cover-liten

Hampus klassiker


Söndag, Augusti 26, 2007

Nu har jag brutit i en tävling

Usch, så kom den då till slut. Tävlingen jag inte lyckades genomföra. Jag hade hoppats att det skulle dröja längre, men kan i alla fall glädja mig åt att det inte var på grund av min egen fysik utan cykelns som jag tvingades bryta.

Risken fanns tydligen att årets Finnmarkstur skulle bli den sista. Antalet deltagare har stadigt minskat de senaste åren. Därför passade jag på att åka i år, trots att ingen annan av mina kompisar skulle delta, och ingen mer än jag i familjen var sugen på en tur till Dalarna.

Men jag kände mig i fin form så det skulle vara roligt att avsluta årets cykelloppsäsong med ett riktigt kraftprov. Upp tidigt på morgonen, på med cykeln på taket och så bar det iväg genom ett mellansverige som bjöd på en riktigt fin sensommardag. Klarblåa sjöar omgärdade av skog som fortfarande var sommargrön, sånär på några gula stänk här och där i björkarna.

Det hade samlats ganska många cykelentusiaster i Ludvika. Stämningen var på topp både bland funktionärer och cyklister. Men det började inte så bra. Det verkade som om cykeln hade pyspunka. Pumpade däcket fullt och köpte lite extra reservdelar i startområdet. Jag blev lite försenad och var tvungen att springa till starten. 20 sekunder innan startskottet var jag på plats.

När vi rullat ut från startrakan i trängseln ökade farten men jag hängde med bra. Låg kanske på 300:e plats då vi hade slingrat oss uppför några asfaltsbackar och grusvägen började. En lång utförslöpa och då small det till. En stor sten slog in i mitt hjul och måste ha träffat både fälgen och däcket för all luft försvann direkt. Fort av med hjulet, av med däck och slang och på med en ny slang.
Massor av cyklister passerade, först i en strid ström och därefter med större mellanrum. Allteftersom täten avlägsnade sig ändrades kroppsformen på cyklisterna. De blev rundare och rundare.

Jag blev stressad och kollade inte fälgen innan jag satte på den nya slangen och däcket. Pumpade som en galning med den lilla pumpen. Mjölksyran forsade i armarna men snart skulle jag vara iväg igen. Men av någon anledning blev inte däcket hårt trots att jag pumpade för allt vad tygen höll.
Satan också! Jag måste ha fått punka igen! Med bara en reservslang kvar var det bara att bryta loppet. Men då kom en sista cyklist åkande. Jag frågade om han hade en extra slang jag kunde få tigga till mig. Han gav mig generöst sin sista slang.
? Är du sist? frågade jag.
? Nej du är. Jag är bara efteråkare, en slags funktionär.

Shit, sist i ett lopp! Coolt, men lite olustigt. Nu gällde det att fort byta slang och dra iväg. Mycket riktigt satt en järnflisa i fälgen som rivit sönder den nya slangen jag lade på. Bort med den och fort på med däcket igen. Men vi hade problem både han och jag att få in luft i däcket. Jag var helt genomsvettig av allt pumpande och gav upp efter ett tag. Däcket fick vara lite mjukt.

Oj, oj, oj vilken backe! Stora stenar och en omänsklig lutning. Som grädde på moset rullgrus. Okej, jag erkänner att jag var lite stressad både av att ligga sist och att ha efteråkaren hack i häl. Så jag cyklade fortare än vad jag borde vilket gav mig mjölksyra i benen också. Nu var jag matt både i armar och ben. Väl uppe på toppen kände jag att fälgen slog igenom när farten ökade. Av och pumpa igen!

Nu jäklar blev det köra av! Jag skakade av mig efteråkaren och drog på över stock och sten. Körde om en kille som stod och bytte däck, i en nedförsbacke körde jag om en tjej som just avslutat sitt däckbyte. YES, inte sist längre!

Men vätskekontrollerna var stängda. Och mitt vatten började ta slut. Hur skulle detta gå? Jag behövde inte fundera så länge för i en brant kuperad backe fick jag ett rejält genomslag på framhjulet. All luft trycktes ur däcket. Kanske var det inte riktig punktering? Kanske hade jag bara pressat ut luften? Pumpa, pumpa pumpa!

Ganska snart hade jag fyllt framdäcket. Men ganska snart var luften borta igen. Bara att ge upp. Inga slangar kvar. Efteråkaren hade också slut. En promenad ut från skogen efter bara tre mils cykling och väntan på “brytarbilen” var inte vad jag hade tänkt mig när jag åkte till Ludvika i morse. Men någon gång måste väl bli den första antar jag.

FörfattarePeter Hampus i • Klassikern
Permalink