cover-liten

Hampus klassiker


Lördag, Januari 07, 2017

Ännu ett galet lopp i kalendern

"Nej! Det är ju helt omänskligt! Jag tänker inte följa med."

Det är bara en av de negativa kommentarer jag fått när jag försökt locka cykelkompisar till årets stora utmaning.

1 045 mil blev det 2016. Trots en period av sjukdom mitt under säsongen blev det bara sex mil mindre än mitt rekordår 2015.

2016 började rätt bra tävlingsmässigt. Jag låg topp tio i keps cup i min åldersgrupp, men struntade i de sista tävlingarna vilket så klart gjorde att jag halkade ned i resultatlistan.

Sedan blev det mest skrutt av hela säsongen. Jag bröt en tävling på grund av materialfel och åt baltiska hallon som gav mig magsjukan från helvetet. Två gånger dessutom. Inte visste jag att det var hallonen som var problemet så när jag tillfrisknade firade jag det med en hallonsmoothie.
Fy satan vad dåligt jag mådde i två veckor.

Men under 2017 har jag tre mål uppsatta:

1. Köra Siljan och Orsasjön runt under fyra timmar. 16 mil långt innebär ett snitt på minst 40 km/h. Det borde gå eftersom jag kommer att cykla med snabba och starka masgruppen.

2. Köra Jotunheimen Rundt under 15 timmar. Folk som kört loppet säger att man ska vara glad om man över huvud taget kommer i mål. 43 mil och 4 600 höjdmeter. I ett sträck. Eller, ett par obligatoriska femminutersstopp finns längs vägen så lite vila blir det ju. Starten går klockan 21:20 så det kommer att bli en del mörkercykling över fjällen. Det kan vara 20 grader varmt nere i dalarna men nollgradigt uppe på fjälltopparna så klädseln blir en utmaning. Lite norskt regn eller snö på det så kommer det här loppet att kunna bli ett äventyr, ren misär, eller helt underbart roligt. (Fast inte roligt på norska där det ju betyder lugnt.)

 

Kolla in banprofilen. Nedförskörningen från Sognefjellshytta som ligger på över 1400 meters höjd ser ju ut som ett lodrätt fall. Inte konstigt att man lätt kommer upp i 90 km/h där. Trist om man skulle komma på att man glömt något på toppen när man cyklat ned. Att behöva göra en vändning som efter den underbara nedförskörningen på Skottland runt är ju inte kul.

3. Köra Cykelvasan under tre timmar. 3.07 är min snabbaste tid hittills så jag behöver cykla nästan en minut snabbare per mil för att fixa det. Omöjligt? Nej det finns ju folk som klarar det så omöjligt kan det ju inte vara. Inte för mänskligheten i alla fall men kanske för mig.

Det är en månad mellan varje lopp. Det kommer bli svårt att tajma in toppform till alla tre. Så jag kommer att sikta på att vara toppad till Siljan runt och Cykelvasan. 15 timmars cykling kommer ju innebära mer lågintensivt arbete så där behöver jag inte vara toppad på samma sätt.

Det som blir jobbigt är att seeda mig fram till en bra startposition i Cykelvasan. Jag behöver köra några långlopp och prestera bra där för att hamna i åtminstone startled två. Jag antar att min tid från 2015 inte gäller som seedning?
Vilka lopp ska jag välja? De jag placerat mig bäst i ligger i södra Sverige så kanske blir det återbesök där. Rent formmässigt blir det största utmaningen. Antingen får jag se till att vara så otroligt vältränad att jag kan prestera bra i Långloppscupen utan att behöva köra en formtoppning för något av loppen, eller så får jag tänka igenom mitt träningsprogram ordentligt för att lyckas få till peakar vid rätt tillfällen. Jag lutar åt det första.

I nästa inlägg kommer jag att berätta hur jag tänker lägga upp min träning.

FörfattarePeter Hampus i • CyklingFilmTräning
(0) Kommentarer | Permalink

Torsdag, September 01, 2016

Händelserik rekning av tävlingsbana

Som vanligt när vi är ute och cyklar händer det saker som man inte riktigt planerat. Häng med på en rekognoseringstur som innehöll våta fötter, svimningsattacker, felnavigeringar, trasiga vevparter med mera.

Om några veckor är det Hammarby Hill XC, en av årets roligaste tävlingar. Till och med mtb-cyklisterna som hänger på HappyRide tycker att det är riktig mountainbikecykling. Stigarna i Hellas är skådeplatsen.

De tre J:na jag, Jonas och Jocke samlades efter jobbet för att rulla igenom banan. Det finns några passager man mår bra av att ha sett innan man dammar över dem i full fart. Bland annat segmentet Våta fötter som börjar med stökig cykling över stenar, vassa klippor, rötter med mera och avslutas med en spång över ett vattenhål. Tidigare sjönk spången om man var kvar för länge på den men nu har de förstärkt den och breddat den så den ger inte alls så mycket spångest längre.

