Benen kändes fina, ändå blev det här ett av mina absolut jobbigaste lopp.

Dagen innan Mörksuggejakten var jag ute och testade banan lite. Har knappt cyklat mtb under våren och sommaren så det kändes bra att sitta lite på den cykeln innan start.
Banan var jättefin och det gick bra att trampa på i hög fart. Flera ”utmärkelser” på Strava när jag kom hem efter drygt 55 km. Benen var pigga och rappa. Det enda som oroade lite var halsen som kliade och stack lite. Var jag på väg att bli sjuk?

Jag har sommarstället 3 km från starten på Mörksuggan och rullade ned lagom till kl 9 då startfållorna öppnades. Lade cykeln längst fram i fålla tre. Jag borde kunna trycka mig ikapp fålla-två-cyklisterna uppför backen till Vidablick var planen.

Prognosen hade sagt regn under förmiddagen men solen sken och allt kändes perfekt. Vilket bra byte att köra Mörksuggejakten i stället för Jotunheimen runt som bjöd på ösregn uppe på fjällen.

Fortfarande lyckligt ovetande om lidandet som skulle komma 90 minuter senare ...

Minglade runt lite bland kompisar innan start och väntade på startnerverna som konstigt nog inte började göra något väsen av sig. Lite pirrigt brukar det ju vara, men det kändes lugnt och tryggt.
Den enda oro jag har längs den här banan är första 3 km upp till Vidablick. En backe som är lång och jobbigt med som mest 18% lutning. När den är avklarad är det bara finåkning resten av banan. (I stort sett …)

Starten gick och nästan direkt vi kom ut på asfalten utanför Jarlstugan small det till. En kille från Cykloteket race team hade gått i backen och levde ut sin ilska vid vägkanten medan hans cykel låg kvar mitt i gatan där 1400 cyklister trängde sig fram.

Stigningen upp till Vidablick gick ganska kontrollerat. Cirka en minut långsammare än min snabbaste tid på segmentet. Men jag plockade massor av placeringar uppför backen.
Återhämtade mig snabbt i utförskörningarna ned till Hedsåsens fäbod och sedan kom den lilla tekniska sträckan med böljande fin stig där det brukar kunna vara ganska grisigt och lerigt men i dag var det torrt och hårt underlag så vi kunde alla bomba på ganska bra nedför.

Sist jag körde Mörksuggejakten hamnade jag i komfortzonen och var ganska nöjd med det. Desto mindre nöjd i mål då jag trots en bra tid slutade på 60:e plats och tyckte att jag kunde ha kört betydligt fortare.

Idag var planen att bli riktigt trött. Jag hade ju bytt Jotunheimens 43 mil och 5 400 höjdmeter mot Mörksuggans 7,3 mil.
Så jag bestämde mig för att köra offensivt. Inte ligga och mesa bak i klungorna utan hjälpa till att brygga fram till nästa och nästa.

Upp längs slakmotan på sopstationsvägen var vi tre personer som delade på dragjobbet. Vi kom ganska snabbt ikapp klungan framför och delade på jobbet lite med dem innan vi var några pigga som bestämde oss för att dra vidare framåt i fältet.
Endast ett fåtal var dragvilliga men det gjorde inget. Benen var pigga och pulsen kändes kontrollerad. Efter att jag gjort mitt jobb släpptes jag in på tredje plats i klungan och tog glatt min förning igen när det var dags.

Det rullade på fint längs vägarna mot Gärdsjö. Vi kom ikapp cyklister som anslöt till vår klunga eller passerades. Jag tittade aldrig bakåt.

Jesper från CRT var dragvillig, och en kille som jag tror cyklade för Tullinge CK var också med på noterna. I dikeskanten innan Gärdsjökontrollen kunde jag inte hålla Jespers hjul så han fick en 20 meter lucka men väntade in oss andra när vi kom ut på asfalten igen.

– Ska vi köra ikapp nästa klunga också? frågade han glatt.
– Absolut det gör vi! Jag klarade inte att hålla ditt hjul i söket tidigare bara, svarade jag.
– Då kör jag lite till då, sa Jesper och drog på.

Vi körde för snabbt genom vätskekontrollen för att jag skulle hinna fånga en mugg dricka så jag tog lite gel och drack ur min egen flaska på asfaltsrakan som följde.
När jag var klar och hade båda händerna på styret igen hände det.

Jesper tyckte att han var klar med sin förning. Kanske hade han inte upptäckt Tullingekillen som glidit upp mellan oss, för han kollade bak mot mig innan han snabbt vek av åt sidan varpå hans bakhjul touchade Tullingekillens framhjul. Tullinge tappade balansen och tacklade omkull Jesper som slog hårt i asfalten endast en halvmeter framför mig. Jag hann precis väja undan och såg Jesper och den andre killen krascha i 40 km/h. Jesper gled 2-3 meter på rygg.

Det var massor av publik runt kraschen så jag kände inte att jag behövde stanna för att kolla läget på killarna utan drog vidare tillsammans med några pigga Tullingejuniorer.  

Efteråt frågade jag några från Cykloteket hur det hade gått för han som kraschade.

– Det var jag! sa en kille glatt och visade upp sitt bandage på armbågen.

– Jag mår bra men cykeln blev skrot. Och det blev en kort dag, bara 400 meter.

– Nej, jag menar kraschen i Gärdsjö sa jag.

– Jaha det var jag, sa en annan kille som hade betydligt mer plåster och bandage på sig. Det gick bra, hjälmen gjorde sitt jobb.

– Men du gled ju minst två tre meter på ryggen där på asfalten!

 – Det syns också kan man säga, sa Jesper med ett flin.

– Så du sover inte på rygg i natt?

– Nej knappast!

Efter kraschen var det dags för de roliga slingriga och sandiga stigarna längs sjöarna Gärdsjön, Storaxen och Ensen.

Jag tog förningar så fort jag tyckte det gick lite trögt för dem längst fram. Benen var fortfarande pigga och jag hann med att trycka i mig gel och sportdryck på de mindre stökiga partierna. Drog oss igenom ett fint flowigt parti och kände att vi körde fort. Fortare än jag brukar på de här sträckorna.

Strava visar att känslan var rätt. Jag fick PR på flera av segmenten på loppets första halva.

Men sedan kom känslan av trötthet plötsligt. Efter ett tekniskt parti där vi en kort sträcka hamnade på asfalt fick jag problem att hänga på klungan. Mats som jag cyklat mycket med i Fredrikshof och brukar köra jämnt med på lopp seglade om jag klarade inte att hålla hans hjul.

Det var väl själva fan! I med mer gel. Tog från båda mina ”soft flasks” en med hemmagjord gel och en med ”köpegel” med koffein.

När vi var tillbaka på single track kom jag ikapp klungan och ju mer tekniskt det blev desto mer kunde jag vila. Skönt att det tekniska sitter så bra trots att jag i stort sett bara kört landsväg under året.
Nu är ju inte Mörksuggejakten särskilt teknisk. Ett typiskt grusvägslånglopp egentligen. Men det finns lite stötiga partier och den nya sträckningen hade några stigningar med rullsten och rötter där flera tvingades klicka ur och springa medan jag satt kvar och trampade upp.

