Hampus klassiker

Inspirerade av Cykelvasan som på bara tre år blivit Sveriges största mtb-lopp vill Lidingöloppet dra fördel av motionsvågen som nu sköljer över Sverige.
Nästa år kommer ett 60 km långt mtb-lopp köras på Lidingö och vi var ett 30-tal cyklister som bjudits in för att provköra banan och komma med feedback.

Att Martin Stenmark var med är inte så konstigt. Dels var han med i mtb-juniorlandslaget i sin ungdom, men han har också tillsammans med Andreas Danielsson kört YAK-attack som är världens tuffaste mtb-lopp. Martin bor på Lidingö och känner stigarna väl och han har tillsammans med Andreas hjälpt Lidingöloppsorganisationen att hitta bra vägar att tävla på. Morgan är tydligen en nyfrälst mtb-cyklist och han är kontrakterad av Mitsubishi som är huvudsponsor till Mitsubishi mtb challenge som är det nya namnet på långloppscupen.

Andra inbjudna var bland annat mtb-landslagets förbundskapten Fredrik Ericsson, Henrik Öijer och tävlingsledningen för de olika deltävlingarna i Mitsubishi mtb challenge. Jag vikarierade för Mörksuggejaktens tävlingsgeneral.

Vi cyklade i samlad grupp runt banan. Kvällen innan hade jag bytt drivlinan på min mountainbike som stått parkerad under vintern. Kassetten hade fastnat så jag lyckades inte byta den. Ett stort misstag skulle det visa sig. Ny kedja och gammal kassett är ingen bra kombination. Jag hittade bara två drev bak som inte gjorde så att kedjan rappade. Detta gav mig fyra (ja i praktiken sex men jag använder knappast lilla framklingan) växlar att välja på i den kuperade terrängen. En sann utmaning.
Som tur var körde vi långsamt så att alla skulle hinna med. Men Morgan gav upp tidigt och sågs tydligen hetsdricka Coca Cola på en mack.

Banan känns till vissa delar igen av de som sprungit Lidingöloppet. Långa sträckor går längs med kusten och man får fina vyer över Djurgården, Stockholm och skärgården om man vågar släppa blicken från stigen. Och det vågar man om man är någorlunda van mtb-cyklist. Banan är mestadels packad jord eller grus. Bara ett tekniskt parti som är endast 200 meter långt.

Tack vare den kuperade terrängen kommer Lidingöloppet mtb ändå att vara en utmaning. Den feedback jag gav till tävlingsledningen efter att ha provåkt är att man måste erbjuda flera omkörningssträckor och att det kan bli farligt på den knixiga och snabba banan där träden står precis invid stigen.

Samtidigt som vi cyklade pågick Lidingöloppet ultra. Ett 50 km långt terränglopp för löpare. Vi cyklade bakom ledaren ett tag. Helt otroligt att orka hålla nästan 20 km i timmen i fem mil!

Jag tror att Lidingöloppet mtb kan bli en succ?. Inom några veckor öppnar anmälan till nästa års lopp som är det första officiella och Lidingöloppet räknar med att man om några år har cirka 5000 deltagare. Det ska bli intressant att se hur de klarar detta. Erfarenheten från stora lopp har de redan, och erfarenhet från cykellopp finns också då det var Lidingöloppet som startade Lida loop för några år sedan. Ett lopp jag nu anmält mig till för att få en sista rejäl genomkörare inför Vätternrundan.

Genomgång inför loppet.

Febrilt fipplande på cyklarna innan vi startar. Funkar växlarna? Har jag dragit åt alla skruvar?

Vacker vårmorgon i trevligt cykelsällskap. Andreas ser fundersam ut då han och jag ju nästan enbart cyklat Lidingöloppet i mörker på sistone. Ska vi blunda hela vägen för att få en utmaning?

Martin Stenmark som lovade att spela dragspel och sjunga skärgårdsvisor på en av matkontrollerna längs banan. Tanken är att Skärgårdsstiftelsen ska stå för maten och att det ska dofta av tjärad eka på depån vid vattnet.

Djurgården skymtar på andra sidan vattnet.

Vår guide som valde att köra loppet på CX. Tanken är att man ska kunna använda även standardcykel. Jag skulle tro att man även kan cykla på racer om man kan tänka sig att bära den korta sträckor. Paris Robaix har sämre vägar än vad Lidingöloppet mtb bjuder på.

Långa sträckor går loppet längs med kusten. Gillar man skärgårdsmiljö kommer man att uppskatta Lidingöloppet mtb.

Äntligen vår! Första dagen jag cyklade kortärmat.

Många ville dokumentera loppet. Har nog aldrig sett så många Gopros på en och samma gång.

Kaffestop längs banan. Det var riktigt skönt att köra ett långlopp utan hets för en gångs skull. Annars brukar jag bara rulla genom depåerna och greppa ett glas i farten av något stackars barn som står nedstänkt av de som försökt göra samma sak före mig.

Annorlunda men god depåmat.

