Hampus klassiker

Benen kändes fina, ändå blev det här ett av mina absolut jobbigaste lopp.

Dagen innan Mörksuggejakten var jag ute och testade banan lite. Har knappt cyklat mtb under våren och sommaren så det kändes bra att sitta lite på den cykeln innan start.
Banan var jättefin och det gick bra att trampa på i hög fart. Flera ”utmärkelser” på Strava när jag kom hem efter drygt 55 km. Benen var pigga och rappa. Det enda som oroade lite var halsen som kliade och stack lite. Var jag på väg att bli sjuk?

Jag har sommarstället 3 km från starten på Mörksuggan och rullade ned lagom till kl 9 då startfållorna öppnades. Lade cykeln längst fram i fålla tre. Jag borde kunna trycka mig ikapp fålla-två-cyklisterna uppför backen till Vidablick var planen.

Prognosen hade sagt regn under förmiddagen men solen sken och allt kändes perfekt. Vilket bra byte att köra Mörksuggejakten i stället för Jotunheimen runt som bjöd på ösregn uppe på fjällen.

Fortfarande lyckligt ovetande om lidandet som skulle komma 90 minuter senare ...

Minglade runt lite bland kompisar innan start och väntade på startnerverna som konstigt nog inte började göra något väsen av sig. Lite pirrigt brukar det ju vara, men det kändes lugnt och tryggt.
Den enda oro jag har längs den här banan är första 3 km upp till Vidablick. En backe som är lång och jobbigt med som mest 18% lutning. När den är avklarad är det bara finåkning resten av banan. (I stort sett …)

Starten gick och nästan direkt vi kom ut på asfalten utanför Jarlstugan small det till. En kille från Cykloteket race team hade gått i backen och levde ut sin ilska vid vägkanten medan hans cykel låg kvar mitt i gatan där 1400 cyklister trängde sig fram.

Stigningen upp till Vidablick gick ganska kontrollerat. Cirka en minut långsammare än min snabbaste tid på segmentet. Men jag plockade massor av placeringar uppför backen.
Återhämtade mig snabbt i utförskörningarna ned till Hedsåsens fäbod och sedan kom den lilla tekniska sträckan med böljande fin stig där det brukar kunna vara ganska grisigt och lerigt men i dag var det torrt och hårt underlag så vi kunde alla bomba på ganska bra nedför.

Sist jag körde Mörksuggejakten hamnade jag i komfortzonen och var ganska nöjd med det. Desto mindre nöjd i mål då jag trots en bra tid slutade på 60:e plats och tyckte att jag kunde ha kört betydligt fortare.

Idag var planen att bli riktigt trött. Jag hade ju bytt Jotunheimens 43 mil och 5 400 höjdmeter mot Mörksuggans 7,3 mil.
Så jag bestämde mig för att köra offensivt. Inte ligga och mesa bak i klungorna utan hjälpa till att brygga fram till nästa och nästa.

Upp längs slakmotan på sopstationsvägen var vi tre personer som delade på dragjobbet. Vi kom ganska snabbt ikapp klungan framför och delade på jobbet lite med dem innan vi var några pigga som bestämde oss för att dra vidare framåt i fältet.
Endast ett fåtal var dragvilliga men det gjorde inget. Benen var pigga och pulsen kändes kontrollerad. Efter att jag gjort mitt jobb släpptes jag in på tredje plats i klungan och tog glatt min förning igen när det var dags.

Det rullade på fint längs vägarna mot Gärdsjö. Vi kom ikapp cyklister som anslöt till vår klunga eller passerades. Jag tittade aldrig bakåt.

Jesper från CRT var dragvillig, och en kille som jag tror cyklade för Tullinge CK var också med på noterna. I dikeskanten innan Gärdsjökontrollen kunde jag inte hålla Jespers hjul så han fick en 20 meter lucka men väntade in oss andra när vi kom ut på asfalten igen.