Men tröttheten ville inte försvinna trots energipåfyllning. Med cirka 30 km kvar förvandlades jag till ett levande rundningsmärke. Jag fick se min klunga glida ifrån mig. Nästa klunga kunde jag inte heller hänga på. Inte nästa eller nästa heller.
De smala och vältränade byttes mot allt kraftigare cyklister. Jag insåg att de 30-50 placeringar jag tappat uppför stigningen till Östbjörka hade förflyttat mig från tävlingsklass till motionsklass.
Snart skulle jag väl bli omkörd av pensionärsklass och barnklass också.

Två planer började formas i mitt huvud:
1. Bryta. Helt enkelt rulla hemåt längs asfalten och den långa nedförsbacken från Östbjörka.
2. Gena. Jag kan ju några smitvägar från Östbjörka ned till Jarlstugan. Om jag hoppade över Nittsjö och Västberg skulle jag kunna sitta och äta soppa i gröngräset i mål långt innan Mats skulle vara framme. Vad förvånad han skulle bli!

– Nej lägg av nu Peter! Du skulle ha cyklat 430 km vid den här tiden om du kört loppet i Norge. Nog fan ska du väl klara 73 km? Bit ihop och trampa på! Det är ju smärtan och tröttheten du vill åt!
Tror du äkta sado-masochister gnäller så där? Nä du! När de får pungen trampad på av vassa stilettklackar då går det för dem. Det är ren sexuell njutning. Njut nu! Du vet aldrig när du har chansen att bli så här trött nästa gång.

Vad är det med rösten i mitt huvud när jag blir trött? Den blir så sträng och är ju helt sjuk i huvudet. Var kommer de där tankarna ifrån?

Vid Östbjörkakontrollen bad jag om en motor men de kunde bara erbjuda vatten, sportdryck och bananer.
Som vanligt körde jag i stort sett av vägen i den tvära kurvan på väg ned mot Dalhalla – att jag aldrig lär mig.

På elljusspåret på väg mot Vikarbyn gick det segt. Men inte så segt som min första Mörksugga. Då var jag tvungen att kliva av och gå uppför de små ”knäpporna” innan Nittsjö.
Jag minns fortfarande det loppet. Jag körde på en helstel Cycle Pro. Iklädd gympaskor och bommuls-t-shirt. Min mamma tyckte det såg oproffsigt ut med vanliga shorts så hon lurade på mig sina spinningbyxor med blöja.

Efter att jag blottat snorren ett par gånger när blöjan hakat i ”näbben” på sadeln och fått byxorna att hänga vid knävecken när jag ställde mig upp insåg jag vitsen med hängslen på bibsen.

Nåväl det var då, och nu var nu. Eller hur det nu blir i imperfekt. Perfekt genomört var dagens lopp hur som helst inte.

Någon ropade mitt namn när jag segade mig uppför backen vid Nittsjö keramik. Såg inte vem det var och hörde inte vad han sa. Förmodligen något om att jag såg trött ut. Det enda jag såg i mitt totala tunnelseende var snorsträngen som dinglade från min näsa.

Ett par backar till upp till byn med det passande namnet Backa och sedan gick det äntligen nedför och jag kunde vila benen. Fick lite nya krafter men så fort jag tryckte på började krampryckningarna i låren. Kramp brukar ju vara ett tecken på att man är trött. På riktigt. Inte så där inbillningstrött man kan vara när man bara tycker det är jobbigt och man hellre vill att någon trampar en på pungen.

I skogen med fem kilometer kvar stod ett gäng från Brudpiga och hejade som galningar. Inte på mig, men på killen som körde precis framför mig. De fick hela skogen att kännas som en magisk eftermiddag på Tour de France. Härligt.

Sista branta backen innan mål och jag krampade totalt i vänsterlåret. Men inte lika illa som killen bredvid mig. Han skrek rakt ut och jag såg vilka spasmer han hade i benen. Som en nysågad fura föll han handlöst ned i den mjuka sanden och fortsatte att skrika rakt ut av smärta.

Tydligen hade jag lite krafter kvar för jag lyckades minska flödet av folk som körde om mig (eller så var jag helt enkelt sist och inga fler fanns kvar längs banan?) och jag kom till slut i mål. Helt slut och på en tid som blev en besvikelse. Hade en målbild på 2:40 och slutade på 2:58.

Men, jag konstaterade att jag bara var 34 minuter efter segraren. Jag brukar vara cirka 40 minuter efter. Och jag slutade på 54:e plats jämfört med 60:e plats för några år sedan då jag körde 15 minuter fortare. Så, det verkar ha tagit längre tid för alla?

Det var tydligen några kvar på banan som skulle få medalj efter att jag gått i mål.

Vad kan man lära sig av det här då?
Jag blev trött men inte lika trött som på min första Mörksugga som jag körde på strax över fyra timmar. Då fick jag sitta i en vilstol och dricka Coca Cola i en timme innan jag ens orkade hoppa i bilen efter målgång. Nu cyklade jag i alla fall hem efteråt.

Helst ville jag bara hem och lägga mig i fosterställning när jag precis kommit i mål. Eller sitta i någons knä och suga på tummen ett litet tag som tröst. (Min egen tumme alltså.)

Strava visar att jag körde skapligt även mot slutet. Några små utmärkelser även på de segmenten.

Det är kul att köra offensivt. Det är ju smärtan och tröttheten man vill åt, eller hur var det nu?

Jag får nog köra ett eller ett par långlopp till i sommar om jag ska kunna seeda mig till ett bra startled på Cykelvasan. Men det gör inget. Långlopp är kul!

Nästa år ska jag ha semester efter Mörksuggan så jag kan tacka ja till Jeffs inbjudan om after bike med öl. Som vi konstaterade i kön till soppan efter loppet – cykla är kul, men eftersnacket är minst lika roligt!

Eftersnack är viktigt. Och kul!

Hela vintern har jag haft tre mål att jobba mot.

1. Siljan runt under 4h – check!
2. Jotunheimen runt ca 15h
3. Cykelvasan under 3h

Efter att ha tittat på väderleksrapporten sjönk motivationen rejält inför helgens drabbning i Norge. Som värst har den visat 40 mm regn och bara 8 graders värme. Dessutom är Leif sjuk och har redan kastat in handduken. När inte heller hela familjen varit taggad på en norsk minisemester var det rätt skönt att få höra Torbjörns testosteronnivå. 43 mil genomvåt cykling runt Jotunheimen med hackande tänder känns inte superduperlockande. Men samtidigt ... jag har ju laddat en del och snackat så mycket om det här loppet.

Så, vad ska jag göra med den lilla mängd testosteron jag lyckats piska upp i kroppen? Jag behöver ju få utlopp för det, annars kan jag bli som prins Daniel – med "känslorna all over the place". Frun brukar be mig sticka ut på ett långt cykelpass när jag blir för jobbig att umgås med.

Räddningen får bli Mörksuggejakten! Långloppscupens roligaste lopp på min gamla hemmaplan. Jag ska jaga den där suggan för allt vad tygen håller!

Lite surt att ha nött så mycket landsväg men så slutar det med ett mtb-lopp. Fast å andra sidan brukar landsvägscyklingen vara bra för de långa grusvägspartierna med klungkörning som kännertecknar många långloppsbanor. Det finns några sådana sträckor på Mörksuggan där jag antingen kan passa på att vila upp mig, eller jobba för att brygga fram till nästa klunga.

