Hampus klassiker

Cykelvasan kördes i höstas utan klocka och pulsmätare. Skönt att bara cykla efter känslan. Men när jag kom i mål var jag lite besviken på att jag inte pressat mig mer. På årets första lopp ville jag köra skiten ur mig, men fanns viljan till det? Skulle jag vika ned mig när det blev jobbigt och hamna inom komfortzonen?

Jag är också en av få i vårt cykellag som inte fått någon fysisk utveckling av vinterns träning. Jag har snarare lyckats försämra mina testvärden. Jag vet visserligen vad det beror på. När vi nu var fyra personer som cyklat tillsammans under vintern och dessutom följt samma träningsprogram de senaste fyra månader som stod tillsammans vid starten på Lidingöloppet mtb var det ett bra tillfälle att mäta sig mot varandra.

Lite jogg som uppvärmning räcker inte för att väcka den här gamla kroppen så när vi drog iväg uppför första backen rusade pulsen.

"Det här kommer att bli en jobbig dag", sa jag till mig själv och såg mina kompisar snirkla sig fram mellan cyklisterna framför mig. Jobbigt att tappa kontakten med dem redan efter 500 meter.

Teknik och fart
Tekniskt svår terräng är inte min starka sida. Efter cirka fem kilometer kommer man till en sträcka med en del rötter och stenar. Inte jättesvårt, men det kan bli stökigt om man är 250 personer som slåss om utrymmet.
Till min glädje (ja skadeglädjen är ju ibland den bästa glädjen) föll folk till höger och vänster bland stenar och rötter samtidigt som jag själv inte behövde sätta ned foten. Såg en fotograr som stod beredd vid ett "drop" på ett par meter och jag planerade att se glad och cool ut och titta rakt in i kameran. Tyvärr är jag rädd för att blicken ändå ser ut som en livrädd kärring som just tappar fotfästet ...

Eftersom jag känner Lidingöloppspåret ganska bra var det inga problem att hålla god fart i skogen. Problemet var att jag kände mig skyldig att hålla min linje och inte skära svängarna för hårt då jag ofta hade ett par personer som låg snett bakom mig på min rulle.

Lite kroppskontakt blev det då och då men det är ju bara roligt. Att få frottera sig mot svettiga vältränade kroppar är ju en del av upplevelsen ;-)

Samarbete
Efter några kilometer var jag ikapp och om mina träningskompisar. Landsvägscyklingen har gjort mig van att samarbeta med andra cyklister och efter ett tag hade jag snackat ihop en liten klunga som växeldrog i den starka vinden. Vi höll mer eller mindre ihop under resten av loppet. Vi snackade med varandra under körningen och tackade varandra och grattade oss för bra cykling när vi var i mål.

Positivt
Jag var ingen mes! Jag höll ett snitt på 86% av min maxpuls och var uppe i 97% och vände. Dessutom lyckades jag slå de flesta av mina träningskompisar. Plats 75 av 1500 blev resultatet. Jag gladde mig åt att jag bara hamnade en kvart efter en landslagscyklist. Glädjen var kortvarig då jag fick reda på att han cyklat fel och kört fyra kilometer längre än vi andra.

Jag var modig och testade nya produkter mot alla rekommendationer. Test av ny energi ska man ju göra på träning och inte i skarpt läge på en tävling.

High5 sportdryck och gel fick följa med på turen. Sportdrycken är inte lika sliskigt söt som flera andra jag testat och gelen hade två bra egenskaper. Dels är påsarna så små och nätta att man kan trä in dem innanför cykelbyxorna. Fördelen med det är att man kan få benmusklerna att se större ut vilket ju sätter skräck i de flesta i startfållan. Har samma imponerande effekt som när man stoppar en ihoprullad socka innanför byxans front ...

En annan fördel är att gelen inte känns som att suga i sig en klunk med söt sirap. Den är inte lika söt och kladdig som många andra på marknaden, och portionsstorleken är mer hanterlig än dubbeldoserna jag tidigare använt.

