sadel som är anpassad efter dessa så att tyngden vilar där och inte någon annan stans.

Men sedan kom den oväntade frågan:

"Vilka trosor ska man använda?"

Flera sporttrosor har ju sömmar som ger skavsår. Och cykelbyxor med hängslen kan man inte ha. Då retas resten av familjen och kallar en för Borat.

Jag förklarade att cyklar, det gör man utan trosor. Det finns ju en anledning till att cykelbyxor görs med en len och skön "blöja".

Systrarna U och E tittade misstroget på mig.

Det spelade ingen roll hur mycket jag förklarade att livet på cykeln blir mycket underbarare om underlivet är bart.

FörfattarePeter Hampus i
(0) Kommentarer | Permalink

Fredag, Juli 19, 2013

BMC vs citybike

Hur klarar sig Schwezisk högteknologi mot pendlarcyklar eller hyrcyklar? The Guardian har testat om det handlar om ben eller cykel.

Denna sommar kör jag på en BMC mountainbike som en av ambassadörerna för EnergySport. Jag är supernöjd med cykeln. Har inget att skylla på om jag skulle köra dåligt i skogen. Går det inte tillräckligt fort är det inte cykelns utan mitt fel helt enkelt.

BMC tillverkar även landsvägscyklar och har ett team som deltar i Tour de France. En av deras värstingcyklar ställs i filmen nedan mot diverse andra "skräpcyklar" för att utröna vad som är viktigast - cykeln eller cyklisten.

 

FörfattarePeter Hampus i • CyklingFilm
Permalink

Torsdag, Juli 18, 2013

Långt kvar till Lidingöloppsformen

Tur att det är några månader kvar till Lidingöloppet. Som det känns nu blir det till att promenera runt.

Bildäck

Konstigt nog får jag stå i startled 3 trots den dåliga tiden förra året. 

Men som det känns nu förtjänar jag inte att starta där. Som tur är går inte starten i Lidingöloppet förrän den 28 september. 72 dagar kvar. På den tiden kommer min revbensskada att läka om jag inte slår upp den igen. Då är det åtminstone lättare att springa i högre tempo. Hellre ont i benen än ont i "andningsapparaten".

På löpturen igår var det svårt att ens hålla sexminuterstempo på kilometern. Det gjorde ont i bröstkorgen så jag trippade fram. Ändå låg pulsen över 80% av max. Förmodligen för att jag inte kan djupandas utan måste ta många grunda andetag.

Jaja, inget fel med det. Mina ben behöver en mjukstart. Som cyklist kan man tydligen springa sönder sig totalt om man går ut för hårt i början. Bra kondition i kombination med dåligt tränade senor, ligament och leder kan tillsammans med ett alltför tjockt pannben och hög smärttröskel göra mer skada än nytta i början.

Så jag trippar fram i löpspåret. Och Vo2-träningen som jag tänkt köra nu i juli har fått bytas ut mot LSD och teknikpass på MTB. Oj, många förkortningar där. LSD är inte knark i mitt fall utan Long Slow Distance. Att köra lugnt är även det bra för konditionen. Då skapas mitokondrier som kan beskrivas som cellens fabriker som tillverkar de molekyler som används vid förbränning. Många mitokondrier i muskeln är bra vid konditionsidrott och dessa bildas gärna vid långvarig träning på låg intensitet. Skönt att veta att man inte behöver köra så att man får blodsmak varje gång för att det ska göra nytta i kroppen.

Teknikträningen behöver jag verkligen. För mycket tid på landsvägscykeln har gjort mig både överdrivet försiktig men också lite ostadig på MTB:n (mountainbiken).

Nu ska jag ta tag i mitt projekt att lära mig köra på bakhjulet på allvar. Dels för att det är coolt och något jag alltid velat kunna, men också för att det är bra balansträning och något man faktiskt kan ha nytta av i skogen. Att få upp framhjulet över hinder gör att man tar sig fram lättare. Och framför allt, allt lyfta på framhjulet när man ska nedför branta "drops" gör att landningen kan bli mjukare och man riskerar inte att landa med för mycket framvikt och flyga över styret.

Jag letar nu saker för att bygga en liten egen teknikbana på tomten. Bildäck, plankor, stockar med mera ska användas för att få en lite roligare användning av gräsmattan som ändå bara används till fullo när man vandrar över den med gräsklipparen.