– Ska vi köra ikapp nästa klunga också? frågade han glatt.
– Absolut det gör vi! Jag klarade inte att hålla ditt hjul i söket tidigare bara, svarade jag.
– Då kör jag lite till då, sa Jesper och drog på.

Vi körde för snabbt genom vätskekontrollen för att jag skulle hinna fånga en mugg dricka så jag tog lite gel och drack ur min egen flaska på asfaltsrakan som följde.
När jag var klar och hade båda händerna på styret igen hände det.

Jesper tyckte att han var klar med sin förning. Kanske hade han inte upptäckt Tullingekillen som glidit upp mellan oss, för han kollade bak mot mig innan han snabbt vek av åt sidan varpå hans bakhjul touchade Tullingekillens framhjul. Tullinge tappade balansen och tacklade omkull Jesper som slog hårt i asfalten endast en halvmeter framför mig. Jag hann precis väja undan och såg Jesper och den andre killen krascha i 40 km/h. Jesper gled 2-3 meter på rygg.

Det var massor av publik runt kraschen så jag kände inte att jag behövde stanna för att kolla läget på killarna utan drog vidare tillsammans med några pigga Tullingejuniorer.  

Efteråt frågade jag några från Cykloteket hur det hade gått för han som kraschade.

– Det var jag! sa en kille glatt och visade upp sitt bandage på armbågen.

– Jag mår bra men cykeln blev skrot. Och det blev en kort dag, bara 400 meter.

– Nej, jag menar kraschen i Gärdsjö sa jag.

– Jaha det var jag, sa en annan kille som hade betydligt mer plåster och bandage på sig. Det gick bra, hjälmen gjorde sitt jobb.

– Men du gled ju minst två tre meter på ryggen där på asfalten!

 – Det syns också kan man säga, sa Jesper med ett flin.

– Så du sover inte på rygg i natt?

– Nej knappast!

Efter kraschen var det dags för de roliga slingriga och sandiga stigarna längs sjöarna Gärdsjön, Storaxen och Ensen.

Jag tog förningar så fort jag tyckte det gick lite trögt för dem längst fram. Benen var fortfarande pigga och jag hann med att trycka i mig gel och sportdryck på de mindre stökiga partierna. Drog oss igenom ett fint flowigt parti och kände att vi körde fort. Fortare än jag brukar på de här sträckorna.

Strava visar att känslan var rätt. Jag fick PR på flera av segmenten på loppets första halva.

Men sedan kom känslan av trötthet plötsligt. Efter ett tekniskt parti där vi en kort sträcka hamnade på asfalt fick jag problem att hänga på klungan. Mats som jag cyklat mycket med i Fredrikshof och brukar köra jämnt med på lopp seglade om jag klarade inte att hålla hans hjul.

Det var väl själva fan! I med mer gel. Tog från båda mina ”soft flasks” en med hemmagjord gel och en med ”köpegel” med koffein.

När vi var tillbaka på single track kom jag ikapp klungan och ju mer tekniskt det blev desto mer kunde jag vila. Skönt att det tekniska sitter så bra trots att jag i stort sett bara kört landsväg under året.
Nu är ju inte Mörksuggejakten särskilt teknisk. Ett typiskt grusvägslånglopp egentligen. Men det finns lite stötiga partier och den nya sträckningen hade några stigningar med rullsten och rötter där flera tvingades klicka ur och springa medan jag satt kvar och trampade upp.

Men tröttheten ville inte försvinna trots energipåfyllning. Med cirka 30 km kvar förvandlades jag till ett levande rundningsmärke. Jag fick se min klunga glida ifrån mig. Nästa klunga kunde jag inte heller hänga på. Inte nästa eller nästa heller.
De smala och vältränade byttes mot allt kraftigare cyklister. Jag insåg att de 30-50 placeringar jag tappat uppför stigningen till Östbjörka hade förflyttat mig från tävlingsklass till motionsklass.
Snart skulle jag väl bli omkörd av pensionärsklass och barnklass också.