Personligen avskyr jag navigeringsfunktionen i min Garmin Edge 800. Vill man åka vilse är den bra. Inte annars. Men Jocke insisterade på att använda förra årets GPS-track och låta sin Garmin leda vägen. Det gick sådär.

Efter ett tags irrande i skogen kom han på att han nog inte alls hade laddat ned förra årets lopp till GPS:en, utan förra årets vimsiga rekognoseringsrunda. Vilket så klart fick resultatet att vi körde om möjligt mer fel. (Det kan ha varit förra årets tur mellan Åre och Stockholm också förresten. Det hade inte gjort någon skillnad)

FÖR I HELVETE JOCKE! EN TILL SÅDAN DÄR FELNAVIGERING OCH VI SPÖAR UPP DIG ORDENTLIGT!

Men du, gråt inte. Vi hittar nog hem till slut. Där borta vid telemasterna kanske vi får mobiltäckning till och med och kan ringa hem till våra fruar så de kan hämta oss.

Vi bestämde oss för att skänka kvällens GPS-fil till vår cykelkompis Jonny som är banchef för Hammarby Hill XC. Då kan man byta namn på tävlingen till Hammarby Hill surprise. Tänk vad skoj det blir för alla när de mitt i en nedförsbacke tvingas tvärnita, vända om och cykla uppför igen och möta alla andra som kommer i full fart. Och när de tagit in på en stig som slutar i ett djupt vattenfyllt dike och sedan tvingas antingen chans-cykla i högt gräs och precis som Jonas hitta ett dolt och djupt överraskande hål eller springa med cykeln i tät granskog några hundra meter, då fnissar de nog och tycker att tävlingen utvecklats sedan förra året.

Det är en kul och varierande bana. Några drops som kan bli håriga om man inte har koll på vilket spår man ska välja.

Men det är fascinerande att trots att vi cyklade en del i tuff terräng så är det när marken är helt slät som olyckan är framme. Jocke slog i en nerv på smalbenet och fick så ont att det snurrade i huvudet. Han var tvungen att lägga sig ned ett tag. Varför han också fick ett behov av att slita av sig kläderna förstod jag aldrig riktigt. Kanske inspirerad av tjejen som hade tänkt nakenbada i tjärnen bredvid och otåligt väntade på att vi skulle cykla vidare?

Vi fick uppleva underbar cykling under en av sommarens förmodligen sista ljumma kvällar.

När skymningen började närma sig kurrade det lite i magen och vi gjorde ett stopp för Snickers. Men när Jonas skulle klicka ur klickade han bort hela vevarmen. Dags att ringa servicebilen (hustrun)? Nejdå. Klart man har verktyg med sig.

På vägen hem blev vi tvungna att i vanlig ordning göra ett nödstopp för att fylla på energi. Bara sju kilometer kvar men är bonken nära så är den.

FörfattarePeter Hampus i • BilderCyklingTräning
(0) Kommentarer | Permalink

Måndag, November 02, 2015

Motivationsdipp och nystart

Jag har haft en liten motivationsdipp där jag tänkt mig att bara fincykla och dricka kaffe resten av livet. Men lite blodsmak, spykänslor och en överdos av mjölksyra har fått mig att ändra mig.

Säsongen 2015 hade två tydiga mål:

  1.     Bli topp 30 i Långloppscupen H40
  2.     Komma i mål under tre timmar på Cykelvasan.

Fiasko är kanske att ta i men målen uppfylldes inte. Verkligen inte.

I och med att jag bröt revbenen i Hammarbyhill XC i slutet av säsongen fick jag in lite vila och tid till eftertanke. Och jag kände att lusten till att hetsa runt bland andra stressade cyklister inte alls fanns längre. Cykelmotivationen var inte borta. Bara tävlingsmotivationen. Att skrida fram i lugnt tempo (klarade ju inget annat med smärtorna i bröstkorgen) och längta till närmaste fik var mer min grej.

Jag tackade nej till flera spännande erbjudanden som jag hade lockats otroligt mycket av för några år sedan. Att leda en snabbsatsning inom Fredrikshof igen bland annat. Funderade också på om jag verkligen ska köra med Boon Edam nästa år, eller om jag ska bli en posörcyklist.

Men en cykelresa till Italien gjorde det roligt att pressa sig igen. Gott kaffe, riktigt god mat och gott vin i trevligt sällskap och en otroligt vacker natur gjorde att jag inte ens tänkte på att pulsen steg när jag cyklade. Jag var dessutom ganska smärtfri efter revbensskadan.

Så på vägen hem bestämde jag mig för att köra SM i cyclocross.

Haha vilken idiotisk vändning. Cyclocross som brukar benämnas som "En timme i helvetet".

Från fikande posörcyklist till ett helveteiskt lidande ...

Jag ska redogöra för det loppet i ett annat inlägg snart ...

Nu har jag vilat klart.

Massor av fika, öl och godis har gjort att den lilla form som fanns i slutet av sommaren är helt borta. Och kroppen känns skönt återhämtad.

Idag körde jag crossfit för första gången på ett par månader. Det var precis så jobbigt som jag ville. Sådär att jag vacklade runt med flimmer för ögonen, det smakade blod i munnen och du vet den där känslan när det kommer någon sur vätska i munnen strax innan man ska spy. Precis så var det i 50 minuter. Underbart!

Dessutom lyckades jag pressa upp min maxpuls med åtta slag. Åtta slag som bara legat där och väntat på att få komma till användning. Det finns mer att ta alltså!

Det har blivit skönt att lida igen och jag har fått upp lusten att träna strukturerat inför nästa säsong.

Nu ska jag bara komma på vad jag ska göra av resultatet från träningen ...

 

FörfattarePeter Hampus i • CyklingTräning
(1) Kommentarer | Permalink

Tisdag, Januari 13, 2015

Peters vintercykelskola

Hal cykelväg

Visst kan man cykla när det är halt och kallt. Här är mina bästa tips för hur du undviker olyckor och håller dig varm.

1. Dubbdäck
De rullar inte lika lätt, men det är klart värt att köra dubbat på vintern. Innan man testat kan man inte föreställa sig hur bra grepp man får på is. Ett lågt däcktryck är också bra för greppet.
Att känna sig trygg gör också att man slappnar av mer.

2. Slappna av
Framför allt överkroppen ska vara så avslappnad som möjligt när det är halt. Raka stela armar är inte bra när man ska parera en sladd eller när greppet släpper. Om du är trött i händer eller axlar när du kommer hem har du spänt dig för mycket.

3. Häng inte på styret
Försök att inte ha så mycket av din tyngd över framhjulet. Om det släpper så faller du lätt som en fura med ett ganska kraftigt brak.
Att i stället sitta djupt i sadeln och få ned tyngden över vevpartiet och pedalerna gör cykeln stabilare. Man kan till och med överdriva och lyfta framhjulet lite över knöckliga ojämnheter så att det liksom svävar över dem.
Om du har bockstyre så underlättar det att hålla längst ned i greppet. Då får du en lägre tyngdpunkt. Det känns kanske ovant och ologiskt att hålla så i början men efter lite övning kommer du att känna att cykeln "lyder dig" lättare.

4. Håll farten
De som cyklar mtb vet att det ofta är lättare att forcera hinder med lite fart. Samma sak gäller även när det är halt. Lite högre fart på cykeln ger den en starkare kraft i "rätt" riktning och kraften som vill dra den i sidled har inte samma inverkan. Ojämnheter i isen eller lutning av vägbanan påverkar inte lika mycket om man håller en jämn och lite högre fart än vad som kanske känns logiskt. Inbromsningar och accelerationer ska undvikas så mycket som möjligt.
Och tänk på att det inte är den höga farten som dödar. Det är när den plötsligt tar slut väldigt hastigt och olustigt som det gör ont.

5. Följ spåret
Låt cykeln följa de frusna spår eller ojämnheter som finns i vägbanan som den själv vill. Om du tvingar den till en "onaturlig" väg diagonalt över frusna spår är det lätt att det slinter. Det är inte farligt om cykeln liksom far lite hit och dit av sig själv.
Tveka inte, utan ta ut din färdriktning och håll den. Det är när man plötsligt blir rädd, bromsar in eller spänner sig som det lätt blir knas.

6. Ramla smart
"Jag gör aldrig illa mig när jag är full och ramlar". Den har man ju hört förr och beror nog på att man inte hinner ta emot sig när man är berusad.
Försök inte ta emot dig utan håll i styret tills du ligger på marken. Att ta smällen med axeln är bättre än att ta den med handen eller armbågen. Ett nyckelben läker snabbare och kräver mindre rehab än en krossad armbåge eller bruten handled. (Jag är nu uppe i fem st nyckelbensbrott).
När du känner att det här kommer att sluta med en vurpa så har du faktiskt fortfarande ganska många möjligheter att göra det bästa av situationen. Man kan in i det sista påverka exempelvis åt vilket håll man ska falla.
Det är ju skönare att landa i en snödriva än att plantera skallen i fronten på en bil.