När jag är klar ska jag bli lika duktig som Peter Sagan på att hantera min cykel.

Här är en bra genomgång för hur man steg för steg lär sig bakhjulsåkning, eller wheelie som det heter på engelska.

FörfattarePeter Hampus i • CyklingFilmLöpningTräning
(0) Kommentarer | Permalink

Tisdag, Juli 09, 2013

”Erkänn att du vill smaka på min korv”

Den galna och lite skrämmande idén blev verklighet. Att cykla till och från Vansbrosimningen. Ett odjur förstörde dock en del av nöjet.

Att jag skulle vara den svagaste länken i kvartetten som bestämt sig för att cykla Stockholm – Vansbro – Stockholm stod klart redan från början.

Apokalypsens fyra ryttare bestod av Petter som tävlar i cykel på elitnivå, före detta elitkanotisten Aivar som varit med i tre länders landslag, och Bo, före detta olympiern, numera chefläkaren för Sveriges Olympiska kommitté.
Och så lilla jag. 44-årig fyrbarnspappa med lite för många galna idéer i huvudet. Skulle jag bli den enda som ropade lucka?

Jag hade rätt svårt att föreställa mig hur det skulle kännas. Jag som tycker Vätternrundan är för lång skulle nu cykla mer än en Vätternrunda, och sedan tillbaka igen. Dessutom skulle en del av En svensk Klassiker – nämligen Vanbsbrosimningen klaras av i mitten av färden.

Hur skulle det kännas efter 30 mil? Det längsta jag cyklat tidigare var 29,5 mil. Nu skulle vi några mil till och sedan hem igen.

Stäket

Första stoppet blev på Mc Donalds i Stäket. Vad hade vi framför oss? Vad skulle hända? Stor förväntan.

Vilken njutning!
Vad vackert det är i Sverige! Att få rulla genom Uppland, in i Västmanland och sedan Dalarna var en härlig upplevelse. Bruksmiljöer, porlande bäckar och forsar, barn som plockade bär, raggare som drack öl. Jag njöt för fulla spjäll …

Jag tänkte flera gånger:
”Det här kommer jag att minnas resten av mitt liv. Sommaren 2013 när vi cyklade till Vansbro i riktig högsommarvärme.”

fika

Fika med stilpoliserna
Det blev en hel del fika och matstopp. Stilpoliserna hade ju förbjudit packning på cykeln. Jag fick kritik redan vid starten för min lilla lilla sadelväska. Att jag hade två 75 centiliters flaskor på cykeln i stället för gängse 50 cl blev dock godkänt.

Aivar hade dolt verktyg och slang i sin ena vattenflaska för att slippa fulcykla som jag med verktygen i en sadelväska. När han glömde den vattenfyllda flaskan redan på Mc Donalds i Stäket blev han lite törstig efter ett tag.

Men, Aivar är inte den som klagar. Vi märkte det först då han försvann ur ledet. Då hade han fått syn på en gammal sportflaska som förmodligen någon triathlet slängt i diket. Den hade sugrör nämligen. Han stannade och plockade upp den och trampade ikapp oss.

Första punkan stod jag för. Genomslag på ett kort grusvägsparti. Turen slutade 2-2 mellan mig och Aivar.

Enligt stilpoliserna får man inte gå in i en mataffär med cykelhjälmen på. Eller, egentligen säger regeln att man inte får vara längre än en dryg halvmeter från cykeln med hjälmen på.
Att Petter förklarade för tjejen i kassan på Lidl i Fagersta att han inte kände mig och att jag absolut inte cyklade med honom trodde jag först berodde på mitt brott mot hjälmregeln. Men jag hade ju cykeln med mig in i butiken!
Nej det var tydligen att tänkte äta upp ett paket kall grillkorv som var det pinsamma.

Att jag sa:
”Erkänn att du vill smaka på min korv”, gjorde mig kanske inte mindre pinsam heller antar jag.
”Verkligen inte! Framför allt inte när du uttrycker dig på det där viset!”

raggare power meet

Fint tempo
Vi körde nog om ett par hundra bilar, en traktor och två motorcyklar längs vägen. Okej, bilarna var raggarbilar som körde väldigt långsamt i Västerås. Men vi cyklade faktiskt inte långsamt trots att färden var lång.
Petter lade sig i täten och drog mest hela tiden.
I Ludvika kunde jag dock ana att han tröttnat lite. Inte på att dra, utan mer på själva turen.
– Är vi inte framme snart! Vilken tid det här tar!
10,5 timmars cykeltid och över tre timmars fikatid blev det på de 35,5 milen upp.

