Hampus klassiker

13-15 september kommer jag att vara ledare på ett cykelläger för tjejer utanför Uppsala. I dag körde vi en rolig rekognosceringstur i markerna. Varierande stigar och till och med en flottfärd över ett sund bjöd kvällen på. Kul att ta sig fram på det sättet. 

När jag åkte flotte senast var då jag som äventyrlig 13-åring drev över hela Siljan en stormig natt på en kapsejsad flotte. Brandkåren hämtade oss då vi satt på den lilla kant som fortfarande var ovanför vattenytan. När Caisa i dag drog oss över sundet kände jag mig dock trygg. 

Tror att tjejerna som anmäler sig kan vara trygga i att de får mycket härlig cykling. Det är riktigt fina stigar runt Fjällnora friluftsgård, och landsvägscyklingen kommer att bjuda på vackra böljande vägar  genom små uppländska byar.

Jag kommer att leda två landsvägspass och ett mountainbikepass. En annan av ledarna är landslagscyklisten Isabelle Söderberg som nu är tillbaka i sadeln efter den otäcka kraschen tidigare i år.

Backträning både i skogen och på landsväg kommer att stå på schemat.

​

– Ska jag hoppa av här?

– Nej du ska vända.

– Men jag har inte sprungit än!

– Det gör du efter cyklingen.

Damen som frågade en funktionär, mitt under cykeldelen av Vattenfall World Triathlon Stockholm verkade inte ha riktig koll på läget.

När man tittar på mitt resultat kan man undra om jag var lika förvirrad.

Hur svårt kan det vara? Först simmar man. Av med våtdräkt, på med hjälm och cykelskor och swosch är man iväg. Sedan tar man av sig hjälmen och byter skor innan sista grenen. Men jag tillbringade nio minuter i växlingsområdet! Okej, jag drack lite sportdryck och snackade lite med några medtävlande men bar mig i alla fall inte åt som Tiffany i Hipp Hipp. Vad pysslade jag med egentligen? Klar möjlighet till förbättring där.

Ett försök till ordning, reda och struktur i växlingsområdet. Inte så lätt när 4000 andra klåpare pillar på sina saker och strippar runt omkring. Tack vare G4S och Executive cycling network fick jag tag i en startplats till Stockholm Triathlon trots att loppet varit fullt sedan länge.

Oro inför simningen
1500 meter simning i öppet vatten kändes lite skrämmande långt. Visserligen hade jag simmat 3000 meter under mitt egenhändiga Vansbroduathlon då jag cyklade 76 mil för att delta i Vansbrosimningen. Men här var jag omgärdad av hetsiga proffs på ett helt annat sätt än i Vansbro. Trodde jag.

Det visade sig att de flesta var lika stora noviser när det gällde simning och triathlon som jag. Inga som helst problem att kliva i land i mitten av den startgrupp på 300 personer som jag tillhörde. Jag hade kunnat pressa mig mycket mer kände jag, men valde att spara på krafterna.

Full fart på cyklingen
Cykling är min "hemmagren" så där fanns ingen oro. Nu jäklar skulle det gå undan. Efter att jag lugnt och metodiskt orienterat mig efter simningen, fått av mig våtdräkten och hoppat på cykeln var det bara att trycka på. Hoppsan! Vad många nybörjare som vinglade i vägen. Svårt att finna rytmen då jag trots att jag låg i omkörningsfilen hela tiden tvingades veja för långsammare cyklister. Jag blev omkörd av tre men cyklade nog om ett par hundra. 

Så häftigt att få cykla på helt avstängda gator. Polisen som vrålade åt mig gjorde det inte av ilska över min framfart utan för att heja på mig. Helt otroligt vad hon engagerade sig!
Hejaropen kom också från andra cyklister. Folk peppade varandra, frågade vilket varv man var inne på och önskade en lycka till i fortsättningen. En engelsman berömde mitt "beat" när han svischade förbi. Det låga startnumret avslöjade att han körde i tävlingsklassen till skillnad från mig som smög bland motionärerna. Den lilla libresseblöjan som satt i mina triathlonshorts räckte gott och väl för att göra de fyra milen bekväma.