Att pilla in saker innanför byxlinningen är lite av min specialitet. Den halva energikakan som jag vill spara på åker in där i väntan på nästa lämpliga tillfälle. Samma sak med Enervittabletterna. Tre stycken under båda benens byxlinning gör dem lätt åtkomliga i farten. Strunt samma om de är halvt upplösta av svett när de åker in i munnen.

Av svett är du kommen och svett skall du åter bliva, brukar jag säga när jag stoppar i dem i gapet likt en oblat.
 

Inte min mage men det kunde mycket väl ha varit det dagen före loppet.

Jösses vad jag pressade i mig mat dagen innan jag körde de nio milen i Öppet spår. Magen såg ut som om jag var gravid i fjärde månaden.

Jag åt och drack dessutom en hel del under själva åkningen. Efter målgång fortsatte ätandet tills jag gick och lade mig. Dagen efter åt jag som en normal människa igen.

Idag, två dagar efter loppet vägde jag mig på min "fettmätarvåg" och konstaterade att jag är knappt två kilo lättare än dagarna innan loppet. Ska man tro fettmätningen (vilket jag egentligen inte gör) ska jag ha tappat tre kilo fett under loppet (kanske också dagen efter om jag haft någon efterförbränning).

Energiåtgång
Hur som helst: ett Vasalopp förbrukar mycket energi. En vältränad person kan bränna mer än 1000 kalorier i timmen. Låt oss för enkelhetens skull räkna mig som så vältränad att jag lyckas förbruka exakt 1000 kalorier per timme. Då skulle jag ha gjort av med nästan 7000 kalorier under loppet. Mer än tre dagars energiförbrukning för en stillasittande man. Så mycket kan man inte stoppa i sig om man samtidigt ska klara av att åka skidor. Så visst plockar kroppen av sina depåer.

Vätskebrist?
Lite vätskebrist brukar jag nog ha när jag går i mål. I alla fall om man ska lita till färgen på urinen. Jag kör efter Timothy Noaks tankar om att dricka när jag är törstig, inte innan. Det blir ett fasligt kissande under loppen annars. Och då jag hela tiden dricker eftersom jag blir törstig är det ingen risk för uttorkning. 1,5 liter vätska ska jag kunna förlora innan prestationen försämras enligt de som förespråkar vikten av att dricka ordentligt. (2% av min kroppsvikt)

Förmodligen drack jag aningen för lite under loppet. Jag var törstig men hade inte med mig egen vätska utan förlitade mig till blåbärssoppan och sportdrycken som serverades i de sju kontrollerna. Två muggar vid varje kontroll tog jag. Vilken otäck överraskning jag fick när jag förväntade mig söt sportdryck och i stället svepte en mugg salt buljong. Det var säkert nyttigt med lite salt i kroppen, men en oväntad smak var det ändå.

Pulsen
Kanske var det bristen på vätska, men förmodligen var det mina allt tröttare muskler som gjorde att jag inte orkade hålla uppe pulsen under hela loppet. I början låg den nästan konstant mellan 82-84% av maxpuls, men mot slutet bara strax över 70%. Genomsnittet slutade på 77%. Även om jag upplevde att jag tog i hela tiden gick intensiteten i min skidåkning ned. Trots att jag är van vid långa träningspass är kroppen inte rustad för att köra så hårt så länge, i alla fall inte med så ovana rörelser som skidåkning innebär för mig.

Slutsats:
Traditionell kolhydratladdning har jag slutat med, men att öka på portionerna dagarna innan och se till att äta riktigt ordentligt dagen innan ett långlopp brukar fungera bra. Jag skulle ha gått ned ändå mer om jag inte proppat i mig så mycket innan.

"Train low - compete high" – det vill säga att träna på lite kolhydrater men skämma bort kroppen med mer under tävling har en bra effekt för mig. Om jag hade kört loppet på endast saltvatten som jag gör på mina distanspass skulle jag bara ha orkat krypa fram mot slutet. Att trycka i sig så mycket socker som jag gör under ett långlopp skulle vara outhärdligt vecka efter vecka under träning.