7. Skydd
Hjälm är ju numera en självklarhet för de flesta. Men man ser många som har en stor mössa under hjälmen, som i sin tur sitter lite på sniskan. Då gör den inte så stor nytta vid ett fall.
Armbågs-, knä- och höftskydd gör det mindre oskönt att ramla. Det finns smidiga mjuka skydd som blir hårda när de aktiveras av en hård smäll.

8. Frys i början
Om man är lite kall de första minuterna på turen så brukar man vara lagom klädd när kroppen börjat arbeta. Personligen blir jag väldigt trött om jag är för varm.

9. Rejält klädd på händer och fötter
Ett par vintercykelskor och "hummervantar" gör att man dels slipper de förhatliga skoskydden som tar en evighet att få på sig, och sedan går sönder direkt, men också att man håller sig varm om händer och fötter trots en längre tur. Hummervantarna gör det möjligt att växla samtidigt som man nästan får samma värmande effekt som i tumvantar.

10. Tvätta ofta
Spola bort smuts och salt från cykeln så ofta du kan och smörj väl. Vinterväglag sliter otroligt mycket på de rörliga delarna. Kan cykeln stå varmt är det att föredra då man annars lätt råkar ut för fastfrusna växlar efter tvätt.
Men räkna med att byta kedjan och alla drev efter en vintersäsong.

Vilka är dina bästa tips? Berätta i kommentarsfältet nedan!

FörfattarePeter Hampus i • CyklingPrylarTräning
(6) Kommentarer | Permalink

Söndag, Januari 11, 2015

Stukat pannben och PBP?


I dag gjorde jag ett försök till trainerpass. Ett av mina första någonsin. Ett av mina sista också förmodligen.

Jag var lite ledsen över att jag inte hade haft möjlighet att följa med på Tour de Ötzi igår. 20 mil på cykel runt Mälaren i snöyra. Så jag tänkte plåga mig lite på trainern som kompensation.

Det hade tydligen varit ett miserabelt äventyr. Jag citerar min vän Bosses race report:

"Efter Enköping blev det dock ännu värre. Snökaos!! Hård motvind och 10 cm blötsnö. Sebastian stannade vid en mack och sedan var vi bara tre igen. Vi blev stoppade av ”farbror Blå” i ödemarken strax innan 55:an svänger mot Uppsala. Han tyckte vi skulle sluta cykla. Magnus förklarade att det inte var ett alternativ och när jag vänligt frågade om polisen istället inte kunde köra bakom oss med påslagna blåljus fick vi ett ovänligt nej till svar. Så vi cyklade vidare. Det var inte mycket trafik till Bålsta så det kändes lugnt, det var dock väldigt svårt att styra och det spårade på vissa sträckor."

Hur kan det låta så roligt? Audax-cykling som kräver tålamod och starkt psyke. Som kräver att man gillar att plåga sig.

Och hur kan jag samtidigt ha så svårt att sitta på en trainer? Jag kan cykla i stort sett hur länge som helst utomhus, men jag klarade bara av tolv minuter på trainern idag. Två intervaller av fyra. Inte för att det var jobbigt. För så farligt var det inte. 320W är överkomligt. Jag skulle nog ha skruvat på lite till motstånd egentligen för pulsen gick aldrig över 90%.

Men att sitta och stirra på en klocka som långsamt tickar ned och lyssna på en metronom för att hålla takten är så hjärndödande att jag helt enkelt inte står ut. Jag klev av av leda. Efter tolv minuter.

Vilket otroligt uselt pannben jag har. Tolv minuter.

Konstigt egentligen att Ari körde värsta övertalningskampanjen när vi träffades igår. Han ville så gärna ha mig med på Paris-Brest-Paris för att göra ett försök att cykla de 120 milen under 45 timmar. Hur tänkte han då? Med en kille som står ut tolv minuter på trainern????

Ari försökte med alla knep.

–Vi kan cykla fort om du vill Peter. Försöka hänga med tätklungan. Det har ingen svensk lyckats med. Eller så kan vi cykla långsamt. Sova och dricka vin.

Jag förklarade att Paris-Brest-Paris verkar så tråkigt. Men sova och dricka vin verkar kul. Så jag föreslog 1001 Miglia i stället. Italien. Berg. Vin.

– Haha, det vi gjorde i Skottland i somras är rena dagisleken i jämförelse med 1001 Miglia, skrockade Ari.

– 1001 Miglia är ingen lek. Det är det absolut värsta man kan göra på cykel. Det absolut värsta jag gjort.

Ari har kört loppet två gånger. Det måste ju betyda att det är kul. Annars gör man väl inte om det?

Så vi bestämde oss för att köra. 160 mil och 30 000 höjdmeter.

Piece of cake. Om man har pannben.

 

FörfattarePeter Hampus i • CoachingCyklingTräning
(3) Kommentarer | Permalink

Sidan 1 av 24 sidor  1 2 3 >  Sista >