Avslutningen på Mörksuggan är också skön med böljande flowiga stigpartier där landsvägscyklister minst har lika bra förutsättningar som mountainbikecyklister.

Frågan är vilket vapen jag ska välja ... Stela Britt-Marie Carlsson (min BMC ) eller mjuka Scarlett (min Scott)? Hardtailen är lite lättare, men Scotts bakdämpare går å andra sidan att låsa så den blir helt stel och då kan jag välja att låta den gunga lite där det är rötter och stenar så att jag kan sitta ned och hålla bra tryck på pedalerna.

För jag vill cykla fort. Så fort att jag får en bra seedning inför Cykelvasan.

Passa på att anmäla dig till Mörksuggejakten för loppet är populärt och många är föranmälda.

16 mil under fyra timmar kräver minst 40 km/h i snitt. För att klara en så snabb tid behöver man en snabb grupp att åka med. I alla fall klarar inte jag ensam att hålla 40 km/h runt hela sjön.

Jag blev i vintras inbjuden i Masklungan – den legendariska cykelgruppen som var en av de första att klara drömgränsen Vättern runt under sju timmar.
Det var ju tur att de inte hade koll på hur usel min form varit under året. Då skulle jag inte ha fått vara med.

Massor av vin
Uppladdningen till Siljan Runt skedde i 30-gradig värme. En veckas vistelse på franska Rivieran med både cykel och vin. När jag var där förra gången cyklade jag 50-60 mil på en vecka men lyckades ändå gå upp fem kilo. I år tog jag det lugnare. Både med cyklingen och vinet. Bara ett par flaskor vin per dag. Och betydligt kortare turer på cykeln än tidigare år. Men hårdare. Mer berg och lite tuffare tempo.

Att kliva av planet på Arlanda var en chock. Kylan slog emot mig, och jag längtade inte direkt till starten på loppet 30 timmar senare. Då skulle det vara 20 grader kallare än i Frankrike och dessutom regna.

Jag brottades faktiskt en hel del med mina tankar innan jag drog iväg upp till Dalarna. Var det värt det? Att ge sig iväg 30 mil och cykla ett kallt och vått lopp där chansen att klara drömgränsen nog var rätt liten, och risken att i stället råka ut för en olycka i det dåliga vädret rätt stor?

Vilse i pannkakan
På väg i bilen på E4 pratade jag med min dotter i telefon (i mitt headset!). Plötsligt undrade jag var jag var. Hade jag passerat Gävle? Jag kände inte igen mig i den djupa skogen som omringade vägen som skiftade från att vara motorväg till att bli en 2+1-väg.

Fan också! Jag hade missat avfarten mot Falun. Jag körde i en evighet innan en annan avfart dök upp. Skulle man behöva åka ända till Sundsvall eller? In på avfarten och fram med GPS:en. Ockelbo var närmaste ställe. Helt otroligt. Vad är jag för mas som inte ens hittar hem till Dalarna?

Väl framme i sommarstugan återstod fyra timmars sömn innan det var dags att bege sig till starten. Termometern visade två grader när jag klev upp. Det duggregnade …

Klädvalet frambringar alltid lite ångest. Inte om jag ska ha den ena eller andra färgen, utan hur mycket regnskydd jag ska ha på mig eller med mig om vädret är dåligt. Det handlar egentligen mest om valet mellan att bli våt utifrån eller inifrån.
Men frysa ville jag inte så jag valde Gabbatröjan med tillhörande byxor, armvärmare och benvärmare. Våt skulle jag bli men förhoppningsvis inte genomkall.

Hockeyrumpa
Vid starten gick lagkapten Peter Mattson igenom raceplan. Säkerheten var viktigast. ”Tänk på att vägbanan är hal och sikten dålig …”
Planen var att ändå försöka rulla i mål på 3:50 vilket skulle motsvara gruppens tänkta Vätternfart.
Vi startade som andra startgrupp efter ett gäng cyklister från mellansverige. Fredrikshof, Sumo med flera var representerade där. Vår klunga dominerades av Brudpiga och Borlänge.

En av mina kompisar hade hintat om att det vore bra med en blandning av tävlingscyklisterna i Borlänge CK och Brudpiga och hockeyspelare från Leksands IF. Hockeyspelarna är starka på platten men lite tunga uppför, och förhoppningsvis skulle det hålla nere tempot i backarna men ge bra fart på resten av banan. Jag kände bara ett fåtal i gruppen och kunde i ärlighetens namn inte urskilja om resterande var hockeyspelare eller cyklister. Hur kraftig är en hockeyspelare utan skydd? Var det där en hockeyrumpa eller en cykelrumpa?
Vältränade såg alla ut att vara hur som helst.

Halt och obehagligt
Redan kort efter starten upplevde flera av oss hur halt det var i regnet. Flera släpp i korsningar och rondeller. Men gruppen tog det försiktigt. Inga hetsiga körningar genom Mora eller Orsa.

Jag gladdes åt den lilla väskan jag fäst på ramen med smågodis. Att få upp något ätbart ur ryggfickorna med stora våta handskar och kalla fingrar hade varit omöjligt. Det var faktiskt nog så svårt och pilligt att få i mig något av bilarna eller gott och blandatbitarna ur ramväskan.

Här var fortfarande hela gänget samlat. Det skulle bara bli 15 st i mål i samlad grupp ...

Henrik som körde i tunna Raphakläder ropade ömkligt:
– Värm mig Peter!
Jag var glad över mitt klädval. Och det kändes bra runt hela Orsasjön. Behagligt tempo. Trygg fin cykling. Det här var duktiga cyklister. Den belgiska kedjan rullade på väldigt jämt och fint. Som om vi inte gjort annat än cyklat tillsammans faktiskt. Det var rätt länge sedan jag nötte belgiskt, men det är väl som med cykling i allmänhet – när man väl kan det sitter det i ryggmärgen.

Pulsrekord
Jag har ett antal tändstickor att bränna under ett lopp. En ganska begränsad mängd om jag ska vara ärlig. Den första tvingades jag tända efter att vi passerat Rättvik. Den långa sega uppförsbacken förbi Utby tar på krafterna. Och några hockeyspelare som ville hålla nere tempot uppför hade inte synts till hittills.

Vid analysen av datan efter loppet konstaterade jag att det är i förningen jag gör uppför den sega rakan som jag sätter ett nytt pulsrekord.
Jag trodde innan loppet att min maxpuls var 186 slag per minut. Men på något sätt skrämdes mitt gamla gubbhjärta upp till 201 slag! Formeln för maxpuls som lyder 220-åldern gör mig till en 19-åring!

Inte bra. Pulsbaserade intervaller kommer att vara 8% jobbigare i fortsättningen när jag måste korrigera alla zoner. Tur att jag har wattmätare så jag kan köra wattbaserade intervaller i stället. Den kompenserar ju för ökad vikt dessutom …

Här sattes nytt maxpulsrekord för min del. Ingen jättebacke, men tillräckligt seg och snabb för att jaga upp pulsen till 201 slag per minut. Redan i Rättvik hade antalet i klungan minskat en del ...