Jag tyckte det gick hur lätt som helst till Vansbro. Plågan började när vi kom fram och skulle slå upp tälten. Fy satan vad hungriga knott det fanns bredvid Dalälven!!!!!

Lite middag och en öl och man sov ganska gott trots hårt liggunderlag. Petter sov med sin cykel, Aivar hade sin under tältet men jag kedjade fast min i ett staket.



Varför finns det inga bilder i den här bruksanvisningen? Jag förstår inte det här tältet.

tält o uteliggare

Cykeln under och Aivar bredvid tältet blev resultatet.

Kallt och strömt
Dagen efter var det dags för själva målet med resan. Vansbrosimningen. Fast egentligen var resan målet för mig. Simningen bara en anledning att få cykla långt.

Tydligen hade ryktet om oss nått ut bland deltagarna. Det hade pratats om oss bland folk i starten fick jag höra.

Själva simningen är inte så mycket att orda om egentligen. Det var kallare och mer strömt än förra året. Bara 16 grader i Dalälven och något varmare i Vanån.
Jag hade tänkt lägga mig i mitten av ån för att få så mycket medström som möjligt men hittade en kille som crawlade i precis lagom fart ganska nära stranden. Jag bestämde mig för att drafta bakom honom. Jag kunde simma bröstsim utan större ansträngning bakom hans crawlande.
När vi vände mot strömmen tappade jag bort honom och det blev genast jobbigare.
Våtdräkten jag fått låna av Bosse var anpassad för crawl. Benen flöt högt i vattnet vilket gjorde att överkroppen gärna tippade nedåt. Jösses vad många kallsupar jag fick. Sådana där riktigt rejäla där man fortsätter att dra i sig vatten i varje andetag.

Jag hade inga förhoppningar om en bra tid utan trodde nog på 1:10 cirka eftersom motströmmen var ganska stark och jag cyklat 35 mil dagen innan. Men när det var en kilometer kvar och jag hade drygt 20 minuter på mig insåg jag att det fanns en chans. Tog inte ut mig till döds men höll ett hyggligt tempo och simmade i land på 1:01:39. Personbästa med tre minuter och 20 sekunder. Helt okej tycker jag och grämer mig inte över att jag inte hamnade under timmen.

Falukuriren intervjuade oss innan avfärd och när vi packat ihop allt och skulle ge oss av sa Aivar:
– Det blir lite jobbigt när man tänker på hur långt det är hem.
– Men tänk inte så då! Nu kör vi! sa Petter och anade jag lite ängslan i hans röst?

Jobbigt jobbigt jobbigt
Vi valde en annan väg hem inledningsvis. Big mistake. Förutom en jäkla massa galna stockholmare (det måste ha varit stockholmare på väg hem från Vansbrosimmet, alla andra trafikanter vi stött på var trevliga och omtänksamma) som gjorde helt idiotiska omkörningar var det varmt och asfalten var skrovlig och trögrullad.

kask assoss

32,5 grader visade termometern och motvinden kändes som en hårfön. Dessutom visade Dalarna varför det heter Dalarna. Eller Backarna borde landskapet heta. Visste du att Dalarna har 95% mer uppförs- än nedförsbackar? Långa är de också. De fyra första milen var fasen bara uppför i motvind. Inte helt bra för moralen.

Vi valde att dra en mil kvar, och en gång när det var Petters tur var det nedför i många kilometer. Han bombade på som en galning. Kul att köra fort. Men bombande i varje nedförsbacke hem skulle ta på krafterna. Vi skulle ju sluta på över 70 mil när vi kom hem. Skulle jag palla det här? Vila fick jag tydligen göra uppför. När jag själv drog för då fick jag bestämma takten själv.

Jag var så oerhört trött ett tag.

Simningen hade tydligen tagit mer energi än jag trodde. Inte 8000 kalorier som en stackare fått för sig att ladda inför en timmes simning, men att pumpa på i hög intensitet hade nog bränt en del kolhydrater ur min kropp.

