Hampus klassiker

Så var det klart, Klassikern 2013 är avklarad och i år har jag till skillnad från tidigare år varit frisk under alla lopp. Dock körde jag Vätternrundan med brutna revben och brutet nyckelben då jag sex dagar innan starten kraschade på ett mountainbikelopp.

Men att få vara frisk gör skillnad! Jag förbättrade mig med 1:43.10 från 2012. Den största tidsvinsten stod Vasaloppet för. 1h 15 minuters förbättring där. Det visar att till och med en gubbe med dålig koordinationsförmåga kan bli en skaplig skidåkare. Att komma under sju timmar på Vasaloppet trodde jag inte var möjligt för mig.

I mål efter mitt första Lidingölopp där jag inte önskat att någon skulle ge mig ett nådaskott sista fem kilometerna.

Vansbrosimningen var nog årets hödjpunkt då jag tillsammans med Aivar, Bosse och Petter cyklade till Vansbro och tillbaka i strålande sol.

Under Vätternrundan var jag grinig, men det berodde på den molande smärtan i axeln och revbenen. Nu funderar jag faktiskt på att cykla den igen trots att jag sa "Aldrig mer" efteråt.

Lidingöloppet var en ren njutning. Att springa utan press var skönt. Jag höll mig inom min komfortzon hela tiden och lyckades ändå slå mitt personbästa. Faktum är att jag "persade" på alla Klassikerns lopp i år.

I år har jag tränat mindre men smartare än tidigare år. Jag ska i ett senare blogginlägg berätta hur jag lagt upp min träning under året. Men innan dess ska jag njuta av resultatet från Resultatjakt.se som samlar alla tider från En Svensk klassiker: (Jag brukar antingen vara lite missnöjd med mina resultat eller tillåta mig att njuta en kort stund innan jag kastar mig in i nästa utmaning, men den här gången ska jag tillåta mig att vara lite nöjd lite längre.)

En Svensk Klassiker, alla år

Fullföljande: 1682
Medeltid: 23:24:19
Medeltid män: 22:56:41
Medeltid kvinnor: 25:59:38
Medelålder: 30 år


Peter Hampus En Svensk Klassiker, alla år

Totaltid: 18:11:30
Pos Män: 129 / 1429
Pos Totalt 131/1682

Tid Öppet Spår Måndag 2013: 06:43:45
Tid Vätternrundan 2013: 07:38:00
Tid Vansbrosimningen 2013: 01:01:39
Tid Lidingöloppet 2013: 02:48:06

Placering bland de som genomfört hela Klassikern:
Pos Vasaloppet: 390
Pos Vätternrundan: 20
Pos Vansbrosimningen: 546
Pos Lidingöloppet: 556
 

​

Om du vill bli coachad av den här typen kan jag garantera dig en spännande resa.

Under året som gått har jag fått coaching via Min Utmaning. Det har gett mig möjligheten att bestämma mig för vilken typ av coach jag inte vill vara.

Inget ont om coacherna som engagerats i Min Utmaning. Den enda jag träffat personligen är Mikael Rosén och han var jätte bra! Lärde mig mycket om simning av honom. Men där har vi också problemet. Jag hade trott att jag skulle få mer personlig coaching under året. Att coacherna skulle titta på mitt sätt att åka skidor eller springa och komma med tips och träningsprogram utifrån mina förutsättningar. Men jag har i stället fått träningsprogram skickat till mig via mail efter i bästa fall ett telefonsamtal. Antar att de har gjort vad de kunnat med de givna ramar de fått av uppdragsgivaren, men det har inte fått mig att utvecklas.

För mig är coaching individuellt och personligt. Träningsprogram kan man kopiera från Runners World, Bicycling eller andra tidningar. Men för att verkligen utvecklas och nå sin potential behöver man träffas. Prata. Träna tillsammans. Diskutera målen. Eventuellt revidera målen beroende på hur det går eller vad som händer.

Att vara en personlig tränare via mail är inte min grej. "Hej hej, den här veckan ska du springa 50 km fördelat på dessa pass ..."

Inte heller vill jag bara vara en personlig tränare. Jag vill ta in både det mentala och det fysiska i coachningen eller prestationsutvecklingen.

Träningen ska anpassas efter hur klienten svarat på den tidigare träningen, i vilken fas man befinner sig, hur man mår både i kropp och psyke. Det ska vara en balans mellan att ta sig utanför komfortzonen, att återhämta sig, pressa sig, ha roligt, lida och njuta.

Ibland behöver klienten kanske jagas av vargen på bilden. Men ibland behöver man kanske en snäll St. Bernardshund som kommer med återhämtningsdryck och får en att slappna av. Jag är nog en sådan coach som pendlar mellan vargen och den trofasta hunden.

Men var kommer sociopaten in i bilden?

