Hampus klassiker

– Tack för att du inte skriver om hur hur värdelöst det är att cykla i Stockholm i din blogg som sist du kollade har över 1000 cyklister som läsare varje vecka.

– Tack för att du cyklar till och från jobbet i ur och skur och inte belastar vår kollektivtrafik eller sitter i bilköer på våra hårt belastade infarter.

– Tack för att du inte blir irriterad när vi sätter upp avspärrningar mitt i vägen helt utan anledning. Inte för att varna för något vägarbete eller så utan bara för att helt enkelt ha dem där i vägen för dig och dina cykelkompisar.

– Tack för att du har överseende när vi dumpar en container mitt i en tvär högerkurva där vi varken har belysning eller varningstrianglar. Vi tänkte att du nog skulle gilla överraskningen och kanske välja att lite busigt köra igenom den. Man skulle kunna tro att vi tänkte: "skyll dig själv ditt jävla pucko om du cyklar i mörkret på en grusväg på din väg till jobbet", men du följer ju faktiskt en markerad cykelväg så vi och du fattar att vi ställde den där med flit för att liva upp stämningen lite.

Tack Stockholm! Tack för att du gör min färd genom Sveriges huvudstad till en spännande överraskande resa varje dag.

Jag sätter ihop ett lag som ska köra ihop en del nästa år. I veckan träffades teamet för att prova kläder och diskutera planerna. Ett och annat spännande lopp står på vår lista. Mer än så kan jag inte säga ännu ...

– Va har du large på dina armvärmare? Då tänker inte jag nöja mig med medium!

– De här benvärmarna smiter åt lagom hårt om mina biceps.

Jag planerar att köra en del mtb-lopp för egen del. Långloppscupen, xc-cupen och några andra spännande lopp står på min lista. Det skulle vara kul att köra något mountainbikelopp utomlands. Trans Alp vore kul om jag hittar någon partner. Man måste nämligen köra i tvåmannalag. 

Hjärnskadade
Jag fick ett brev från Richard som kört sub 8 och 7+ runt Vättern med mig med följande text:

Några av oss har en defekt på vänstra hjärnhalvan och har som bevis på vår omdömeslöshet uttryckt intresse för att köra RAAM (juni 2016?). Jag har en schweizisk polare som genomförde denna för några år sedan i lag om 4. Vi har därför – kanske som en start på ett äventyr – satt upp ett telefonmöte med honom i syfte att tanka honom på information om praktikaliteter och de logistiska utmaningarna med RAAM.

Telefonmötet avskräckte mig lite. Logistiken som verkar krävas för Race Across America är ju befängd. Servicebilar, läkare, massörer, kock, dietist, mekaniker ...

Men, vi är ett allt större gäng som leker med tanken att köra de 480 milen tvärs igenom USA och tidigare i veckan samlades vi över lite vin, öl och pizza för att lyssna på ytterligare två personer som kört loppet.

Möte med andra som har en defekt i hjärnan.

Jag är lite kluven. Kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske är det tanken på skavsår i stjärten och en mage som strejkar efter för mycket sockerintag efter ett par dagar som är avskräckande? Diarré och skavsår är ju inget man vill sätta fingret på faktiskt ...

Samtidigt är det en häftig utmaning och jag kan ju inte låta bli sådana. 2016 är tanken att vi ska köra. Men redan 2015 går Trans continental som också verkar vara ett härligt lopp. Start i Belgien och mål i Istanbul. Helt osupporterat som det var i Skottland. Man får en karta och några checkpunkter. Det är allt. De öppnar för en partempoklass och Neil försöker få mig intresserad. Distans är det nya svarta säger han. Jag är benägen att hålla med.

Jag minns en av de första cykelturerna jag gjorde med Martin Söderlund. Vi skulle guida vår Vätterngrupp på en runda i Roslagen och lyckades krocka med varandra i en korsning när vi stirrade på våra GPS:er. Så har det sedan fortsatt. En tur med oss två tillsammans blir sällan tråkig och händelselös.

I dag var planen att hitta lite nya stigar i vårt favoritområde på Norra Lidingö. Vi har en bana som vi brukar ha som testbana för att kolla formen, men den har några hundra meter grusväg som vi ville byta ut mot stig i stället. Så vi gav oss ut bland stock och sten för att hitta nya passager.

Martin städar skogen lite. Snygg pose va? Nästan som vår cykelkompis Vilma som nu står på en scen och spänner musklerna i en fitnesstävling.
Trots Martins idoga städande skulle det visa sig att skogen vann till slut ...

– Kör Peter! Stupet är bara 2,5 meter djupt. Upp på bakhjulet bara, och när du landar så studsar du liksom över trädstammen där nere.

Det blev en och annan teknisk utmaning. Några rötter fällde Martin, och en liten tall orkade inte bära honom när han tog stöd mot den i en uppförsbacke.

Vid ett annat ställe knakade det till ordentligt. Martin trodde att det var hans enorma benmuskler som pulvriserade en pinne på marken.

Men det var pinnen som pulvriserade växelörat på Martins lånecykel.

