Hampus klassiker

”Rule #51 // Livestrong wristbands are cockrings for your arms.
While we hate cancer, isn?t it better to just donate some money and not have to advertise the fact for the next five years? You may as well get ?tryhard wanker? tattooed on your forehead. Or you may well be a bogan.”

Velominati skräder inte på orden, och mitt nyinskaffade Road ID påminner väl lite om Livestrongarmbanden som var populära för några år sedan. Jag valde dock svart. Och ådrorna på bilden är från min hand. Inget annat.

Nu är jag i alla fall lite mer förberedd för en eventuell medvetslöshet på grund av krasch eller utmattning. Förhoppningsvis kommer det aldrig att inträffa, men tyvärr händer ju olyckor.
Just nu ligger en Fredrikshofkollega på intensiven efter en trafikolycka. En kille i min Sub 8 grupp sprang sig till medvetslöshet på Lidingöloppet och kunde inte komma ihåg ett enda mobilnummer när han kvicknade till i ambulansen. Så ett armband med lite uppgifter är ju inte så dumt.

Jag fick några rabattkoder när jag beställde mitt från roadid.com. Hör av dig om du vill ha.

Gävle-Dala skriver att sommarvädret är slut för den här gången. Dalarna kommer att få snö i veckoslutet. Som vintercyklist borde jag inte bli så upprörd. Men har man fått cykla i kortärmat och njutit vill man ju inte tillbaka till vintern.

Och vi har tänkt köra Siljan och Orsasjön runt under fyra timmar. Det kommer att krävas mycket av oss för att hålla 40 km/h i 16 mil. Är det kallt, vått och halt blir det betydligt svårare.
Som tur är får jag mina stänkskärmar från Wiggle idag. Jag slipper förfrysa pungen på grund av allt sprut från mina hjul. Men mina cykelkompisar har nog inte skärm. Så jag tvingas väl duscha i snöblandat hela loppet :-(

Gainomax söker motionärer som gör klassikern och bloggar här: Gainomax Sports team. Jag har varit med i en månad och det är roligt dels att få testa de olika produkterna och ta del av de andra medlemmarnas satsning, tankar och id?er.

Jag gillar att experimentera både med utrustningen och vad jag stoppar i mig. Jakten på de perfekta kläderna, den perfekta cykeln och den perfekta färdkosten tar aldrig slut. När det gäller cykling har jag kommit en bra bit på väg. Men inför simningen är jag en nybörjare. Jag har visserligen varit simlärare, men vi lärde bara ut bröstsim på den tiden så crawl är en stor utmaning för mig.

Eftersom jag vill göra hela klassikern under 20 timmar kan jag inte ligga och plaska i vattnet i Vansbro för länge. Antar att jag kommer att behöva långa och hårda simpass de närmaste veckorna för att klara det. För mig har simningen tidigare tagit slut när jag blivit för kall eller uttråkad. Förra gången jag simmade Vansbrosimmet gjorde jag det bara på skoj. I år gäller något helt annat!

Förhoppningsvis får jag fortsätta som medlem i teamet och kan testa produkterna under träningen inför simningen också.

peter@hampusmedia.se

Ursäkta svordomarna i det här inlägget men i dag har jag varit så irriterad.

Växelvajern har gått av på min racer. Efter att ha fipplat med den i en timme och konstaterat att man måste plocka isär hela handtaget för att få ur stumpen som sitter fast gav jag upp. Irriterad. Mycket irriterad.
Skulle jag plocka isär handtaget? Jo tjena! Jag ger mig fan på att en massa fjädrar och skruvar bara skulle sprätta all världens väg och så tvingas man åka med allt i en påse till verkstan.

Nej, jag gav upp.

En av mina cykelkompisar ringde och frågade om jag skulle med på en tur.

Nix. Ingen jävla social prattur på landsväg för min del. Visserligen skulle det kunna bli intressant med bara två växlar men ändå för mesigt för ilskan som kokade inom mig.

Jag valde i stället att ta min mountainbike på en skakig färd.
Det var en vacker försommarkväll. Myggorna dansade i svärmar i den varma solnedgången. För en gång skull hade jag inte mina lurar i med hård tung rock så jag hörde fåglarnas kvitter. Det fick mig att lugna ned mig lite. Men inte tillräckligt.

Ett rådjur tittade förvånat på min framfart, bara tio meter från stigen.
- Jävla fästingspridare!

Haren som skuttade framför mig på spåret väckte mest irritation.
- Flytta på dig någon gång så jag kan gasa på!!!!!!!!

Men efter ett tag gick ilskan faktiskt över i njutning. Cyklingen kom in i en skön rytm. Inte särskilt hetsigt eller ansträngande. Det bara flöt på.

När jag kom hem, avslappnad, nöjd och glad konstaterade jag att jag förbättrat min tid på mtb-slingan i år med 3,5 minuter. Ibland är det bra att blåsa ur lite ånga och aggression genom motion :-)

Det var nästan 20 grader kallt. Domaren kom in i omklädningsrummet och frågade hur vi ville göra. Gränsen för att en hockeymatch skulle få genomföras gick vid -15 grader.

- Men det finns ett ställe uppe på kullen där det brukar vara lite varmare som jag kan mäta ifrån, sa dommaren.
- Klarar ni att spela så gör vi det.

Jag hade hoppats att matchen skulle ställas in. Sedan tidigare visste jag hur det skulle kännas.

Isen på vår utomhusrink gav ifrån sig ett dovt lite skrämmande ljud när det var riktigt kallt. Snoret i näsan frös till is och händer och fötter tappade långsamt känseln av kylan. Efter matchen kom den stora plågan med oerhörd smärta då man tinade upp, antingen nära ett element eller i duschen.

Men i vanlig ordning spelades matchen. Vi grät tillsammans efteråt i omklädningsrummet när känseln kom tillbaka i våra frusna fingrar och tår.

Jag hade ju kunnat smita iväg tidigare och tina upp mig. Visserligen hade jag blivit kallad mes av mina lagkamrater, men jag hade valet. Den stackars domaren tvingades uthärda hela matchen. Hur skulle det se ut om han gick in och grät en skvätt emellanåt?

Domaren kom in i vårt omklädningsrum efter matchen, tog en bulle och drack upp resterna av vår sportdryck innan han tackade för sig och åkte hem. Vad drev honom? Publiken älskade ju inte hans domslut alla gånger och visade det högljutt.

Jag har varit med i idrottsföreningar sedan jag var fem år. Nu försöker jag ge tillbaka lite genom att själv engagera mig.
Eftersom jag tycker om att cykla och umgås är det ingen stor uppoffring att vara ledare inom Fredrikshof. Snarare tvärt om. Det är enormt stimulerande.

Inom klubben har vi ett “belöningssystem” som gör att om man vill köra Vätternrundan organiserat med klubben, eller få bidrag till tävlingskostnader så behöver man vara funktionär vid något av våra eller våra partners evenenemang.

Mitt funktionärsuppdrag igår var långt ifrån min barndoms hockeydomares kalla lidande. Att vara förcyklist och bana väg för löparna i tävlingen Milspåret bland flanörer och andra joggare på Djurgården var en ren njutning.

Kolla filmen som togs: