cover-liten

Hampus klassiker


Måndag, Juli 30, 2012

Första barfotapasset

Jag har bestämt mig för att börja springa skonsammare för att lindra smärtan i min vänstra hälsena. Mitt livs första barfotapass är nu avklarat!

Mathias som skriver på runbare.se rådde mig att springa på ett så hårt underlag som möjligt till en början. Man klampar mer ju mjukare underlaget är då foten strävar efter att nå underlaget för att skjuta ifrån. På en gräsmatta blir alltså islaget hårdare än om man tassar fram på asfalt. Bättre också att börja helt barfota i stället för att skaffa sandaler eller fivefingerskor.

Jag valde en slags mjuk medelväg trodde jag. Den gummiklädda löparbanan på Lidingövallen fick bli mitt första barfotaunderlag. Okej, jag sprang naturligtvis barfota när jag var liten, men det räknas inte nu.

Vad jag inte räknat med var att det skrovliga gummiunderlaget skulle kännas så på mina fotsulor. Ett varv skulle jag springa för att inte förta mig till en början. Och lugnt skulle det vara. Visst blev det lugnt! Jag kände mig som den överkänsliga prinsessan på ärten när jag trippade fram med svidande fotsulor.

När jag vaknade dagen efter upptäckte jag två saker:

  1. Fötterna kändes som små lena barnfötter. Okej, storleken hade naturligtvis inte förändrats, men löparbanan hade effektivt slipat bort alla förhårdnader. Jag som trodde att man skulle få stenhårda fotsulor av barfotalöpning. Men det kommer kanske.
  2. 400 meter känns i vaderna dagen efter. Helt klart har musklerna använts på ett ovant sätt. Det var inte träningsvärk utan en slags ömhet som efter ett riktigt hårt träningspass. Efter 400 meter trippande!

Nu ska jag fortsätta med barfotalöpningen varannan dag och utöka sträckan med hundra meter varje gång. Tyvärr är det för kort tid kvar till Lidingöloppet – knappt 60 dagar – så jag kommer inte att vara uppe i den sträckan när det är dags. Tre kilometer kommer jag kanske klara barfota i slutet av september. Men det är ju inte illa!

Och tanken är främst att jag ska stärka mina vader och fötter med den här träningen. Inte att jag ska bli en långdistansbarfotalöpare.

FörfattarePeter Hampus i • BilderLöpningTräning
Permalink

Söndag, Juli 29, 2012

Bianchis brist på service får kärleken att svalna

Min drömcykel har varit Bianchi sedan jag såg Tommy Prim på tv som tioåring. Ett år med Bianchi har fått mig på andra tankar.

 

För mig har Bianchi alltid varit de italienska sportbilarnas cykelmotsvarighet. När jag var liten och mina kompisar drömde om röda Ferraris hade jag i stället en celestefärgad Bianchi i tankarna. Celeste är Bianchis egna nyans av turkos.

Glädjen var stor när jag första gången rullade iväg på min splitternya Bianchi Infinito. Den uppfyllde alla mina drömmar. Snygg, lätt, snabb, rapp, och "eldig". Att byta från min Scott till Bianchin var som att gå från Volvo till Ferrari. Min fru blev till och med lite svartsjuk tror jag.

Inför vinterträningen skaffade jag också en cyclocross och valet föll på Bianchis Zurigo. Då började problemen. Efter några mil lossnade växelhandtaget. Ett nytt SRAM-handtag skickades visserligen snabbt från Danmark, men jag började fundera över kvaliteten. Efter någon månad var det dags igen. Bromsen lossnade från framgaffeln. Bianchi café and cycles konstaterade att det bara var att byta gaffel. Ytterligare en sak som skulle gå på garantin. Det var i mitten av mars. Cykeln står fortfarande kvar på verkstaden i väntan på delar. 4,5 månader. Fyra och en halv månad! Nästan en cykelsäsong (för de som inte cyklar året runt)!

Förklaringen är tydligen att Bianchi i Italien inte ser Sverige som en prioriterad marknad – trots att Bianchi ägs av svenska Cycle Europe. Som tröst fick jag höra att en mycket dyrare cykel väntat på delar längre än min. Stor tröst.

Så upptäckte jag en spricka i ramen på min Infinito. Jag meddelade Monark Excercise i Vansbro som sålt cykeln och erbjöd mig att ta dit cykeln för inspektion. Inget svar. Sprickan har växt och ytterligare en har dykt upp. Tydligen har Bianchi flera års ramgaranti. Jag har hört att årsmodell 2011 hade en del fabrikationsfel. Men med tanke på hur otroligt långsamma de är befarar jag att bli utan cykel länge. För länge.

Jag älskar att cykla och gör det nästan varje dag. Jag är en stor cykelentusiast, ambassadör för cykling och cykelpendling och har hjälpt Bianchi inför Vätternrundan 2011. 

Men kärleken har svalnat. När folk frågar om jag är nöjd med min cykel (Jag får ofta sådana frågor både inom cykelkretsar och bland "vanligt folk". Cykeln väcker en del uppmärksamhet) kan jag inte längre svara entusiastiskt. Kvaliteten och servicen gör det svårt att rekommendera en Bianchi. Det är inga billiga cyklar. Cirka 30 000 kronor för en cykel som endast höll i ett år. Man bör kunna förvänta sig mer.