Tröttheten kommer
Jag missade att äta en del mellan Mora och Rättvik. Regnet och kylan – temperaturen pendlade mellan sex och åtta grader – gjorde att jag mest satt och höll hårt i styret med båda händerna. Det straffade sig i längden.

På småvägarna mot Tällberg kom vi ikapp snabbklungan som startade först. En omkörning kan vara rätt krävande då hela gruppen trycker på för att komma om så fort som möjligt. Vägen där är dessutom böljande med inslag av ett par rejäla branta backar. Ett par stickor till brändes.
Benen började kännas opigga och mosiga. Fort i med mer socker. Men jag insåg redan då att det kunde vara för sent. När känslan av tomhet i benen dyker upp är det svårt att äta ikapp.

Hybrisen som jag känt mellan Mora och Rättvik där jag inte alls varit trött, och trodde att jag enkelt skulle ta varenda förning runt sjön byttes mot tvekan. Bättre att smyga bak i ”cafét” och äta lite i lugn och ro och stå över ett par förningar för att kunna bidra igen. Att stå över en förning är inte skämmigt intalade jag mig. (Jag skulle komma att ändra på den formuleringen ju längre loppet fortgick)

Cirka 50 minuter i eller över VO2Max-zon tar en del på krafterna.

Tillbaka i rotation igen men det kändes fortfarande segt. Genom Leksand gick det lite lugnare och vi fick ett par minuters uppehåll! Nya krafter och nytt mod.

Men mina kalla händer gjorde att jag tappade en flaska på väg ut ur Leksand. En dödssynd! En tappad flaska kan ställa till med en krasch. Jag var så kall om fingrarna att jag inte ens kände att jag tappade den. Skärpning nu!

Djävulsbacken
Jag tog några förningar på väg mot Siljansnäs, men började gruva mig för den kämpiga backen efter byn, innan de ångestulla raka slakmotorna på västra sidan sjön. Att bli avhängd där på grund av att jag tömt krafterna i backen vore inte kul. Att cykla ensam där i regnet vore verkligen inte kul.
Jag sparade lite krafter genom att gå tillbaka i svansen och invänta backen. Om jag bara klarade att hänga med i den skulle jag våga bidra igen. Att stå över ett par förningar är inte skämmigt intalade jag mig.

Backen var precis så tuff som jag hade fruktat. Klungan tryckte på. Folk som legat fram och dragit föll bak i leden som stenar. Slet för att hålla sig kvar, men föll tillbaka bakom oss som legat i svansen precis bakom roterande led. Var fanns hockeyspelarna nu? De tunga som inte skulle orka åka lika fort uppför?
Jag tog i. Närmade mig max, men det var en bit kvar till backens topp. Fick inte släppa. Om jag bara bet mig kvar hela vägen upp skulle jag kunna vara med i mål. Men släppte jag i backen skulle jag omöjligt kunna köra ikapp klungan som inte längre lika tålmodigt väntade på ”kön klar” som man ropat tidigare. Och varför skulle de? Ett gäng trötta cyklister i svansen var ju inte till så mycket nytta.
Toppen närmade sig, sakta sakta. Benen gav upp desto fortare. Luckan blev en meter, två, nej tre meter kvar till klungan.
– Helvete! De får inte segla ifrån mig!

Jag tog i allt vad jag hade och lyckades ansluta precis på krönet innan farten ökade igen.

– Skönt. Bara vila i några minuter nu innan jag går fram och gör lite nytta på nytt. Famous last words …

Överleva till mål
Minuterna blev fler. Jag kände att jag hade bränt alla stickor. Gick fram och provade att ta en förning men fick kämpa för att ens komma framåt i svansen. Glykogenet i låren var slut. Farten varierade mellan 40-55 km/h och vi fick stå upp och trampa i slakmotorna stundtals för att hålla ihop gruppen.

Hybrisen hade för länge sedan bytts ut mot besvikelse. Fan också att jag inte var stark nog att bidra hela vägen!
Samtidigt verkade inte den här klungan så besatt av att få en kanontid så att offra sig och sedan flyga av var kanske inte dödsviktigt. Då jag själv varit lagkapten har jag varit rätt irriterad på folk som legat i svansen och haft det bra medan vi andra kämpat med näbbar och klor för att klara tidsmålet.

Jag frågade lagkapten Peter hur vi låg till tidsmässigt när vi körde sista backen upp mot Sollerö kyrka men han hade ingen aning och såg inte ens vad det stod på sin Garmin. Jag hade faktiskt inte ens brytt mig om att sätta på cykeldatorn på styret utan hade bara min pulsklocka på armen. Ingen idé att ha datorn där när man ändå inte såg ett smack på grund av vattnet som sprutade från framförvarande bakhjul. En konstant kalldusch i cirka fyra timmar ...

Svansen började trycka på bakifrån och vi körde de sista kilometerna så hårt gruppen orkade. Martin som jag träffat på tävlingar ett par gånger tidigare hade tagit varenda förning runt sjön men krafterna tröt i sista backen. Det kändes verkligen inte bra att köra om honom eftersom jag bidragit mycket mindre på slutet. För sent såg jag att det var han så jag hann inte sätta en hand bakom hans rygg.
Dessutom råkade jag köra om vår lagkapten strax innan mållinjen när jag ville hålla undan från en Hofvare från svansen. Pinsamt av mig och jag vet inte om han hörde eller accepterade min ursäkt efteråt.

Tiden blev 3:55:22!!

Snittfart 40,9 km/h

Snittwatt: 219W

Viktad snittwatt: 238W

Energiförbrukning: 3460 kalorier

Förtäring: 2-3 dl sportdryck, 1 hemmagjord gel, några nävar Ahlgrens bilar och några nävar Gott och blandat.

Starke Niclas Brus tog varenda förning.

Surt att lämna Martin Lindholm i sista backen när han inte missat en enda förning fram tills dess.
 

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag är jättenöjd med att äntligen har klarat drömgränsen, men lite missnöjd med min egen insats.

Fast, när besvikelsen lagt sig kan jag nog glädja mig åt att jag trots den dåliga våren var en av endast 15 cyklister som cyklade runt båda sjöarna i riktigt misärväder under fyra timmar.

Min träning mot Siljan Runt ”sub 4” har fått sig en del törnar under våren …

För en gångs skull har jag varit frisk och skadefri under hösten och vintern. Ok, jag borrade mig rakt genom ett finger när jag skulle få av klossarna på mina racerskor men det läkte rätt fort. Det räknas inte.

Däremot har min pollenallergi spökat mer än vanligt. Redan i början av mars tog det fart. Jag kände mig trött och hängig. Sov länge. Var orkeslös när jag tränade.

Jag vet ju att jag drabbas varje vår, men ändå kommer det som en överraskning.
– Jag är ju sämst! tänkte jag ofta när jag fick slita som ett djur för att inte bli avhängd när gruppen var ute och tränade.

Precis som tidigare år trodde jag till en början att jag var allvarligt sjuk. Sedan konstaterade jag att jag nog mest är gammal och trött. Slut som artist och cyklist helt enkelt.