Jo, min lärare på Prestationsbyrån menade att sociopater har en förmåga att anpassa sig efter sin omgivning. Han ser mig obehindrat röra mig mellan träningsnördar som kanske behöver lugnas ned och soffpotatisar som behöver stimuleras.

​

– Det ser ju ut som ditt, säger min cykelkompis när jag visar honom i vilket skick jag skickade hem en av kvinnorna från helgens läger. Jag fattar inte. Jag rakar ju inte benen!
(Eller menar han att handen ser ut som min? De målade naglarna matchar faktiskt min nagellacksröda BMC fint. Jag antar i alla fall att han menar det som en komplimang.)

Om man levt i villfarelsen att mammor skulle vara försiktiga varelser så kom den på skam under helgens cykelläger utanför Uppsala. Jag menar, om jag hade sett min mamma kriga mot andra mammor i en spurt på en vacker landsvägscykel uppför en brant backe, eller dundra fram över stock och sten i skogen på en lerig cykel när jag var liten så skulle jag inte ha trott mina ögon. (Detsamma hade nog även gällt om jag sett min pappa i samma situation om jag ska vara ärlig.)

Drygt 20 tjejer i varierande ålder – från student till pensionär – hade samlats för att cykla många timmar tillsammans och jag hade glädjen att vara en av ledarna på sommarens kanske sista helg.

Pensionären beklagade att hon börjat med cykling så sent i livet och studenten förundrades över hur tidigt mammorna gick upp på helgerna för att träna. Men de hade alla cykelintresset och viljan att lära sig mer om sporten gemensamt.

Att få träffa så här drivna motionärer som verkligen vill lära sig och utvecklas är det som är den stora glädjen i mitt arbete som coach.

Pleasure vs Pain
Triathleten Gunnar Söderström som även han är coach höll en föreläsning om motivation som handlade om att väga lust mot smärta. Därefter plockades cyklarna fram och jag tog landsvägstjejerna ut på lite teknikträning.
De fick lära sig att cykla i grupp – belgisk kedja och lagtempo – och träna backteknik. Jag hetsade dem lite för att de skulle få känna på hur det är att bli trött på cykeln. Många fastnar ju lätt i komfortzonen.

En fick kramp så att benet sprätte iväg trots att foten var fastlåst i pedalen och några andades tungt och rosslande innan astmasprayen plockades fram. Jag blev lite orolig över att jag låtit smärtan ta överhanden över lusten, men de verkade snarare förundrade över att jag hade så mycket tålamod att peppa dem.

Landslagscyklisten Isabelle Söderberg gav tjejerna tips på tävlingsträning och jag lät mountainbikecyklisterna tävla i att byta däck, cykla långsamt och cykla fort. Helt otroligt vad duktiga alla var. När jag leder landsvägsträningar kan jag ibland förundras över hur "bångstyriga" vissa är. "Jag cyklar som jag vill."
Men dessa tjejer sög åt sig av våra tips. Och som de satsade i varje moment, helt orädda. Visst händer det att man ramlar när man cyklar i skogen. Vissa blir lite försiktiga efter en vurpa. Men de här tjejerna verkade snarare bli triggade av varje nytt skrubbsår och blåmärke de fick. Och det blev många.

Hoppas de inte skyller på mig när deras män frågar varför de är så blåslagna när de kommer hem.

Att stenhårt hålla på cyklingens alla löjliga stilregler är inte min grej. Velominati hävdar bland annat att man inte får bada innan man cyklar. (De gillar inte triathleter.)
Men här badade jag efter cyklingen. Kände dessutom att jag var ganska snyggt retro i mina cykelbyxor. Som en stilig herre på -30-talet med baddräkt. Men tjejerna kallade mig Borat.

​

Om man som jag är van vid att träna nästan varje dag blir ett längre avbrott inte bara ovant utan också enerverande. Både för mig och min familj. Hosta, rosslande hals och rinnande nästa har jag dragits med FÖR länge nu. 

Jag som nästan aldrig är sjuk, och när det väl inträffar endast några få dagar i taget, kände frustrationen växa redan för en vecka sedan.

Visst har jag testat att röra lite på mig. En och annan cykeltur, lite tennis och en löprunda har det blivit. Men när kroppen inte är med på noterna och jag känner mig sämre nästa dag är det inte roligt. 

Inte ens min dunderkur hjälper. 

Förra året var jag också sjuk i september, men då i samband med Lidingöloppet. Jag får väl vara tacksam för att förkylningen drabbat mig nu så jag har en chans att vara frisk om två veckor när jag ska starta i min sista klassikergren. Men den stör min uppladdning! Dagens träning skulle ha varit tre timmars cykling följt av två timmars löpning men det är ju bara att glömma. 

Min vana trogen ställer jag en egen amatördiagnos av mitt tillstånd. Doktor Hampus tror att jag har drabbats av Mycoplasmabakterier.

Från Wikipedia:
"Det går två till tre veckor från att man smittas, tills symptomen märks. Huvudvärk är mycket vanligt, liksom muskelsmärtor och torr, intensiv hosta som kan pågå i flera veckor.

Vanligtvis får man bara en måttlig temperaturstegring, men hög feber utesluter inte en mycoplasmainfektion. Man hostar oftast inte upp slem, men om man drabbas av en vanlig lunginflammation efteråt, vilket händer i tio procent av fallen, kan man drabbas av andnöd och slemmiga upphostningar."

Netdoktor skriver så här om Mykoplasmainfektioner:
"Vilka är framtidsutsikterna?
Om infektionen inte orsakat lunginflammation går den över efter ungefär en vecka. Om man utvecklat lunginflammation tar det ofta flera veckor och ibland längre, innan man blir helt frisk.

Personer som är friska i övrigt får sällan allvarliga komplikationer, men det kan ta lång tid innan man återfår sin normala kondition."

Det får bli ett lite lugnare joggingpass idag helt enkelt. Och nu har jag något att skylla på om jag inte presterar som jag tänkt på Lidingöloppet.

​

Våga tävla! Det är en uppmaning som ofta delas ut av cykelförbundet och cykelklubbarna. Dels för att locka fler till cykeltävlingarna runt om i landet som tyvärr inte har så många deltagare alla gånger.

Om man räknar bort Cykelvasan och deltävlingarna i Långloppscupen i mtb så är det ganska glest i startfållorna på många lopp. Det är synd för det finns massor av roliga lopp både på landsväg och i skogen både runt Stockholm men även i andra delar av Sverige. Och man behöver inte vara proffs för att delta. Har man ingen tävlingslicens kan man ofta köra i motionsklassen eller lösa en endagslicens om man vill testa.

Uppmaningen kommer också för att få fler att upptäcka hur kul det är att tävla. Man behöver inte satsa på att vinna utan kan ha roligt i alla fall. Jag hade länge som enda mål att inte komma sist och det visade sig inte vara några problem. Alltid är det någon som klantar till det eller har otur och måste bryta tävlingen. Och vilken placering man än får så kommer man före de som "DNF:at" (DNF= Did not finnish). Dessutom är man ju alltid bättre än de som inte ens vågar ställa upp :-)

I helgen (7-8 sept) avgörs Fredrikshofs KM i tempo- och linjejopp. Tempot är också Distriktsmästerskap. Ordinarie anmälningstid är passerad men man kan efteranmäla sig på plats. Kolla här för inbjudan och info. Tävlingarna brukar vara härliga tillställningar där hela familjer kan delta både i cyklingen och fikat. I årets tempolopp finns också en barnklass där småttingar kan testa på en kort bana.

På söndag körs också Anundsloppet i Västerås.

Hammarbyhill XC körs 21 september. Starten går i år från Hellasgården men man ska som vanligt uppför Hammarbybacken 1-3 gånger beroende på vilken sträcka man kör. Jag testade banan för någon vecka sedan och den är riktigt rolig!

Sista deltävlingen i XC-cupen körs i Åkersberga 22 september. XC-cupen är som långloppscupen i mountainbike men på kortare och mer tekniska banor.

Spårvägen arrangerar DM i mtb sista helgen i september.

Har jag glömt något? JA, SM i singlespeed anordnas 28 september. Har du aldrig tävlat så är nog det ett perfekt lopp att starta i. Du kan dessutom vara med även om du inte har någon single speed-cykel. Bara att tejpa växlarna. Läs följande i inbjudan så förstår du att detta inte är en vanlig tävling:

"SSSM
Den prestigefyllda tävlingen singlespeed-SM avrundar arrangemanget. Singlespeed-SM är svårt att förklara för den oinvigde, men glöm allt vad du lärde dig på höghöjdslägret om träningslära, kost och pulskurvor. Vinnaren straffas genom att arrangera nästa års SM. Det är också noga med vem som kommer sist. I övrigt ordnar det sig fint. Första gången? Lugn, du kommer att fatta galoppen snabbt. Banan bjuder på fina Hellas-stigar och har dragits av Aron och Vic.

För den som bara vill njuta av cykling men inte äger en singlespeed går det antingen att tejpa växlarna på sin vanliga cykel, eller delta i Turistklassen på SSSM. Turistklassen är för dig som har växlad cykel och vill rulla igenom den bana som de tuffa singlespeed-åkarna tävlar på. Det är ingen tävling, utan se det mer som en Happy ride. Turistklassen kommer starta efter singlespeedåkarna. Ingen resultatlista kommer finnas, så se det som en liten Vätternrunda utan sjö."

Evenemanget är en del i firandet av forumet Happymtb.orgs 10-årsjubileum.

En hel del CX-tävlingar kan man köra i höst också! Bland annat går SM i Stockholm. Kolla kalendern här.

Har jag glömt något nu då? Skriv det i kommentarsfältet nedan i så fall.

(Edit: har lagt till Anundsloppet och CX-tävlingar efter bra kommentarer på Facebook)

​