Jag svepte vattenflaska efter vattenflaska. Tryckte i mig gel och banan. Inget tycktes hjälpa.

– Kan inte något på cykeln gå sönder snart? Något som jag inte blir så ledsen över men som hindrar oss att fortsätta, tänkte jag i mina mörka stunder.

När vi stannade för pizza efter fem mil sa Aivar:
– Jag vill inte vara en pessimist men jag tror det kommer att bli väldigt tufft i dag.

No shit Sherlock!

Vi konstaterade också att drömmen att komma hem till midnatt skulle bli väl tuff. 30 mil på nio timmar på bara tre man skulle bli jobbigt i värmen. Bara att resignera och slå av lite på tempot.

Pungsveda
Det händer en del märkliga saker i kroppen när man blir trött. Insidan av högerknät började värka. En liten kalkyl i mitt domnande huvud räknade ut att den här smärtan gånger tre skulle bli outhärdlig mot slutet.

Dessutom började det svida rejält i mellangården ganska tidigt. Skavsår redan? Efter bara några mil? Skulle mina ädla delar sitta kvar när vi kom fram? Bilderna av en blodig pung försökte jag slå undan ur mitt medvetande så gott jag kunde.

Jag kom också på mig själv att räkna tramptagen på samma sätt som jag räknade stakningarna under Vasaloppet. Och jag kom på mig själv vid siffran 66, precis som på Vasaloppet. Undrade vad sjutton jag pysslade med och började om från ett igen.

Men i Ludvika hände något magiskt! En kopp kaffe på Statoil fick liv i mig. Smärtan i knät försvann. Känslan av brännande skavsår i underlivet var som bortblåst. Kraften i benen kom tillbaka. Humöret steg.
De resterande 25 milen var ren njutning!
Otroligt hur det kan vända så! Hur kan man känna sig helt körd och sedan bara bli starkare igen? Känslan har jag haft flera gånger tidigare på Vätternrundan och förundrats över den varje gång.

Nu kunde jag peppa Aivar och bjuda honom på chips när han var låg på energi. Snacka vägval med Petter och bistå med gott humör när han började bli otålig. Han vill ju helst cykla fort och kort.

Medvind och hemlängtan
I Västerås tröttnade han nog lite i alla fall och tog över hela dragjobbet. Mellan Västerås och Enköping trummade vi på i 40-45 km/h på nästan helt tomma vägar. Härligt att få ha vinden i ryggen och en stark cyklist framför mig.

Men samtidigt insåg jag att vi hade 10-11 jobbiga mil kvar. Jag låg strax under tröskeln men kände att farten drog ganska mycket energi. Perfekt då att Petter har wattmätare. Att bara be honom sänka intensiteten lite funkar mycket bättre än att be en person utan wattmätare att sänka farten.
Medan jag trampade på där bakom honom tänkte jag att det var några saker som skiljde oss från randonneurer.
Dels farten, men också det faktum att vi inte var lika välutrustade som de. Då tänker jag inte på det vi hade i byxorna utan på cyklarna. Vi hade mat och dryck, lite reservslangar och några basala verktyg. Inget första förband. Inte ens ett plåster hade vi med oss.

Odjuret
– Vad håller han på med?
Man hinner konstigt nog tänka mycket trots att det går fort.
Petter vinglade till, ändrade åkriktning och föll omkull.

Jag undrade varför han gjorde så mitt på en slät fin tom väg. När jag hade undrat färdigt låg jag själv på asfalten. Mitt försök att hoppa och veja undan räckte inte till. Jag körde in i honom och slog hårt i vägen med huvud, axel och rygg. Medan jag gled några meter hann jag också tänka. "Ajdå det där blir osköna skrapsår."

Sedan kom smärtan. Jag gjorde som man ska – låg kvar ett tag och kollade om jag kunde röra på händer och fötter. Jag hade ju landat på huvudet. Men sedan ställde jag mig upp för att försöka få luft. Jag hade tappat andan av smällen.
De andra frågade hur det var fatt och jag bad dem vänta medan jag hämtade andan och gnydde lite. Antar att jag både såg ut som och lät som Gollum där på vägen.


Vi hade varit med om en viltolycka. Ett odjur hade kastat sig ut i vägen och slagit undan Petters framhjul. Odjuret – okej haren, verkade ha klarat sig för den syntes inte till när vi hade samlat ihop vattenflaskor och annat som spritts på vägen.