Intervallerna pajade helt för det mesta. Kom inte upp i det tryck som behövdes. Fick varken upp pulsen eller watten. Att köra med mitt kompisgäng i Gåshaga Boys – där varje pass är som ett linjelopp – var ett äventyr varje gång. Där blir man skoningslöst lämnad om man inte hänger med.

Varje helg utsatte jag mig själv för risken att bli förödmjukad. I stället för att cykla ensam körde jag som en glad liten hundvalp till mötesplatsen i tron att jag skulle få vara med och leka. Och varenda jävla gång gick tåget i samma lilla uppförsbacke på en av våra fartsträckor. All out. Det fanns verkligen inget mer att ge. Pannben och hörntänder användes men täten drog ifrån likväl. Att se dem dansa iväg mot horisonten var förbannat irriterande.

Flina på ni. Själv är jag mest glad över att passet lider mot sitt slut.

Så där har hela våren fortsatt. Åtta till tio timmars sömn varje natt. En timmes snooze varje morgon. Zombiekänsla varje frukost. En gruvsam halvtimmeslång cykelpendling in till jobbet då jag faktiskt ofta dragit mig för att hoppa på cykeln. Jag som aldrig tvekar annars.
Frekvent tittande på klockan varje kväll från kl 18 – får jag sova snart?

Då har det känts extra bra att veta att jag ska köra med Masklungan på Siljan Runt. Inte.
Masklungan som var en av de första grupperna som tog sig runt Vättern under sju timmar. Men som nu har det modesta målet att ta sig runt Vättern på 7:10-7:15 cirka.
Vad har jag där att göra kan man undra? Ja, jag är ju från Dalarna, och jag cyklar. Då får man väl vara med va?

Men …
Förnuftet säger att det kommer att bli bättre, trots att självförtroendet sjunker varje gång jag inte bara missar att ta hem spurten utan blir sist på träningspasset. Varje tramptag räknas. Träna på. Trampa på.

Plötsligt börjar en del medaljer och pokaler dyka upp på Strava igen. Det går tydligen att cykla fort ibland. Och vad löjligt egentligen att det ska betyda så mycket. Att kunna cykla ”fort”. Nej fort är det ju inte om man jämför med eliten. Men fort i min värld. Att få ett PR igen trots att det gamla personliga rekordet var tre år gammalt kan inbilla mig att åldern inte tagit ut sin rätt ännu. Att hamna topp tio på något Stravasegment som cyklats av 1000 andra cyklister betyder ändå mer. Liket lever!
Plötsligt finns en strimma hopp. Det kan kanske gå trots allt. Siljan Runt under fyra timmar som jag aldrig tidigare klarat kan kanske kanske kanske lyckas.

Skålhamra som räknas som ett av de viktigaste segmenten på Strava för oss som cyklar i norra Stockholmsområdet.

Första träningspasset med Masklungan funkade faktiskt riktigt bra. 16 mil i Västerdalarna på vägar jag aldrig kört och absolut inte vill bli avhängd på gick förhållandevis lätt. Trots att klossen på ena skon pajade och jag fick lägga den mesta kraften på ena benet de fyra sista milen (klossen som sedermera resulterade i den bisarra borrolyckan där borren gick in genom ena sidan på fingret och ut på andra) hängde jag med och tog mina förningar utan problem. Andra blev avhängda men inte jag. Det fanns hopp …

Foto: Åsa Larsson

Det var premiär för Keps Cup i helgen. Redan under lördagen var vi ett gäng som cyklade dit längs Roslagsleden för att reka banan. Det blev fyra timmar kvalitetscykling på bitvis utmanande stigar. Kanske inte den bästa uppladdningen för benen att köra hårt dagen innan tävling, men det är ju bara på skoj så inte hela världen om det inte funkar.

Jag tyckte inte att det gick sådär jättebra på rekognoseringsuren. Bland annat ”bottnade” jag totalt i ett drop så det tjongade till ordentligt i fälgen. Trodde den skulle spricka.

Jag var dessuton besviken efter tävlingen igår. Inte på benen och tiden för jag lyckades nästan matcha min bästa varvtid på banan från 2015, och jag körde på nästan samma totaltid som förra året.

Det var mer känslan som felade. Dålig tajming och fumligt över de tekniska pafrterna. Funderade på om gummit torkat i bakdäcket för grepp och fäste fanns inte alls när jag behövde det uppför. Dessutom kändes det inte alls bra nedför.

Jag fick kämpa ordentligt för att hänga på i den stötiga utförslöpan som vad jag förstår är en del av Täbys endurobana.
Det kändes som att hela jag skulle skaka sönder. Glasögonen höll på att trilla av och hjälmen åkte på sniskan så jag kände mig som värsta nybörjaren. Ändå blev det tio meter lucka varje gång vi körde ned.

Keps Cup är för övrigt en jättekul tävling där nybörjare samsas på banan med världseliten. På uppvärmningen cyklade jag bakom en kvinna som stegrade cykeln i en uppförsbacke och ramlade baklänges på rygg.

– Gick det bra?
– Jadå! Jag känner mig bara totalt förnedrad.

Den förnedringen fick jag själv känna på i starten. Första varvet blir det alltid stopp i den branta tekniska backen. Rötter, stenar och klippor ska bestigas.
När alla klev av och började gå lyckades jag inte klicka loss pedalen. Första passet med sommarskorna och nya pedaler så det var ett ovant hårt knix som behövdes för att få loss foten. Jag föll som en fura mitt i trängseln. Inget annat än själen gjorde dock illa sig.

Brydde mig inte om att tvätta cykeln i går när jag kom hem men i morse när jag skulle ta den till jobbet tänkte jag att jag nog borde justera bakdämparens retur lite.  Kanske var det orsaken till att cykeln kändes stötig och svårhanterad? Det är ju alltid bra att kunna skylla på materialet.

Det var ju det här med att känna de små detaljerna …

Min bakdämpare rör sig inte ur fläcken! Jag körde Keps Cup med helt stel bakdämpare, en så kallad hard tail.
Inte undra på att det kändes stötigt och otajmat nedför. I stället för att niga sig över stock och sten bockade den med framdämparen och slog bakut med bakhjulet som en bångstyrig hingst.

Även uppför påverkas man då bakdäcket inte ligger an mot marken på samma sätt.

Skönt! Det kanske betyder att all teknik inte är helt bortblåst efter vintern.

Det är bara en av de negativa kommentarer jag fått när jag försökt locka cykelkompisar till årets stora utmaning.

1 045 mil blev det 2016. Trots en period av sjukdom mitt under säsongen blev det bara sex mil mindre än mitt rekordår 2015.

2016 började rätt bra tävlingsmässigt. Jag låg topp tio i keps cup i min åldersgrupp, men struntade i de sista tävlingarna vilket så klart gjorde att jag halkade ned i resultatlistan.

Sedan blev det mest skrutt av hela säsongen. Jag bröt en tävling på grund av materialfel och åt baltiska hallon som gav mig magsjukan från helvetet. Två gånger dessutom. Inte visste jag att det var hallonen som var problemet så när jag tillfrisknade firade jag det med en hallonsmoothie.
Fy satan vad dåligt jag mådde i två veckor.

Men under 2017 har jag tre mål uppsatta:

1. Köra Siljan och Orsasjön runt under fyra timmar. 16 mil långt innebär ett snitt på minst 40 km/h. Det borde gå eftersom jag kommer att cykla med snabba och starka masgruppen.