Skön löpning
Till min förvåning höll jag inte bara jämna steg med de andra på den avslutande löpningen. Jag sprang om fler än det antal som sprang om mig. Okej, två tjejer i publiken skrattade när jag passerade och sa:
"Oh my God! He looked really really tired!" Ja, jag vet att jag ser gråtfärdig ut när jag springer. Det beror väl på att mitt slappa ansikte fladdrar, dallrar och far illa av skumpandet antar jag. Men jag kände mig inte trött! Fascinerades av hur enkelt jag kunde ändra hastigheten bara genom att laborera med steglängden och frekvensen. När jag föll in i mitt vanliga lufsande tvingade jag mig till korta snabba steg och ökade genast farten med 30 sekunder per kilometer. Att jag, som knappt springer, fixade milen på drygt 49 minuter trots att den följde på 1500 meter simning och 40 km cykling är jag glad och lite stolt över. 

Det får väga upp mot usel växling och lite väl långsam cykling.

Tävlingsinfo
Simma 00:36:16
Övergång 1 00:04:41
Cykla 01:07:52
Övergång 2 00:04:14
Springa 00:49:24

Total tid: 2:42:25

Placering: 377 av 1620

Lärdomar/Förbättringspotential:
Om jag lär mig crawla ordentligt borde jag kunna spara ca 10 minuter på simningen. Det gick för långsamt att bröstsimma bakom de sämre crawlarna.
Om jag lär mig crawla bör jag också kunna spara 2-5 minuter på cyklingen eftersom pigga "oanvända ben" borde kunna trycka på mer.
Jag bör kunna kapa 3-5 minuter på växlingen. Så 15-20 minuter snabbare på sikt bör inte vara en omöjlighet.

Pigg och glad i mål på min första Olympiska distans i triathlon.

Många miljoner kronor i form av kolfibercyklar. Triathleter verkar värre än cyklister när det gäller att lägga pengar på prylar. Förutom cykel ska man ha våtdräkt, triathlondräkt, simglasögon och diverse andra produkter.
 

​

Alla har vi nog ett trötthetsminne. "Min första förlossning", "backintervaller i slalombacken", "när jag fjällvandrade i Abisko" eller vad det nu kan vara.

Jag har haft lite olika minnen. Dels sådana efter en spurt eller ett uthållighetstest där jag lyckats köra kroppen i botten på bara några minuter och jag önskat att någon gett mig ett nackskott för att få stopp på lidandet. Eller uthållighetsminnen som efter soldatprovet i lumpen där man var vaken i ett dygn och cyklade, gick och sprang med en massa packning.

Men efter att jag på allvar börjat med uthållighetsidrott har jag fått känna på trötthet på ett helt nytt sätt. Lidingöloppet förra året då jag stapplade fram med feber och hela kroppen skrek att jag skulle stanna trodde jag var det värsta jag kunde utsätta min kropp för. Inte ens årets Vätternrunda då vi försökte cykla runt sjön på 7:14 i motvind kom i närheten.

Men Cykelvasan i helgen tog mig ett steg upp på utmattningstrappan. Cykelvasan – mountainbikeloppet som inte ens är ett riktigt mtb-lopp utan ett grusvägslopp med mest nedförsbackar skulle göra mig tröttare än någonsin.

Föga anade jag hur jobbig den här dagen skulle bli när jag satt i den fullpackade bilen på väg upp till Sälen.

Lite i senaste laget anlände vi till starten. Vägen var avspärrad och stackars Jocke som skulle hämta sin Ducati i Lindvallen släpptes inte fram trots idogt argumenterade.

"Typiskt stockholmare. Jag ger mig fan på att de är djurgårdare också", sa den ena funktionären till den andre. Jag ides inte förklara att vi faktiskt var två masar i bilen utan kastade mig på hojen för att hämta nummerlapp och ställa cykeln i startfållan.

Den här gången överraskade jag mig själv med att både ha med cykelskor och cykeldator till starten. Hann till och med gå på toaletten i lugn och ro innan start.

