Hampus klassiker

Veckans hårdaste pass är avklarat ? Spinning pulse på SATS Stureplan.

Men någonting stämmer inte. Att ligga över 85% av maxpuls är jobbigt för mig. Det ska vara jobbigt. Man brukar säga att vid 80% av max börjar det bli svårt att prata. Man tvingas säga korta eller ofullständiga meningar mellan flämtningarna. Vid 85% börjar mjölksyran kännas för de flesta. På vårt spinningpass kör vi nu fyra intervaller med +85% av maxpuls i 4, 5, 4 och 4 minuter med 75 sekunders vila mellan.

Svetten forsar från mig. Stora pölar bildas på golvet under cykeln. Men när jag tittar mig omkring i salen ser jag att mina medmotionärer sitter och flinar och pratar med varandra. Några trampar lite lojt. Själv pressar jag på som bara den. Jag längtar visserligen inte ihjäl mig längre efter pauserna, men tar tacksamt emot dem när de kommer.

Jag funderar. Är det bara jag som tar det här på allvar? Det är kanske inte direkt stureplansläckert att drypa av svett. Tjejerna runtomkring ser väldigt svala ut tycker jag. Är jag den enda som ställt in min puls rätt? Den där formeln 220-åldern har jag inte sett stämma på någon. Den ger en för låg maxpuls är min erfarenhet. Det gör ju att man kan “fuska” lite. Klockan visar 85% av max men egentligen kanske man ligger på behagliga 75%. Jag bör visserligen mäta om min maxpuls eftersom det var tre år sedan jag kollade den. Maxpulsen sjunker ju cirka ett slag per år. Men det gör ju det bara lite jobbigare för mig om det skulle vara så att jag tvingar upp mig till högre puls.

Eller är det så att jag är den som har sämst kondition i salen? Det här passet är ju anpassat för oss som vill cykla länge och fort i sommar. Tänk om jag är sämst???

Nej jag väljer att tolka fnissandet och pratandet som att tjejerna inte tränar så hårt som jag. Att de fuskar sig igenom passet. Helt idiotiskt enligt min mening. Vad är då vitsen med att gå på ett hårt spinningpass? Det som är bra med den här träningen är ju att den ger mycket effekt på kort tid. Enligt instruktören kan man förbättra sin kondition med 2% på ett enda pass om man lägger manken till. Det är nu 21 veckor till vätternrundan. 44% bättre kondition tills dess alltså!!!!! ;-)

Att känna otrolig smärta i kroppen av utmattning hör träningen till tycker jag. Det är en del av tjusningen. Man vill sluta. Till och med bara falla ned död för att slippa smärtan. Men den är som en drog också. Jag söker den gång på gång. Jag är som en dumglad hund som glatt springer efter pinnen som kastas.

“Jasså en intervall till? Okej!”

Men en känsla av uppgivenhet och tomhet har jag aldrig haft förut. Märkligt. Var kom den i från?

Jag bestämde mig för att inte låta den slå rot. På cykeln på väg hem från passet plockade jag fram alla positiva tankar jag kunde komma på.
“Jag kan ju faktiskt cykla! Det är det inte alla som kan!” (började ganska basic)
“Oj vad lätt det går trots all snö!”
“Jag håller nog minst 30km/h nu. Känns ju inte alls i benen.”
“Om det går så här lätt nu kan jag bara inbilla mig vilken fart jag kommer att kunna hålla utan bylsiga kläder eller tung ryggsäck om ett halvår!”

Det går att lura kroppen! Positiva tankar, ett stort leende och kroppen och psyket börjar må bättre.
Igår körde jag ett skidpass och hade intalat mig att inte bli irriterad på spåren. Inte heller störas av andra skidåkare, vare sig de åkte om mig eller var i vägen. Spåren var helt okej, och jag var snabbast den kvällen.
Vilken härlig känsla! Kroppen njöt av varje staktag. Ville ha mer!

10 km tog 45 minuter. Jag var inte alls påverkad efteråt. (vare sig av alkohol eller trötthet). Ett bra formbesked. Och allt är plötsligt härligt igen!