2. Köra Jotunheimen Rundt under 15 timmar. Folk som kört loppet säger att man ska vara glad om man över huvud taget kommer i mål. 43 mil och 4 600 höjdmeter. I ett sträck. Eller, ett par obligatoriska femminutersstopp finns längs vägen så lite vila blir det ju. Starten går klockan 21:20 så det kommer att bli en del mörkercykling över fjällen. Det kan vara 20 grader varmt nere i dalarna men nollgradigt uppe på fjälltopparna så klädseln blir en utmaning. Lite norskt regn eller snö på det så kommer det här loppet att kunna bli ett äventyr, ren misär, eller helt underbart roligt. (Fast inte roligt på norska där det ju betyder lugnt.)

Kolla in banprofilen. Nedförskörningen från Sognefjellshytta som ligger på över 1400 meters höjd ser ju ut som ett lodrätt fall. Inte konstigt att man lätt kommer upp i 90 km/h där. Trist om man skulle komma på att man glömt något på toppen när man cyklat ned. Att behöva göra en vändning som efter den underbara nedförskörningen på Skottland runt är ju inte kul.

3. Köra Cykelvasan under tre timmar. 3.07 är min snabbaste tid hittills så jag behöver cykla nästan en minut snabbare per mil för att fixa det. Omöjligt? Nej det finns ju folk som klarar det så omöjligt kan det ju inte vara. Inte för mänskligheten i alla fall men kanske för mig.

Det är en månad mellan varje lopp. Det kommer bli svårt att tajma in toppform till alla tre. Så jag kommer att sikta på att vara toppad till Siljan runt och Cykelvasan. 15 timmars cykling kommer ju innebära mer lågintensivt arbete så där behöver jag inte vara toppad på samma sätt.

Det som blir jobbigt är att seeda mig fram till en bra startposition i Cykelvasan. Jag behöver köra några långlopp och prestera bra där för att hamna i åtminstone startled två. Jag antar att min tid från 2015 inte gäller som seedning?
Vilka lopp ska jag välja? De jag placerat mig bäst i ligger i södra Sverige så kanske blir det återbesök där. Rent formmässigt blir det största utmaningen. Antingen får jag se till att vara så otroligt vältränad att jag kan prestera bra i Långloppscupen utan att behöva köra en formtoppning för något av loppen, eller så får jag tänka igenom mitt träningsprogram ordentligt för att lyckas få till peakar vid rätt tillfällen. Jag lutar åt det första.

I nästa inlägg kommer jag att berätta hur jag tänker lägga upp min träning.

Jag minns fortfarande min första kontakt med Gåshaga Boys. Min kollega räckte över sin telefon och sa: ”Här Peter är en kille du måste prata cykling med.”

Killen i telefonen sa att min kollega tjatat en massa om mig och mitt cyklande och att jag väl kunde hänga på dem någon morgon eftersom jag också bor på Lidingö.
Han frågade också vad jag hade för mål med min träning. Jag sa att jag skulle cykla Vätternrundan om ett halvår.

– Om du tränar med mig garanterar jag att du förbättrar din tid runt Vättern med en timme, sa han självsäkert.
– Men hur kan du säga så? Jag kanske redan cyklat runt Vättern på sju timmar.
– Ja, då blir det sex timmar nästa gång.

Han förvarnade mig också om att jag skulle bli noggrant inspekterad om jag dök upp på deras träning. Så att jag var rätt klädd och inte hade några löjliga motionärsprylar på min cykel.
–Vad räknas som motionärsprylar?
– Vet du inte ens det är det ingen idé att du kommer, svarade han.

Stänkskärmar insåg jag själv att jag nog inte borde ha på cykeln om jag skulle köra med dem. Men hur var det med ringklockan? Lampan som jag lät sitta på av lathet även om det inte var mörkt? Den stora vattenflaskan?

Jag körde aldrig med dem det året utan ledde i stället en grupp från Fredrikshof runt Vättern under nio timmar.
Gåshagapojkarna dök dock upp på våra träningar ibland och de är tvärt emot Fredrikshof kan man säga. Det räckte med en eller två cyklister från Gåshaga Boys för att köra sönder en Hofvet-träning fullständigt.

På gott och ont är Fredrikshof en utmärkt skola för Vätternrundan. Snygga raka led, jämn fart, hålla igen i backarna, ropa lucka om det behövs och så vidare. I Gåshaga Boys är de enda som skulle ropa lucka de som skapat den. ”Vi har fått en lucka! Nu jävlar kör vi!” Tvåpar som det kallas när man cyklar i två led tror jag inte Gåshaga Boys hört talas om. Belgisk kedja körs på ett eget sätt – trots att en belgare är med i gänget. I stället för att rulla runt och dela på dragjobbet brukar den som är starkast dra tills han storknar och då får någon annan ta över – om det finns någon kvar där bakom.

Allt mer utvecklades våra Hofvetträningar åt det hållet. När vi gick från Sub 9 till Sub 8 och senare 7+ gick vi från ”alla ska med” till ”om alla är med hela vägen har vi kört för långsamt.” Vi passade nog inte in så bra i stora homogena Hofvet utan kallades ofta för ADHD-sektionen, eller tourettesgänget.

Det gjorde att jag nog passade bättre tillsammans med Gåshaga Boys än med Hofvet, och jag började så småningom cykla allt mer med dem. Ett jäkligt trevlig gäng med många färgstarka individer. Ett gäng cyklister där det obönhörligt visar sig om man slarvat med träningen. Varje pass är som en tävling. Ryckigt, fartfyllt, jobbigt och alldeles underbart.

Min fru, sa vid något tillfälle: ”Peter, tror du verkligen att du passar ihop med de där? Du som är så barnslig och icke-PK.  Inte vill väl de ha en pajas med i klubben?”
Nej, det är väl förmodligen därför jag tvingats vara hang around eller prospect så länge. En sådan seriös grupp cyklister som Gåshaga Boys har ju ett rykte att tänka på.

Men på senaste årsmötet blev jag fullvärdig medlem. En rosa rookie till att börja med visserligen. Jag och Alex togs upp i gemenskapen efter en lång och förnedrande initieringsrit. Tyvärr kan jag inte berätta något om den här i bloggen då vi alla är edsvurna till tystnad.

Däremot kan jag berätta att jag har börjat smida planer för 2017 och redan anmält mig till ett lopp som jag med skräckblandad förtjusning sneglat på en tid. Det kommer att innebära mycket mer tid på landsvägscykeln och träningen börjar nu efter en tids vila över jul och nyår.
Mer detaljer om vad jag har i kikarn kommer i nästa blogginlägg.

Det blev ett bra träningspass på cykeln i går morse. Fyra decimeter snö att ta sig igenom stundtals.
Benstyrka och balans sattes på prov och det var faktiskt en kul utmaning att ta sig fram. Jag behövde bara leda cykeln cirka 100 meter på den 15 kilometer långa vägen till jobbet.

Från mitt kontor såg jag under dagen hur Essingeleden stängdes av och det kom ytterligare någon decimeter snö. Det skulle bli en spännande färd hem igen.

Stillastående lastbilar på Essingeleden gjorde att all trafik stängdes av i norrgående riktning.