Långa lopp är jobbiga för kroppen. Men min kropp återhämtar sig snabbt. Jag är sugen på att köra riktiga Vasaloppet på söndag – mindre än en vecka efter Öppet spår. Och mina stela lår mjukades upp fint av lite cykling i dag.

Just ja, de mililitrarna blod jag nämde i ingressen glömde jag att redogöra för. Som vanligt när jag anstränger mig med fötterna mot marken och inte mot trampor som jag brukar får jag skavsår. En sprucken blodblåsa gjorde det lite vått i pjäxan.

Magrutor och fett i fin harmoni?

Efter tre graviditeter var inte min mage särskilt slank. Ja jag är man. Men jag hängde glatt på när min fru fick godissug eller tvingades äta i tid och otid för att inte må illa. Däremot gick inte jag ned i vikt när hon ammade. Konstigt.

Med tio kilos övervikt kände jag att det var dags att försöka komma tillbaka till träningen igen. Det är nu 15 år sedan och jag känner mig i bättre form än någonsin.

Jag har inte tränat så här hårt sedan tonåren då jag satsade på både ishockey och utförsåkning och tränade 7-10 pass i veckan. Snart är jag dock tillbaka i samma vikt som för 15 år sedan. Hur går det ihop?

För några månader sedan gjorde jag en fettmätning på Bosön då jag ställde upp som försökskanin. Min andel kroppsfett gjorde att jag hamnade i kategorin "idrottsman". Det visade att min fettmätarvåg inte var riktigt pålitlig och att jag hade bättre kroppskonstitution än jag trodde.

2-4% Essentiellt fett
6-13 % Idrottsman
14-17 % Vältränad
18-25 % Acceptabelt
25 %– Övervikt

Vikten av vikten
Varför skriver jag om det här då? Jo i det lag jag cyklar i har det nu börjat pratas en del om vikt. Cyklister är inte lika viktfixerade som exempelvis löpare, men vi konstaterar ju att om vi kan vara lätta och starka går det att cykla fortare. När vi testade oss på Riksidrottsförbundets anläggning på Bosön upptäckte flera av oss att vi var några kilo från vår "sommarvikt". 

"Vad har du för målvikt?" är en fråga jag får allt oftare.

Men hur viktig är vår vikt egentligen? Hur bra är det att som motionär sträva mot en målvikt? Att som Northug bestämma sig för att banta inför en tävling?

Skulle jag ha gjort på samma sätt inför Vasaloppet? Borde jag ängsligt ha gjort en till fettmätning för att kontrollera vad som är muskler och vad som är fett i de extra kilona som tillkommit sedan sist? Eller kan jag slå mig till ro med att jag mår bra och styrketräningen kanske har gett resultat?

Min ledarkollega Vilma har flera gånger skrivit bra om de här frågorna. Hennes nyårslöfte inför 2013 var: "Sluta att tänka att jag är ful, tjock, långsam ..."

– Jag har haft en väldigt annorlunda kost i vinter. Jag har försökt hålla mig ifrån alla sorters kolhydrater och spannmål. Jag tror inte att de är så nyttiga för kroppen, säger Gustav Larsson i en intervju i Smålandsposten.

Det snackas mycket om att undvika spannmål just nu. Vad tror du? Kan det vara en väg att gå för att nå bättre resultat?

Att diskutera fetma är att ge sig in på känslig mark. Det fick Katrin Zytomierska känna på när hon kommenterade SATS senaste reklamkampanj tidigare i veckan.  "Din skabbiga sak. Är du ens människa?", skriver en av de som kommenterar inlägget.

Jag tror inte att jag har några problem att hålla mig på en sakligare och mindre kränkande nivå än Katrin, men fetma är känsligt. Det fick jag erfara när jag i dag tillsammans med ett gäng andra frivilliga motionärer och idrottsmän (ja jag skiljer på dessa vilket jag förklarar snart) deltog i en fettmätning.