Mesen bestämmer sig för att lida
Jag tycker att jag blivit lite klenare med åren. Det tar emot att ta mig in i den verkligt okomfortabla zonen. 4x4-intervaller kan behöva någon timmes mental övertalning och förberedelse för att jag ska ta itu med dem. 4x4 innebär att man kör fyra minuter i sin högsta puls-zon för att träna syreupptagningsförmågan. Sedan vilar man i fyra minuter innan man kastar sig in i lidandets zon igen. Så gör man fyra gånger. Puls-zonen vid "fyror" brukar starta vid 90% av den maximala pulsen hjärtat kan pumpa. På sistone har jag fått slita ganska rejält för att få upp pulsen över 89% av max. Det har verkligen krävt max ansträngning.

Klungkrascher och brutal puls
Tanken med loppet var att försöka hänga på den stora klungan så långt fram jag kunde innan det började spricka upp. Att vara dåligt uppvärmd och starta med en två kilometer lång och skapligt brant backe är ju inte den roligaste starten på ett lopp. Men jag lyckades hålla pulsen kring 90-95% och längtade tills det planade ut och man kunde varva ned lite.

Pyttsan! Tempot skruvades upp ytterligare och det gällde att hänga på för att få en bra position. Ideliga "filbyten" och blicken långt fram för att hålla koll på fältet och se att jag satt i rätt led. Varje gång jag kollade cykeldatorn visade pulsen 96-98% av max. Det här skulle inte hålla så länge. Visserligen är pulsen alltid lite högre vid tävling på grund av adrenalinpåslaget. Men nu var den också högre på grund av nervositeten över folk runt omkring mig. Det syntes tydligt att det inte enbart var rutinerade mountainbikecyklister som körde i klungan. Cykelvasan är ju så pass lättåkt att även landsvägscyklister tar sig fram. Men det är ju bättre om man har lite respekt för terrängen. Tre klungvurpor innan vi kört tolv kilometer var lite för mycket för att det skulle kännas tryggt. Flera av dem nära mig så jag var tvungen att snabbt väja undan.

I utförslöporna efter Mångsbodarna försökte en kille tränga sig mellan de två leden som körde i 35-40 km/h. Han hakade i mitt styre, men jag var bestämdare än han så det slutade med en liten utflykt i buskaget för hans del. Vid ett annat tillfälle försökte någon buffla sig in på min plats från utsidan. Axel mot axel fightades vi om utrymmet i den del av vägen som var lite hårdare packad. Han var för vek så även han fick cykla utanför banmarkeringen ett tag.

Vid Oxbergssjön kom nästa klungkrasch. Ett par tre cyklister körde omkull precis framför mig och jag insåg på den hundradels sekund jag hade på mig att agera att det inte fanns plats för mig att väja. Jag valde i stället att köra upp på den ena cykelns bakhjul för att använda det som ramp så att jag enklare skulle kunna köra över både cyklist och cykel som låg framför mig. Jag stannade så klart för att kolla hur det gick för stackarn, som blev så glad när jag försäkrade att han inte blödde i ansiktet (jag träffade bara hans underkropp med mitt bakhjul). Tyvärr gjorde det att jag tappade min klunga och efter att ha försökt jaga i kapp den var jag helt slut. Nästan maxpuls första milen och sedan långa sträckor med riktigt hög puls gjorde att benen inte tålde mycket fartökningar. Det fick jag erfara flera gånger efter Oxberg då diverse klungor körde förbi mig medan jag  omöjligt kunde ta hjul på sista cyklisten i ledet.

Vid en av kontrollerna tänkte jag: "Undrar om de serverar våfflor och kaffe här?"  Jag var så fruktansvärt trött att jag inte kunde föreställa mig hur det skulle gå att fortsätta. Men jag ville inte heller bryta så en timmes våffelpaus, eller två, verkade riktigt lockande.

Väl i mål konstaterade jag att jag försämrat mig med tre minuter från föregående år. Men med tanke på att banan var längre och jag haft en sommar med några rejäla krascher med revbensbrott och nyckelbensbrott är jag ändå nöjd. Mest nöjd är jag med att jag lyckades plåga mig så hårt.