Två planer började formas i mitt huvud:
1. Bryta. Helt enkelt rulla hemåt längs asfalten och den långa nedförsbacken från Östbjörka.
2. Gena. Jag kan ju några smitvägar från Östbjörka ned till Jarlstugan. Om jag hoppade över Nittsjö och Västberg skulle jag kunna sitta och äta soppa i gröngräset i mål långt innan Mats skulle vara framme. Vad förvånad han skulle bli!

– Nej lägg av nu Peter! Du skulle ha cyklat 430 km vid den här tiden om du kört loppet i Norge. Nog fan ska du väl klara 73 km? Bit ihop och trampa på! Det är ju smärtan och tröttheten du vill åt!
Tror du äkta sado-masochister gnäller så där? Nä du! När de får pungen trampad på av vassa stilettklackar då går det för dem. Det är ren sexuell njutning. Njut nu! Du vet aldrig när du har chansen att bli så här trött nästa gång.

Vad är det med rösten i mitt huvud när jag blir trött? Den blir så sträng och är ju helt sjuk i huvudet. Var kommer de där tankarna ifrån?

Vid Östbjörkakontrollen bad jag om en motor men de kunde bara erbjuda vatten, sportdryck och bananer.
Som vanligt körde jag i stort sett av vägen i den tvära kurvan på väg ned mot Dalhalla – att jag aldrig lär mig.

På elljusspåret på väg mot Vikarbyn gick det segt. Men inte så segt som min första Mörksugga. Då var jag tvungen att kliva av och gå uppför de små ”knäpporna” innan Nittsjö.
Jag minns fortfarande det loppet. Jag körde på en helstel Cycle Pro. Iklädd gympaskor och bommuls-t-shirt. Min mamma tyckte det såg oproffsigt ut med vanliga shorts så hon lurade på mig sina spinningbyxor med blöja.

Efter att jag blottat snorren ett par gånger när blöjan hakat i ”näbben” på sadeln och fått byxorna att hänga vid knävecken när jag ställde mig upp insåg jag vitsen med hängslen på bibsen.

Nåväl det var då, och nu var nu. Eller hur det nu blir i imperfekt. Perfekt genomört var dagens lopp hur som helst inte.

Någon ropade mitt namn när jag segade mig uppför backen vid Nittsjö keramik. Såg inte vem det var och hörde inte vad han sa. Förmodligen något om att jag såg trött ut. Det enda jag såg i mitt totala tunnelseende var snorsträngen som dinglade från min näsa.

Ett par backar till upp till byn med det passande namnet Backa och sedan gick det äntligen nedför och jag kunde vila benen. Fick lite nya krafter men så fort jag tryckte på började krampryckningarna i låren. Kramp brukar ju vara ett tecken på att man är trött. På riktigt. Inte så där inbillningstrött man kan vara när man bara tycker det är jobbigt och man hellre vill att någon trampar en på pungen.

I skogen med fem kilometer kvar stod ett gäng från Brudpiga och hejade som galningar. Inte på mig, men på killen som körde precis framför mig. De fick hela skogen att kännas som en magisk eftermiddag på Tour de France. Härligt.

Sista branta backen innan mål och jag krampade totalt i vänsterlåret. Men inte lika illa som killen bredvid mig. Han skrek rakt ut och jag såg vilka spasmer han hade i benen. Som en nysågad fura föll han handlöst ned i den mjuka sanden och fortsatte att skrika rakt ut av smärta.

Tydligen hade jag lite krafter kvar för jag lyckades minska flödet av folk som körde om mig (eller så var jag helt enkelt sist och inga fler fanns kvar längs banan?) och jag kom till slut i mål. Helt slut och på en tid som blev en besvikelse. Hade en målbild på 2:40 och slutade på 2:58.