En av ultralöparna i täten. Imponerande fart de höll!

MAMILs (Middle aged men in lycra)

Varje långlopp behöver minst ett riktigt “blöthål”.

Inte blåbärssoppa, men drickbart?

Två bloggande masar.

Det var lite jobbigt att hänga med täten med bara fyra växlar när farten släpptes fri. Men det gick. Och efteråt skulle vi spurta inför fotograferna som ville ha bilder till marknadsföringen. Hoppas de använder bilden där det tydligt syns att jag spöar Fredrik Ericsson, landslagets förbundskapten.

Richard och jag efter målgång. Richard brukar agera följe-mc på både Roslagsvåren och Roslagshösten. Antar att det inte behövs på Lidingöloppet men en hel del flaggvakter kommer att behövas i alla korsningar som ska passeras.

I stället för cykelbränna.

Varför har Karl-Alfred större underarmar än biceps? Det har jag alltid undrat. Ända sedan jag såg mig själv i spegeln och konstaterade att jag ser likadan ut.

Jag antar att jag fått någon slags inflammation i armarna sedan senaste styrkepasset. Att göra 81 chins och 81 man makers plus 81 benböj på 18 minuter tar tydligen lite på kroppen.

Träningsvärken var brutal i början, och nu har svullnaden kommit. Underarmarna känns vätskefyllda. Det ser inte ens coolt ut. Bara som pås-sjuka på armarna.
Tuggar lite Ipren som ju ska vara anti-inflammatorisk så får vi se om det hjälper. Kanske skulle jag ha avstått Vipr-passet också?

Man maker:

Chins:

Bäst som man cyklar och njuter av finvädret händer det. PANG! Något smäller till på låret. Hårt.

Jag trodde först att jag kört på något. Men ingen/inget fanns i närheten. Kastade någon en sten på mig?

När jag tittade ned var jag nära att kräkas.

Vilken fågel släpper sådana där lass? Jag har ju följt Bollibompas “Gissa bajset” med barnen och min gissning är: (med tanke på hur ont det gjorde)

En Albatross sket på mig från 10 000 meters höjd.

Min katt har kissat i mina cykelskor. En fågel har bajsat ned mina cykelbyxor. Vilket blir nästa djur att kränka mig?

10 km/h och pulsen på 80% av max. 1-2 dm blötsnö är ganska tungt att cykla genom.

Vi har skojat om att de som inte dyker upp på träningen när det är dåligt väder är gjorda av socker (smälter av vatten). Dagens träning krävde cyklister av hårt virke.
När jag kom till samlingsplatsen vid Naturhistoriska riksmuseet stod redan fyra andra tappra Fredrikshofvare och väntade. Ledarkollegorna Mic, Jonas och Vilma samt Simon.

Det var jobbigt att bara ta sig de tio kilometerna till samlingspunkten. Glasögonen både immade och snöade igen och erbjöd inte bättre sikt än så här:

När Jonas föreslog fika på Statoilmacken i Lill-Janskogen var vi inte sena att nappa. Skönt att sitta inne och snacka lite cykling. (Att prata om cykling är ju nästan lika roligt som att cykla).

Jag hatar verkligen att kliva ut från värmen med svettiga eller regnvåta kläder. De första fem minuterna efter en fikapaus är inte sköna.
Men när vi fått upp värmen körde Mic och jag lite partempo på Elfvikslandet medan de andra rullade hemåt. Fast rullmotståndet var ju betydligt större än luftmotståndet och det var bara stökigt att få ett cykelspår framför sig i djupsnön. Så att ligga bakom sin parhäst var inte någon fördel direkt.

Naturupplevelsen var lite märklig. Massor av daggmaskar låg på snön. Förmodligen försökte de undvika drukningsdöden genom att ta sig upp ur slasket. Men hur klarar de kylan på ytan?
Det knakade och brakade i skogen när träd och grenar gav vika för tyngden från blötsnön. Som tur var hörde man knaket några sekunder innan grenarna slog i marken och hann bromsa.

Jag hade lite problem att få i rätt växel, och kedjan “rappade” av snön som packats mellan dreven.

Två timmars cykling blev det men inte mer än tre mil. Fast varje tramptag räknas ju! Förutom att bli bättre på att cykla i djup snö fick jag lite pulsträning på köpet. Och styrketräning för benen. Cykeln blev flera kilo tyngre av all snö som fastnade, och att plöja fram i djupsnö med tjocka däck tar på krafterna.

Dessutom tränade jag verkligen rundtramp i två timmar. Bra för muskelminnet vare sig man gör det i 50 km/h eller i 10 km/h.

Och vi hade riktigt roligt trots, eller kanske tack vare det galna vädret.
(Fast när värmen kom tillbaka i tårna var jag sugen att gråta en skvätt. Minnen från plågsam upptining efter barndomens iskalla hockeyträningar dök upp.)

Låt dig inte luras av den “bara” vägen. Där träden skyddade cykelbanan hade vi ibland några meters vila innan vi kom ut i djupsnö igen.