Hampus klassiker

Att diskutera fetma är att ge sig in på känslig mark. Det fick Katrin Zytomierska känna på när hon kommenterade SATS senaste reklamkampanj tidigare i veckan.  "Din skabbiga sak. Är du ens människa?", skriver en av de som kommenterar inlägget.

Jag tror inte att jag har några problem att hålla mig på en sakligare och mindre kränkande nivå än Katrin, men fetma är känsligt. Det fick jag erfara när jag i dag tillsammans med ett gäng andra frivilliga motionärer och idrottsmän (ja jag skiljer på dessa vilket jag förklarar snart) deltog i en fettmätning.

Jämföra kroppar
Brukar du snegla på de andra i omklädningsrummet? Och då menar jag inte spana in de andras kön utan jämföra din kropp med de andras ...
Jag kunde inte låta bli att kolla in de andra avklädda personerna som samlats för att mätas på längden och tvären. Någon var helt klart kroppsbyggare, en annan verkade syssla med löpning eller någon annan konditionskrävande sport där det är bra att inte väga 100 kg eller mer. Alla såg helt klart ut att vara mer vältränade än jag. Jag tyckte mig också se att flera lite oroligt sneglade på varandra.

När vi snackade lite efteråt konstaterade en kille:
– Jag tror ingen av oss som var där inne behöver skämmas eller oroa sig över sin kropp.

Nej kanske det. Men det oroas en hel del bland oss som tränar. Att elitidrottare kan bli ohälsosamt viktfixerade är ju känt. Men det pratas vikt och det vägs och jämförs en hel del även bland "oss vanliga".

Dr Mengeles laboratorium
De som klämde på och mätte oss var jättetrevliga och lyckades få situationen att kännas förvånansvärt naturlig. Men mätinstrumenten som användes såg gammaldags ut, trots att de tydligen var nya. Förutom måttband användes kaliper - en slags tång med en mätskala. Den fick mig tänka på en nazistkontroll där det skulle avgöras vilka som var ariska nog att få fortsätta leva.

Triceps, skuldran, låret, "kärlekshandtagen" och magen nöps med kalipertången. Med måttbandet mättes midjemått, överarmen och vaderna. Ett slags skjutmått användes för att mäta knät och till min förvåning visade mätningen av min längd att jag blivit två centimeter kortare. Trots att assitenten hjälte till att dra mitt huvud uppåt.

Alla mått matades in i en ekvation som visar hur min benstomme, min muskulatur och mitt kroppsfett står i relation till varandra. Den argentinske professorn som höll i utbildningen frågade vilken sport jag utför (skönt, han verkade tro att jag sportar i alla fall ...)

Efter lite uträknande fick jag min dom. Som jag berättade i mitt tidigare inlägg kategoriserar American Council of Exercise oss på följande sätt beroende på hur mycket kroppsfett vi har i förhållande till vår totala vikt:

2-4% Essentiellt fett
6-13 % Idrottsman
14-17 % Vältränad
18-25 % Acceptabelt
25 %– Övervikt

Min våg hemma visar att jag är vältränad. Den leder högfrekvent ström genom kroppen och mäter motståndet. Med hjälp av detta och de värden som ålder, längd och kön kan den tillsammans med min vikt räkna ut vad jag består av. Professorn dömde helt ut vågen. Dels mäter den bara underkroppen, och ekvationen bygger på normalpopulationen. Vätränade tenderar att få för hög andel fett enligt vågen.

Enligt kalipermetoden har jag ett väldigt sunt midjemått och jag har 7,8% kroppsfett vilket gör mig till en idrottsman! (inte bara en glad motionär).
Min kropp är tydligen linjär och benstommen och muskelmassan väl avvägd för min sport.

Beroende på vilken sport man utför fick man nämligen olika bedömningar av professorn. Jag har lite för mycket fett och för lite muskler i förhållande till min längd i jämförelse med en Tour de France-cyklist (eh ja det var ju ingen nyhet ...)

– Men jag tänker gå ned några kilo, förklarade jag.

– Tänk på vad du går ned. Att hålla koll på dina mätvärden med en kalipertång och ett måttband gör att du vet om du tappar muskler eller fett, svarade han. 

Om man bantar tappar man större andel vätska och muskler än fett, vilket ju inte är eftersträvansvärt. Men om detta, och den diskussion som följde om styrketräning, uthållighet, relativ styrka mm ska jag berätta en annan gång.