Hampus klassiker

Vad hände med min plan att jag skulle bli en solskenscyklist? 

– Det är sol på lördag och regn på söndag. Vilken dag ska vi välja att köra cyclocross på? frågade jag Jocke.

På sätt och vis vore den regniga dagen bäst, för lera och misär hör ju liksom till sporten. Men solskenscyklisten i mig blev glad när Jocke tyckte lördagen lät trevligare. 

Nu ville vädrets makter annorlunda. Fem grader varmt och stundtals ganska rikligt regn gjorde lördagens förhållanden i Eskilstuna autentiskt belgiska. Mic konstaterade att om vi inte hade åkt så långt så skulle vi ju kunnat strunta i att cykla. Han som myntat uttrycket "Du blir inte en bättre cyklist av att ligga hemma och smeka dig själv i sängen".

Men nu var vi här och då var det bara att ge sig i kast med misären.

Några uppvärmningsvarv på banan gjorde att allt kärvade på cykeln av leran som klistrade sig fast.

Canilla som var så ren och fin innan start.

Strax nedanför slalombacken var ett ganska djupt lerigt parti som innehöll några obehagliga överraskningar. En och annan sten och några riktigt djupa hål dolde sig i geggan. Tyvärr körde en kille i heatet före vårt ned i ett av hålen och flög över styret så illa att han skadade nacken. Ambulans och brandkår kom till undsättning.

Någon undrade vad brandbilen skulle dit och göra, och hans kompis trodde att de skulle vattna banan lite för det hade ju börjat torka upp under det korta uppehållet i regnet.

Jag hade tryckt i mig en gel innan starten, men då den försenades en halvtimme hade min kropp redan börjat knapra på de kolhydraterna. Uppvärmningen blev också en nedkylning då jag blev blöt igen.

Starten gick och jag var absolut sist iväg. Eftersom jag inte har några cup-poäng och dessutom var efteranmäld hamnade jag i sista startledet. Jag lyckades inte klicka i min högerfot så även när jag trampat igång hade jag problem att få upp farten. Inte förrän springhindret lyckades jag klicka i. Så dags då när man ska hoppa av igen.

Fan! Jag var nästan 100 meter efter Jocke. Men efter några kurvor där jag tog mer vågade linjer och höll lite högre fart än flera andra var jag i kapp. Placerade mig bakom honom och funderade på hur jag skulle lägga upp loppet. Ligga bakom till slutet och då försöka gå om? Eller dra om tidigt och försöka skapa en lucka?

Både jag och Jocke plockade en del placeringar men vi höll hela tiden koll på varandra. Jocke gjorde en vågad manöver då vi skulle över ett dike. Jag hoppade av men han chansade och körde över. Det resulterade i en annorlunda OTB (over the bar). Tänk dig ett barn som hoppar bock. Så gjorde Jocke med sin cykel. Han särade på benen och svingade sig över styret men släppte inte det inte vilket gjorde att cykeln liksom knuffade honom i ryggen vid landningen. Ett par meters försprång för mig. Men det hämtade han ikapp när vi sprang över sandvolleybollplanen. Fy satan vad jobbigt det var! 

Jag drömde ibland mardrömmar som barn om att jag pulsade fram i djup snö med ett läskigt monster bakom mig. Hur jag än kämpade och slet så kom jag knappt framåt. Så var det i dag. Monstret Jocke flåsade olycksbådande bakom mig och jag tog mig fram i ultrarapid med pulsen på max i den djupa sanden.

De som aldrig cyklat cyclocross måste tycka att det ser väldigt ömkligt ut. Det går inte särskilt fort och ser inte ut att kunna vara jobbigt. Men tävlingsformen har beskrivits som en timme i helvetet. Man är så trött att man tror man ska falla ihop och dö. Och till skillnad från andra typer av tävlingar där man ska tillryggalägga en viss sträcka tjänar man inget på att köra fortare i cyclocross. Jo man har större chans att vinna förstås. Men man kommer liksom inte närmare målet. För tanken är att segraren ska köra en viss tid – i vårt fall 40 minuter – och även om man kör superfort så kan man inte få klockan att gå fortare. Det är ju snarare tvärt om. Lyckas man komma upp i ljusets hastighet så går ju tiden långsammare om jag fattat relativitetsteorin rätt.

Jag var relativt trött när Jocke kraschade in i ett staket. De 50 meters försprång jag lyckades få till visste jag inte om de var till min eller hans fördel. Att få jaga någon lönar sig oftast bättre än att vara jagad.