Ett snopet slut på cykelturen som vi fick avsluta på den lokala cykelaffären. Jag erbjöd mig att skjuta på Martin dit. Men han envisades med att springa.

– Fortare Martin! Vi håller ju knappt LSD-tempo!
 

Shimano bjöd in till stigcykling med Johnnie Krigström och Mattias Särnholm från Roomservice, mountainbikecyklisten Emil Lindgren och landsvägscyklisten Emma Johansson. Med på turen var också Roberto Vacchi, som bröt isen och gjorde första vurpan. Fler skulle det bli för det handlade om teknisk mountainbikecykling på Nick-spåret.

Emil visade dels hur man med snabb blick kan planera sitt vägval i knixig terräng, men framför allt handlade det om att ta sig uppför branta backar med stenar, rötter och lera.

Emil och Mattias ger tips på hur vi ska tackla backen, och Mattias står som mänskilg sköld för alla som riskerar att halka baklänges ut i skogen. En och en fick vi testa backen medan vi fick hejarop av de andra.

Det är fascinerande att se en så tekniskt duktig cyklist som Emil ta sig fram i terrängen. Emil tog silver vid vm i Hafjell och räknas som en av de cyklister med bäst teknik i världen. Det ser så lätt ut när han liskom sveper fram över stigen.

Vi var 25 stycken som samlats för att cykla, och Emil varnade oss att det inte skulle bli så mycket cykling utan mest prat. Men det gjorde inget för han bjussade på sig själv och gav massor av tekniktips. Dessutom lovade han Emma att hon skulle få vad som helst i hela världen om hon klarade en speciellt svår backe. Vi andra skulle få en dags coachning av honom om vi klarade oss hela vägen upp till toppen utan att sätta ned foten. Jag klarade kanske två tredjedelar ... (fast kom längre än Emma, som berättade att hon började sin cykelkarriär som mtb-cyklist)

Johnnie, Emil och Mattias är inte bara duktiga cyklister utan även stora underhållare. Vi bjöds på många skratt i skogen.

En av övningarna innebar att stå stilla med cykeln utan att sätta ned foten – en ganska nyttig färdighet om man behöver stanna upp för att hitta bästa vägen där det är svårt att ta sig fram.
Emil berättade att han hade hade balanserat stillastående på cykeln då han höll en föreläsning för en skolklass som tog 45 minuter. Jag skulle ha klarat 30 sekunder, och då hade jag inte haft en aning om vad jag sagt under tiden ...

På väg tillbaka från Nickspåret körde Emil hack i häl på mig och coachade konstant.

– Bra växlat där! Du har bra kadens. Fortsätt trampa, snart får du vila. NU får du vila! Trampa på igen! Driv på!

Vilosträckan var ofta bara några meter lång och det räcker för att få ned pulsen två slag vilket man har igen i nästa uppförsbacke. Knepet med dessa mikrovilor är en av de saker jag tar med mig från dagens övning. Att se framåt och planera sin cykling på meternivå ska jag träna mycket på.

Emma Johansson  konstaterar att styrketräning gör susen. Nu, under lågsäsong tränar hon cirka 23 timmar i veckan varav hälften är styrketräning.

Men man ska ta det försiktigt med styrketräningen för överkroppen så man inte som Jocke lägger på sig en massa "cosmetic bulk" som inte gör någon nytta för cyklingen.

Graciöst, värdigt och med en nästan ofattbar hållning och kroppskontroll är ord som brukar nämnas om mig när jag tränar. De andra på gymet brukar stanna upp och följa mig med lystna blickar när jag kör igång.

Tänk dig Svansjön, fast med mycket mer muskler. Varje muskelcell i fullständig harmoni, perfekt koordinerad så att den jobbar tillsammans med de andra abnormt vältränade cellerna och nervtrådarna för att utföra rörelsen i perfektion.

Hinderbana med schwung
På Lidingö har man nyligen färdigställt en hinderbana som liknar de där som fanns på regementen förr i tiden. Jag har för mig att jag var rätt så duktig på att ta mig fram på sådana i min ungdom, och tog med min son för en liten demonstration.

Innan du tittar på filmen här nedanför vill jag höja ett varningens finger. Den kan ge upphov till mindervärdeskomplex men samtidigt ett våldsamt habegär. Kanske även lite småsnuskiga fantasier. "Tänk vad den där akrobaten kan hitta på om man släpper lite på tyglarna!"

Ja du ser själv. Ögonen tåras.

Innan våren ska jag dock klara det förbannade hindret. Utan att behöva klamra mig fast med benen runt brädan och hänga som en sengångare. Jag tänker mig att jag gör en pullup till midjan och sedan graciöst svingar mig över med benen. Typ sådana här pullups:

För att stärka bål, axlar och – eh, ja vad mer är det för muskel inblandad i den här övningen? – körde jag och min träningspartner denna roliga rörelse. Från liggande till "tå-touch" 60 gånger, och jag blev helt knäckt. Orkade mot slutet bara fem resningar i taget.

Träningskompisen tittade förvånat på mig efteråt och kom med en kommentar som nog gör mindre skada för självförtroendet i gymet än efter en annan parövning:
– Jag vill inte vara elak, men för mig kändes det ingenting.