På väg hem hade cyklister och fotgängare plattat till en liten stig på gång- och cykelbanan. Människor som givit upp tron på kollektivtrafiken eller lämnat sin bil på jobbets parkering gick i långa led.
Det gick riktigt bra att rulla på stigen och alla jag mötte tog ett steg åt sidan när jag kom. De jag körde ikapp behövde jag påkalla lite uppmärksamhet från då de flesta hade både mössa och luva som skydd mot snöyran. Men de flesta log och önskade mig lycka till på min fortsatta färd. Jag log tillbaka och tackade snällt för att jag fick fri passage. En pappa med barnvagn körde till och med ut vagnen i djupsnön och jag sa att det hade han inte behövt göra, jag kunde vänta bakom honom tills vi kom fram till ett bredare ställe. Men han skrattade bara och manade på mig.

Inne i Hagaparken mötte jag dock Sveriges motsvarighet till Donald Trump. En storväxt man – både på bredden och längden – gick framåtlutad med raska steg mot mig. Nu i efterhand är jag inte direkt stolt över mig själv. Jag ger mig sjutton på att jag dessutom kommer att stöta på honom igen vid ett olämpligt tillfälle. Kanske är han tandläkare? Eller kommer vi att träffas i affärssammanhang och fortsätta vår diskussion?

Jag anade redan på håll att han inte tänkte flytta sig från stigen. Jag kan ju inte begära att folk ska kliva rakt ut i en halvmeter djup snö, men de jag mött tidigare har gått åt sidan så pass att jag kunnat smita förbi trots mitt breda styre.

Den här personen stirrade stint på mig när vi närmade oss varandra. Jag stirrade tillbaka. Ett slags chickenrace i djupsnö.
Till slut stod vi öga mot öga. Hans fötter precis framför mitt framhjul.

– Flytta på dig! snäste han.
– Varför då? (Jag försökte se snäll och glad ut)
– Du ska leda cykeln!
– Varför då?
– Men det fattar du väl, det är ju trångt ser du väl!
– Så du kan inte ta ett litet steg åt sidan?
– Men kliv av cykeln! Jävla lycrafjant!
– Keps-redneck!
– Haha vad mogen du är. Kunde du inte komma på något bättre? Jävla idiot!
 

Där började jag skratta. Men han tyckte inte det var roligt.

Efteråt tyckte jag lite synd om honom. Och skämdes över att jag dragits med i den löjliga ordväxlingen. Han var nog bara ledsen för att han tvingats lämna sin stora SUV i en snödriva och ge sig ut i den riktiga världen helt sårbar och oskyddad.

Jag har levt i villfarelsen att vi ska köra sex varv på banan, men väl på plats i Båstad står det klart för mig att jag ska cykla en tredjedel längre, det vill säga åtta varv. Det innebär 16 tuffa backar sammanlagt.  Att få ihop tolv mil på åtta varv innebär också att de platta sträckorna kommer att vara ytterst korta.

Banprofilen som den visade sig vara i verkligheten.

Dessutom passar inte mitt kompaktvevparti utan adapter så jag sliter med mig en 11-32-kassett för säkerhets skull när vi packar bilen för avfärd fredag kväll.

Vi är fyra cyklister som cyklat en del tillsammans i olika konstellationer. Jag konstaterar att jag är den som har sämst förutsättningar att klara detta. De andra har kört betydligt mera i backig terräng än jag. Erik har under flera år besökt Mallorca för att köra massor av höjdmeter, och Jocke och Torbjörn har dels cyklat Trans Alp tillsammans men också lopp som Maratona, Haute Route, och Marmotte finns redan i ”bucketlistan”.
Själv har jag visserligen ett par resor till Italien och Skottland i bagaget för något år sedan, men då deras backträning är årsfärsk har jag vässat min form med dubbla magsjukor och årtiondets förkylning.  Så jag har använt sommaren mer till att brygga och dricka öl.

Nåväl, man kan i alla fall lugnt konstatera att jag kommer att vara en bättre och starkare cyklist efter loppet om jag genomför det.

Lördagen ägnas först åt att reka banan. Om jag var orolig innan så får testvarvet en lugnande effekt på mig. Visserligen är backarna 19% som brantast, men de är faktiskt kortare än jag befarat. 11-28-kassetten får sitta kvar.

De andra har motsatta känslor efter provvarvet. Det kommer att bli jobbigare än de tänkt sig tydligen. Bra att måla fan på väggen innan ibland alltså!

Jocke har hittat en undersökning som visar att spadet från inlagd gurka ska vara bra mot kramp. Man tar en klunk, sköljer munnen och reaktionen som kan liknas vid brain freeze (som man får om man äter kall glass för fort) ska tydligen kortsluta nerverna och få krampen att upphöra.
Men hur får vi med oss gurkspadet? I mataffären hittar vi förpackningar med barnmatspuré och ägnar rätt lång tid till att välja färger som ska matcha våra cykelkläder. Jag väljer jordgubbssmak i en rosa förpackning för att matcha Lidingökläderna.

Ur med purén – som smakar vidrigt – och i med spadet från en gurkburk. Till Jockes förvåning tycker både jag och Torbjörn att det är gott och vi behöver inte skölja munnen utan kan svälja det också.
Något måste vara fel. Aha! Det är saltgurka. Vi behöver nog ättiksgurka. En snabb tur till affären och inköp av nya gurkburkar. Jag föreslår att vi i stället häller ren ättika, eller vinäger i gelpåsarna men det tycker inte de andra är en lockande idé.

Jösses danskarna kommer att tro att vi är galna. När vi krampar i backen, fiskar vi upp barnmat ur ryggfickan och kaskadspyr av ättikan.
Varför just danskarna kanske du undrar? Jo det här är ett lopp som anordnas av Danska Gigtföreningen som vill visa hur viktigt det är  att hålla sig i form och eftersom backar är en bristvara i Danmark har de valt att lägga tävlingen i Båstad där Hallandsåsen tronar.
De hävdar att detta är Sveriges tuffaste Grand Prix. Jag är beredd att tro dem.

Vi lagar en riktigt god middag bestående av risotto och grillad lammfilé. Erik är kung vid spisen och Jocke vid grillen. Själv smakar jag mig igenom ölsamlingen i kylen och jämför med min egen brygd som jag tagit med.
Nja, min Beligska Gruvtrollsale når inte upp till samma klass som exempelvis Wermlands IPA. Visst finns den karakteristiska smaken av belgisk jäst i min öl, men den är för svag.
Efter mycket trevligt cykelprat, en hel del vin, öl och mat går vi och lägger oss för att få ordentligt med sömn till morgondagens lopp.

Jocke grillar på pavén

Svenska arrangörer har mycket att lära av de danska. Jag har tagit över Torbjörns hustrus biljett, och visst kan jag heta Mia i resultatlistan, men det är ju kul att få vara sig själv också.
I stället för att på svenskt vis dels betala några hundra i namnändringsavgift och dessutom tvingas köa till sekretariatet så erbjuder Giftföreningen som arrangerar loppet en webbplats där jag kan ändra alla uppgifter själv. Gratis.

Att både ljuga och stava rätt på danska är för svårt för mig.