Mic låg på behörigt avstånd, så där borde jag inte behöva oroa mig. Kul att vi kunde hålla så sams i dag hela vägen till Eskilstuna förresten trots att han kör för Fredrikshof och vi för Lidingö CK. Det var extra roligt att få köra om några Hofvare i dag. Klubbens röda tröja syns tydligt och jag kan förstå att det lockat andra att jaga ikapp när jag själv kört i de färgerna. Fredrikshof är ju en klubb som många känner till och har någon slags relation till. Ja, jag är medlem i Hofvet också och hejar och skriker alltid åt mina klubbkompisar vilket de kanske tycker är konstigt då jag inte har deras färger på mig.

Nåväl. Det kändes bra i kroppen trots att jag så klart var trött. Jag hade inte gjort bort mig i de hala partierna i slalombacken, och tyckte jag tog mig fram ganska bra i gyttjan. (Vi skrattade gott åt folk som halkade omkring i de andra heaten, och jag drog ju själv på mig en del skratt under SM för en månad sedan ...)

Men, likförbannat lyckades jag komma sist! Det var drygt ett varv kvar. Jag hade bra kontroll över Jocke som låg sist i den lilla grupp som jagade efter mig, och jag tog in på killen som låg framför mig. För varje varv jag kört gick det bättre.

Då kändes cykeln ovanligt stötig och oresonlig. En blick på bakhjulet gav mig förklaringen. Däcket var tomt. Bara att kliva av och se de andra en efter en rulla förbi. En DNF (Did not finish) placerar ju en alltid på sista plats :-(

Men det var kul i alla fall. Cyklocross är en rolig tävlingsform. Man får vara barn på nytt. Plaska och leka i lera och vattenpölar. Adrenalin och mjölksyra är en häftig cocktail också som jag väl får erkänna att jag är lite beroende av.

Den här cyklisten hade mer otur än jag. Men bakväxlar får anses vara förbrukningsvara i cx och mtb.

Se vad man fryser om man rakar benen. Och så ser man ut som ett kycklinglår.

Cykeltvätten fungerade lika bra som människotvätt konstaterade jag. Högtryckstvättning av ben och skor gjorde susen.

Mic fick en lite obekväm lutning på sadeln och var nog sugen på att bryta efter bara ett varv. Synd att han inte gjorde det. För då hade han kommit mer sist än jag som bröt efter tre varv.

Säsongen 2015 hade två tydiga mål:

1.     Bli topp 30 i Långloppscupen H40
2.     Komma i mål under tre timmar på Cykelvasan.

Fiasko är kanske att ta i men målen uppfylldes inte. Verkligen inte.

I och med att jag bröt revbenen i Hammarbyhill XC i slutet av säsongen fick jag in lite vila och tid till eftertanke. Och jag kände att lusten till att hetsa runt bland andra stressade cyklister inte alls fanns längre. Cykelmotivationen var inte borta. Bara tävlingsmotivationen. Att skrida fram i lugnt tempo (klarade ju inget annat med smärtorna i bröstkorgen) och längta till närmaste fik var mer min grej.

Jag tackade nej till flera spännande erbjudanden som jag hade lockats otroligt mycket av för några år sedan. Att leda en snabbsatsning inom Fredrikshof igen bland annat. Funderade också på om jag verkligen ska köra med Boon Edam nästa år, eller om jag ska bli en posörcyklist.

Men en cykelresa till Italien gjorde det roligt att pressa sig igen. Gott kaffe, riktigt god mat och gott vin i trevligt sällskap och en otroligt vacker natur gjorde att jag inte ens tänkte på att pulsen steg när jag cyklade. Jag var dessutom ganska smärtfri efter revbensskadan.

Så på vägen hem bestämde jag mig för att köra SM i cyclocross.

Haha vilken idiotisk vändning. Cyclocross som brukar benämnas som "En timme i helvetet".

Från fikande posörcyklist till ett helveteiskt lidande ...

Jag ska redogöra för det loppet i ett annat inlägg snart ...

Nu har jag vilat klart.

Massor av fika, öl och godis har gjort att den lilla form som fanns i slutet av sommaren är helt borta. Och kroppen känns skönt återhämtad.

Idag körde jag crossfit för första gången på ett par månader. Det var precis så jobbigt som jag ville. Sådär att jag vacklade runt med flimmer för ögonen, det smakade blod i munnen och du vet den där känslan när det kommer någon sur vätska i munnen strax innan man ska spy. Precis så var det i 50 minuter. Underbart!

Dessutom lyckades jag pressa upp min maxpuls med åtta slag. Åtta slag som bara legat där och väntat på att få komma till användning. Det finns mer att ta alltså!

Det har blivit skönt att lida igen och jag har fått upp lusten att träna strukturerat inför nästa säsong.

Nu ska jag bara komma på vad jag ska göra av resultatet från träningen ...