Sträcka: 94 km
Tid: 3:19
Snittpuls: 91% av max
Tid i zon 5 (anaerob zon då musklerna inte får tillräckligt med syre utan går på mjölksyra) 1h 18 min.
Tid i zon 4 (brukar kallas tröskelzonen) 1h 37 minuter

Jag som tycker det är jobbigt att få till 16 minuter i zon fem när jag kör mina intervallpass. Så här mycket har jag aldrig lyckats pressa mig. När vi närmade oss mål tänkte jag: "Inte en klungspurt också. Det pallar jag inte. Jag vill helst myscykla i mål i sakta mak." Om jag maskade ordentligt sista kilometern skulle jag tappa klungan jag låg i och kunna ta det lugnt. Men jag insåg det idiotiska i den planen. Det skulle så klart dyka upp nytt folk bakifrån som skulle få mig att verka lat. Så jag spurtade precis som alla andra. En kille i full Tour de France-utstyrsel (gul hjälm, gula glasögon, gul dress och gul cykel) som jag samarbetat en del med de sista två milen låg några meter bakom mig på upploppet. Tror jag lyckades hålla undan med en centimeters marginal. Skönt.

I måååål! Om jag släpper taget om staketet kommer jag nog att ramla.

​

När jag kör i skogen är det mitt fel om jag kraschar – oftast. I en klunga kan någon annan klanta till det så att jag hamnar i gatan. Kraschen som Magnus Bäckstedt filmade på Tour of Jämtland sägs ha gjort att 60 cyklister körde omkull och låg staplade på varandra huller om buller. Åtminstone fyra cyklar gick helt av. Massor av hjul blev förstörda och uppskattningsvis gick delar för en halv miljon sönder. Lägg till skador på cyklisterna som var med så förstår man att det "lilla" misstaget på vägen orsakade mycket skada för de inblandade.

​

Trodde aldrig att jag skulle bli "långcyklist". Jag har alltid tyckt att Vätternrundan är för lång med sina 30 mil. Nu har jag anmält mig till ett lopp i Skottland som är 130 mil långt och där jag planerar att köra 30-40 mil per dag.

Vansbroturen tidigare i somras gav mersmak. 76 mil på två dagar kändes inte alls så farligt – trots krasch med revbensbrott som följd.

Fel Peter Hampus
Jag minns fortfarande när folk ringde och gratulerade mig till en bra tid på det klassiska loppet Paris - Brest - Paris. De hade hittat mitt namn i resultatlistan och när jag lyckades lista ut vad de pratade om tyckte jag det verkade fullständigt rubbat. Det var min namne Peter Hampus som också cyklar med Fredrikshof som hade cyklat från Paris till Atlantkusten och tillbaka. Jag gjorde klart för alla att så där håller jag inte på! Jag ville cykla kort och fort.

Men, nu är jag tydligen där jag också. Skillnaden mellan Paris - Brest - Paris och The Highlands, Glens & Western Isles i Skottland är att loppet jag ska köra innebär en hel del berg och kullar, och kommer att gå längs den blåsiga och regniga skotska kusten i stället för i ett franskt inland. Men jag tänker å andra sidan ta det ganska lugnt. Sightseeing och familjetid hör till planerna. Om man startar tidigt på morgonen så bör man vara framme vid etappens slut så pass tidigt på eftermiddagen att man hinner njuta av omgivningarna, vara lite social och smaka lite whiskey också.

Till min stora glädje har jag kompisar med samma sinne för äventyr som jag. Igår, när jag lade ut mina tankar på Facebook nappade genast tre cykelvänner som anmälde sig för att lyckas komma åt en av de 60 åtråvärda platserna. (Ja det verkar finnas fler än 60 personer i världen som tycker det här låter kul) Ytterligare ett par har visat intresse och jag misstänker att förhandlingar pågår hemma vid köksbordet.

I höst börjar träningen. Ska bara göra Cykelvasan, Stockholm triathlon, Vasatrampet och Lidingöloppet först.

​