Danskar verkar inte heller vara lika stressade som vi svenskar har en tendens att vara innan lopp. En kvart innan start sitter vi fortfarande på hotellet och dricker kaffe och startfållan är i stort sett tom.
Efter ett sista toalettbesök för att minska vikten vi ska släpa uppför backarna ytterligare masar vi oss ut till starten som sakta fylls med cyklister. Längst fram där vi ställt oss är det bara ”mycket vältränade” personer som får stå.

Starten går och en massiv klunga på cirka 900 cyklister rullar iväg. Ganska lugnt och beskedligt till en början bakom masterstartbilen, och tempot uppför första långa backen är inte direkt mördande.

Men uppe på krönet vid skylten fulld stop hindrar flaggvakten oss när bara halva klungan passerat. Trots att vi är helt nyktra.

Där pyser Torbjörn ifrån oss när det bildas en lucka mellan de två tätgrupperna. Vi trycker på rätt fint på det platta partiet innan första branta nedförsbacken. Här tvingades jag tvärnita och sladda mig genom den tvära kurvan igår när jag skulle jaga ikapp resten av gänget efter att jag stannat och fotograferat. 18% lutning och en 140-graders sväng som kommer lite oväntat kan bli läskigt i för hög fart.
Flaggvakten som passerats framför svängen viftar desperat med flaggan, och jag inser redan på första varvet att utförskörning inte är alla danska cyklisters starkaste gren. Lite märkliga ”linjeval” genom kurvorna och en oförmåga att hålla sin förväntade linje gör det onödigt riskabelt att ligga mitt i smeten. Nej bättre att satsa på att ligga i spets inför nästa utförskörning.

Backe nummer två går också lugnare än jag befarat och det är inga problem att hänga med gruppen, och vid utförskörningen lägger sig Jocke i spets och trampar på nedför. Bara att krypa ihop bakom honom och lägga sig i suget i 70 km/h. Backen har ett par kurvor med skymd sikt och slutar med en 90-graders sväng ut på stora vägen där en flaggvakt står placerad.

Varven flyter på rätt bra och jag känner att jag har fin kontroll på min puls. Men redan på tredje varvet är ambulansen framme och plockar upp en kille som missbedömt farten genom första tvära kurvan.

Erik ser vi inte till men Torbjörn, jag och Jocke cyklar tillsammans och snackar en del. Jocke säger att det snart är dags för honom att hitta ett eget tempo och koncentrera sig på att hålla sig till de watt han vet att han klarar.

Jag saknar både wattmätare och omdöme så jag tänker fortsätta med klungan vi ligger i så länge det går. Visst börjar det rycka lite i baksidan av vänster lår, men jag har ju gurkspadet så jag är inte så orolig.

Man får in lite rutiner när varven avlöser varandra. Av med glasögonen och ned med dragkedjan vid backens fot, på med dem igen och upp med dragkedjan på det korta platta partiet innan den branta utförskörningen, i med en GT-tablett genom centrum, och i med en halv Snickers på väg ut ur staden.

På fjärde varvet hamnar jag i spets på platten innan backen. Tänker att någon nog drar om lagom till backen men jag får dra gänget även uppför första långa. Det är ganska skönt att få cykla uppför i min egen takt. Jocke börjar sladda lite längre ned i gruppen men kommer tillbaka till mig och Torbjörn när det är dags för utförskörningen.

I nästa backe börjar Torbjörn gny och gnälla lite bakom mig. Hehe det här känns fint! Han som inte har ett uns av underhudsfett på kroppen får kämpa bakom mig som är så där kramigt gosigt lönnfet.

Men efter fjärde varvet gör jag ett misstag. Vattnet är snart slut i mina två flaskor så jag passar på att fylla vid toppen av Båstad efter ett kullerstensparti. Men den lilla strålen ur vattentunnan är ju svagare än på en prostatassjuk gammal gubbe! Jocke och jag skriker åt både vattnet och funktionärerna att skynda sig men vätskestoppet tar ändå cirka två minuter.
Fan också! Klungan är borta. Men de borde ju också stanna och fylla vid något tillfälle så om jag inte låter avståndet bli för långt kan jag kanske komma ikapp. Jag väntar in Jocke och så drar vi iväg på platten mot första branten.
Halvvägs uppför den får Jocke tillfälle att smaka gurkspad för första gången. Efter det ser jag inte till honom något mer under loppet utan hamnar i en slags limbo. Helt ensam i blåsten som tilltar en del.

Jag varvar flera av de cyklister som valt att köra den kortare sträckan och slås av att jag inte är fetast i loppet. En hel del pengar har lagts på att både fylla magarna och på dyra kläder och cyklar. Väldigt mycket dyr och lätt kolfbiber under cyklister som nog skulle ha kunnat spara mycket pengar på att tappa kanske 40-50 kg och kört på en billigare cykel.

Rutinen med dragkedjan, glasögonen, Snickersen och GT-tabletterna fortsätter varv efter varv och jag är fortfarande ”ensam”. Det vill säga att jag inte har någon att dela dragjobbet med utan de jag cyklar om uppför tar i stället vindskydd bakom mig på platten för att sedan blåsa av nedför.

Jag blir varvad på sista varvet av segraren men behöver inte kliva av som på vanliga GP.

Men jag blir också omcyklad av en kille som inte varvar utan kommer ikapp bakifrån. Jag har ingen chans att hänga på honom uppför. Min tunga utväxling har tagit ut sin rätt på mina ben så jag har tvingats stå allt längre sträckor uppför backarna för att orka upp, och i sista backen kan jag inte svara alls när han kör förbi.

Men till min förvåning är jag i kapp honom vid botten av sista backen. Han satsar tydligen inte alls så hårt nedför som jag. Då blir det ett krig om vår placering genom Båstad mot mål. Några nittiograderssvängar, lite gatsten och sedan ett parti med kullersten återstår. Det här blir kul. Att få spurta efter åtta jobbiga varv!
Men han lägger sig nästan direkt bakom mig och när jag  oroligt tittar bakåt för att se om han behöver bita i för att hålla mitt hjul ser jag att han släppt och jag kan defilera i mål. Eller defilera? Det gör man kanske bara om man är etta va? Jag kommer 40 minuter efter segraren. Men bara 2 minuter och fyrtiofem sekunder efter Torbjörn. Det motsvarar ganska exakt vattenstoppet på fjärde varvet och kisspausen jag gjorde på sjätte varvet. Typiskt! Jag hade kunnat få spurta mot honom i stället!
Klungan vi legat i pulvriserades tydligen kort efter att jag lämnat den berättar Torbjörn medan vi väntar på Jocke.
Erik tvingades bryta efter fyra varv på grund av ett krånglande knä.

Summa summarum: Det var lindrigare än jag trodde att köra Sveriges tuffaste GP (ja men varför körde jag inte fortare då????) och en jätterolig tävling som jag hoppas vi gör till en tradition. 3,5 Snickers, sex GT, en gel och 1,5 liter vatten på tolv mil är ganska mycket men så höll jag på i 4h och 40 min i rätt hög intensitet också.

I mål 2:45 efter Torbjörn men jättenöjd. Fjärde bäste svensk – men Torbjörn är egentligen från Norge så jag föreslår att vi säger att jag kom trea – och 64:a totalt.