Men, jag konstaterade att jag bara var 34 minuter efter segraren. Jag brukar vara cirka 40 minuter efter. Och jag slutade på 54:e plats jämfört med 60:e plats för några år sedan då jag körde 15 minuter fortare. Så, det verkar ha tagit längre tid för alla?

Det var tydligen några kvar på banan som skulle få medalj efter att jag gått i mål.

Vad kan man lära sig av det här då?
Jag blev trött men inte lika trött som på min första Mörksugga som jag körde på strax över fyra timmar. Då fick jag sitta i en vilstol och dricka Coca Cola i en timme innan jag ens orkade hoppa i bilen efter målgång. Nu cyklade jag i alla fall hem efteråt.

Helst ville jag bara hem och lägga mig i fosterställning när jag precis kommit i mål. Eller sitta i någons knä och suga på tummen ett litet tag som tröst. (Min egen tumme alltså.)

Strava visar att jag körde skapligt även mot slutet. Några små utmärkelser även på de segmenten.

Det är kul att köra offensivt. Det är ju smärtan och tröttheten man vill åt, eller hur var det nu?

Jag får nog köra ett eller ett par långlopp till i sommar om jag ska kunna seeda mig till ett bra startled på Cykelvasan. Men det gör inget. Långlopp är kul!

Nästa år ska jag ha semester efter Mörksuggan så jag kan tacka ja till Jeffs inbjudan om after bike med öl. Som vi konstaterade i kön till soppan efter loppet – cykla är kul, men eftersnacket är minst lika roligt!

Eftersnack är viktigt. Och kul!

Hela vintern har jag haft tre mål att jobba mot.

1. Siljan runt under 4h – check!
2. Jotunheimen runt ca 15h
3. Cykelvasan under 3h

Efter att ha tittat på väderleksrapporten sjönk motivationen rejält inför helgens drabbning i Norge. Som värst har den visat 40 mm regn och bara 8 graders värme. Dessutom är Leif sjuk och har redan kastat in handduken. När inte heller hela familjen varit taggad på en norsk minisemester var det rätt skönt att få höra Torbjörns testosteronnivå. 43 mil genomvåt cykling runt Jotunheimen med hackande tänder känns inte superduperlockande. Men samtidigt ... jag har ju laddat en del och snackat så mycket om det här loppet.

Så, vad ska jag göra med den lilla mängd testosteron jag lyckats piska upp i kroppen? Jag behöver ju få utlopp för det, annars kan jag bli som prins Daniel – med "känslorna all over the place". Frun brukar be mig sticka ut på ett långt cykelpass när jag blir för jobbig att umgås med.

Räddningen får bli Mörksuggejakten! Långloppscupens roligaste lopp på min gamla hemmaplan. Jag ska jaga den där suggan för allt vad tygen håller!

Lite surt att ha nött så mycket landsväg men så slutar det med ett mtb-lopp. Fast å andra sidan brukar landsvägscyklingen vara bra för de långa grusvägspartierna med klungkörning som kännertecknar många långloppsbanor. Det finns några sådana sträckor på Mörksuggan där jag antingen kan passa på att vila upp mig, eller jobba för att brygga fram till nästa klunga.

Avslutningen på Mörksuggan är också skön med böljande flowiga stigpartier där landsvägscyklister minst har lika bra förutsättningar som mountainbikecyklister.

Frågan är vilket vapen jag ska välja ... Stela Britt-Marie Carlsson (min BMC ) eller mjuka Scarlett (min Scott)? Hardtailen är lite lättare, men Scotts bakdämpare går å andra sidan att låsa så den blir helt stel och då kan jag välja att låta den gunga lite där det är rötter och stenar så att jag kan sitta ned och hålla bra tryck på pedalerna.

För jag vill cykla fort. Så fort att jag får en bra seedning inför Cykelvasan.

Passa på att anmäla dig till Mörksuggejakten för loppet är populärt och många är föranmälda.