Jämföra kroppar
Brukar du snegla på de andra i omklädningsrummet? Och då menar jag inte spana in de andras kön utan jämföra din kropp med de andras ...
Jag kunde inte låta bli att kolla in de andra avklädda personerna som samlats för att mätas på längden och tvären. Någon var helt klart kroppsbyggare, en annan verkade syssla med löpning eller någon annan konditionskrävande sport där det är bra att inte väga 100 kg eller mer. Alla såg helt klart ut att vara mer vältränade än jag. Jag tyckte mig också se att flera lite oroligt sneglade på varandra.

När vi snackade lite efteråt konstaterade en kille:
– Jag tror ingen av oss som var där inne behöver skämmas eller oroa sig över sin kropp.

Nej kanske det. Men det oroas en hel del bland oss som tränar. Att elitidrottare kan bli ohälsosamt viktfixerade är ju känt. Men det pratas vikt och det vägs och jämförs en hel del även bland "oss vanliga".

Dr Mengeles laboratorium
De som klämde på och mätte oss var jättetrevliga och lyckades få situationen att kännas förvånansvärt naturlig. Men mätinstrumenten som användes såg gammaldags ut, trots att de tydligen var nya. Förutom måttband användes kaliper - en slags tång med en mätskala. Den fick mig tänka på en nazistkontroll där det skulle avgöras vilka som var ariska nog att få fortsätta leva.

Triceps, skuldran, låret, "kärlekshandtagen" och magen nöps med kalipertången. Med måttbandet mättes midjemått, överarmen och vaderna. Ett slags skjutmått användes för att mäta knät och till min förvåning visade mätningen av min längd att jag blivit två centimeter kortare. Trots att assitenten hjälte till att dra mitt huvud uppåt.

Alla mått matades in i en ekvation som visar hur min benstomme, min muskulatur och mitt kroppsfett står i relation till varandra. Den argentinske professorn som höll i utbildningen frågade vilken sport jag utför (skönt, han verkade tro att jag sportar i alla fall ...)

Efter lite uträknande fick jag min dom. Som jag berättade i mitt tidigare inlägg kategoriserar American Council of Exercise oss på följande sätt beroende på hur mycket kroppsfett vi har i förhållande till vår totala vikt:

2-4% Essentiellt fett
6-13 % Idrottsman
14-17 % Vältränad
18-25 % Acceptabelt
25 %– Övervikt

Min våg hemma visar att jag är vältränad. Den leder högfrekvent ström genom kroppen och mäter motståndet. Med hjälp av detta och de värden som ålder, längd och kön kan den tillsammans med min vikt räkna ut vad jag består av. Professorn dömde helt ut vågen. Dels mäter den bara underkroppen, och ekvationen bygger på normalpopulationen. Vätränade tenderar att få för hög andel fett enligt vågen.

Enligt kalipermetoden har jag ett väldigt sunt midjemått och jag har 7,8% kroppsfett vilket gör mig till en idrottsman! (inte bara en glad motionär).
Min kropp är tydligen linjär och benstommen och muskelmassan väl avvägd för min sport.

Beroende på vilken sport man utför fick man nämligen olika bedömningar av professorn. Jag har lite för mycket fett och för lite muskler i förhållande till min längd i jämförelse med en Tour de France-cyklist (eh ja det var ju ingen nyhet ...)

– Men jag tänker gå ned några kilo, förklarade jag.

– Tänk på vad du går ned. Att hålla koll på dina mätvärden med en kalipertång och ett måttband gör att du vet om du tappar muskler eller fett, svarade han. 

Om man bantar tappar man större andel vätska och muskler än fett, vilket ju inte är eftersträvansvärt. Men om detta, och den diskussion som följde om styrketräning, uthållighet, relativ styrka mm ska jag berätta en annan gång.