Nu har jag börjat snegla på en Spezialized S-Works + McLaren Venge. Alla Spezialicedägare jag pratat med är lyriska över sina cyklar. Det betyder mycket i valet av cykel för mig. Tänk på det Bianchi!

FörfattarePeter Hampus i • CyklingPrylar
Permalink

Lördag, Juli 21, 2012

After bike med barfotasnack

Sommar och bara fötter hör ju ihop visade dagens aktivitet.

Låt mig först slå fast: Cykling i min värld handlar till lika delar om själva cyklingen som det sociala och förtäringen efteråt. Idag fick jag en perfekt kombination.

Först test av Cykelvasans bana. Därefter sommarens bästa after bike i en vacker fäbod med trevligt sällskap och intressant snack om bland annat barfotalöpnng.

Efter att ha pratat med Mattias och Ulrica i dag har jag blivit riktigt sugen på att ta tag i löpträningen. Och på att försöka få ordning på mitt löpsteg en gång för alla. Att hela tiden vara beroende av hur min hälsena känns är inte kul. Bättre att jag lär mig att springa på ett skonsamt sätt.

Mattias började springa barfota efter att hans hälsena gått av.  Jag har också blivit nyfiken på barfotalöpning efter att ha läst boken Born to run som blivit något av en bibel för barfotaentusiasterna.

Igår testade jag att springa intervaller med ett kortare löpsteg än jag brukar och med en högre frekvens. Det kändes löjligt och gick långsamt, men var lika jobbigt som vanliga intervaller. Dessutom: hälsenan mådde bättre dagen efteråt än den brukar!

Vi springer oftast med för långa steg och för låg stegfrekvens. Enligt de som propagerar för barfotalöpning. Allt fler hävdar att de skador löpare ådrar sig på hälsenor och i knän beror på att skorna vi använder har så mycket dämpning att de lockar oss att ta ut steget för långt och landa för hårt på hälen.

Barfotaentusiasterna pratar om en optimal stegfrekvens på 180 steg i minuten. Då springer vi skonsamt. Mattias berättade att han hade varit ute på en barfotatur med ett gäng barn. Det sägs att små barn springer "oförstört" och automatiskt rätt barfota. På skoj klockade han deras löpsteg och samtliga höll exakt 180 steg/minut.

Jag ska nu skola om mitt löpsteg. Läs bloggen för att följa min resa mot en skonsammare löpning.

FörfattarePeter Hampus i • CyklingTräning
Permalink

Fredag, Juli 20, 2012

Test av sommaren

Jag är nog ett större barn än mina barn. Så jag har sett till att leka på deras aktiviteter.

 

 

FörfattarePeter Hampus i • Film
Permalink

Torsdag, Juli 19, 2012

Skam på torra land

​Inte sedan jag var tio år har jag tvingats gå i en uppförsbacke. I dag hände det igen.

Så här skulle jag vilja ligga i dag
Så här skulle jag vilja ligga i dag

​Tanken var att jag skulle få en fin tid på Strava i Baggbobacken. Det slutade med ett totalt misslyckande.

Jag skulle kunna skylla på att jag tagit vind mesta tiden under de tio mil vi cyklade innan vi kom fram till backhelvetet.

Eller att jag alltid har svårt att få igång benen efter att ha ätit. Blodet vill hellre pyssla med matsmältningen än hjälpa till i benen.

Eller så skyller jag inte ifrån mig utan konstaterar bara att jag är urdålig på att cykla i uppförsbackar i allmänhet och i dag i synnerhet.

Leif hade lovat att dra mig upp för att underlätta att hålla farten uppe. Det gick bra till första “platån” då jag tvingades släppa honom. Eller bra, är väl en överdrift. Men jag var på cykeln i alla fall.

Därefter började den ordentliga stigningen i den 1650 meter långa backen. Pulsen rusade, jag hyperventilerade och benen var inte med alls.

När Jerker kom i fatt och cyklade om var jag helt slut. Knappt styrfart. 

Det brukar räknas som skamligt inom cyklingen att behöva köra på lilla klingan fram. Inte nog med att jag gjorde det, jag hade inte heller några lättare växlar att ta till på bakkransen.

När det var 50 meter till toppen tog jag slut totalt. Tvingades sätta ned foten för att inte tappa balansen. Inte nog med det. Jag klev av cykeln och ville helst lägga mig i gräset ett tag. Jag som älskar mjölksyra. Som dricker det till frukost och inte har något emot att ta tuffa backar ett par gånger på raken för att verkligen få njuta av utmattningen. Mitt pannben har aldrig svikit mig. Men nu sa kroppen stopp.

Jag kom aldrig tillbaka efter backen. De sista fem milen hem låg jag mest på rulle.

Är det ett misslyckat och dåligt träningspass? Nej varför det!? Trevligt sällskap. Fin cykling och förmånen att bli ordentligt trött är ju kanon.

Som Fredrik Ericsson brukar säga: Det som gör dig trött på cykeln gör dig till en bättre cyklist.

Jag konstaterar i alla fall att jag har långt kvar till den här kapaciteten. Å andra sidan petar jag inte i mig lika mycket “vitaminpiller” heller.

 



FörfattarePeter Hampus i • CyklingFilmTräning
Permalink

Sidan 1 av 5 sidor  1 2 3 >  Sista >