Vi konstaterade att det skulle ta lika lång tid för en anhörig att hämta oss som det skulle ta för oss att cykla de sista sex milen hem. Så vi rullade iväg försiktigt för att känna oss för efter att vi kontrollerat att allt på cyklarna funkade. Jag var lite omtöcknad, och det rann lite blod från skrubbsåren men det kändes inte så farligt. På nästa mack tvättade vi oss, och vis av erfarenhet skrubbade jag de svidande såren riktigt hårt med tvål och vatten. Bättre att det svider som satan i tio sekunder än att det svider lite hela tiden i tio dagar för att såret är infekterat.

Vi kom till slut hem! Otroligt att jag cyklat 71,5 mil på två dagar! Det hade jag inte trott om någon skulle frågat mig för några veckor sedan.


Glada men trötta cyklister. Jag hade inte klarat detta utan Petter, Aivar och Bo. Eller, jo kanske men jag hade nog tyckt det var färdigcyklat för resten av säsongen efter det. Att ha ett roligt sällskap och få draghjälp betyder mycket!

När jag skriver det här sitter jag på akuten på St Görans sjukhus. Det visade sig att det var värre än skrubbsår. Att ett revben var brutet kunde jag konstatera själv. Om det klickar när man rör på sig och gör så in i helvete ont att hosta eller resa sig ur sängen brukar vara ett tydligt tecken.

Däremot vill läkarna kolla om ena lungan punkterats och om något skadats i nacken. Så här sitter jag nu med stödkrage och väntar på resultatet från datortomografi och lungröntgen.

FörfattarePeter Hampus i
(7) Kommentarer | Permalink

Torsdag, Juli 04, 2013

Styrkeprovet - Tour de Bergslagen

– Peter, varför kan du aldrig göra något normalt?
Jag antar att min fru inte sa det som en komplimang, men jag tog det så.

Nu är vi fyra knäppisar som ska cykla Stockholm - Vansbro - Stockholm i helgen. Första idén, att ta pendeln till Bålsta för att slippa en massa tråkig stadscykling bedömdes som fusk. Så för mig blir det 68 mil ungefär. Om vi inte åker fel och får några extra mil på köpet.

Vi tältar i Vansbro, och får utrustningen ditkörd med bil. En randonneur skulle nog kalla det fusk. Men vi är inga randonneurer. Faktum är att i mina kretsar finns en skarp skiljelinje mellan oss och randonneurer. Vi cyklar fort och är snygga. Underförstått tvärt emot randonneurer.

– Peter, om jag någon gång blir en randonneur får du skjuta mig, sa en av mina kompisar en gång. Lite märkligt egentligen med tanke på att gänget jag cyklat med runt Vättern haft som inofficiellt mål att ta ut sig så på passen att man ser ut som en bakfull uteliggare efteråt. Randonneurerna är ju cyklingens uteliggare.

 


Bakfull uteliggare eller randonneur? Nej ingetdera faktiskt. En stilren cyklist som värmer sig lite bara efter ett stenhårt pass i regn och kyla. Denne cyklist kommer att få agera vindskydd åt mig på resan så att jag är pigg och fräsch till simningen i Vansbro.

Men en av idéerna som kläcktes, att likt randonneurer övernatta i ett dike invirad i plast förkastades. Så vi lyxar till det och sover i tält som sagt. Förmodligen kommer vi att ligga och krama, inte varandra, utan våra dyrgripar i tältet. Man törs ju inte lämna en cykel som kostar mer än en husvagn ensam ute på en campingplats!

Randonneurcykel
Så här kommer inte våra cyklar se ut.

När vi via Facebook planerat turen skrevs bland annat följande kommentar:
"Lite praktiskt. Jag tänkte köra stilrent, allt som inte får plats i bakfickor är onödigt. Hur har ni tänkt er?"

Vi kommer alltså att med lika lite packning som Tour de Francecyklisterna göra vår egen tour. Fast utan följebilar och glamour. Endast lite mat i fickorna och flera matstopp längs vägen är planen.

Återkom hit till bloggen för ytterligare rapporter.

 

FörfattarePeter Hampus i • BilderCykling
(1) Kommentarer | Permalink