Hampus klassiker

Min träning mot Siljan Runt ”sub 4” har fått sig en del törnar under våren …

För en gångs skull har jag varit frisk och skadefri under hösten och vintern. Ok, jag borrade mig rakt genom ett finger när jag skulle få av klossarna på mina racerskor men det läkte rätt fort. Det räknas inte.

Däremot har min pollenallergi spökat mer än vanligt. Redan i början av mars tog det fart. Jag kände mig trött och hängig. Sov länge. Var orkeslös när jag tränade.

Jag vet ju att jag drabbas varje vår, men ändå kommer det som en överraskning.
– Jag är ju sämst! tänkte jag ofta när jag fick slita som ett djur för att inte bli avhängd när gruppen var ute och tränade.

Precis som tidigare år trodde jag till en början att jag var allvarligt sjuk. Sedan konstaterade jag att jag nog mest är gammal och trött. Slut som artist och cyklist helt enkelt.

Intervallerna pajade helt för det mesta. Kom inte upp i det tryck som behövdes. Fick varken upp pulsen eller watten. Att köra med mitt kompisgäng i Gåshaga Boys – där varje pass är som ett linjelopp – var ett äventyr varje gång. Där blir man skoningslöst lämnad om man inte hänger med.

Varje helg utsatte jag mig själv för risken att bli förödmjukad. I stället för att cykla ensam körde jag som en glad liten hundvalp till mötesplatsen i tron att jag skulle få vara med och leka. Och varenda jävla gång gick tåget i samma lilla uppförsbacke på en av våra fartsträckor. All out. Det fanns verkligen inget mer att ge. Pannben och hörntänder användes men täten drog ifrån likväl. Att se dem dansa iväg mot horisonten var förbannat irriterande.

Flina på ni. Själv är jag mest glad över att passet lider mot sitt slut.

Så där har hela våren fortsatt. Åtta till tio timmars sömn varje natt. En timmes snooze varje morgon. Zombiekänsla varje frukost. En gruvsam halvtimmeslång cykelpendling in till jobbet då jag faktiskt ofta dragit mig för att hoppa på cykeln. Jag som aldrig tvekar annars.
Frekvent tittande på klockan varje kväll från kl 18 – får jag sova snart?

Då har det känts extra bra att veta att jag ska köra med Masklungan på Siljan Runt. Inte.
Masklungan som var en av de första grupperna som tog sig runt Vättern under sju timmar. Men som nu har det modesta målet att ta sig runt Vättern på 7:10-7:15 cirka.
Vad har jag där att göra kan man undra? Ja, jag är ju från Dalarna, och jag cyklar. Då får man väl vara med va?

Men …
Förnuftet säger att det kommer att bli bättre, trots att självförtroendet sjunker varje gång jag inte bara missar att ta hem spurten utan blir sist på träningspasset. Varje tramptag räknas. Träna på. Trampa på.

Plötsligt börjar en del medaljer och pokaler dyka upp på Strava igen. Det går tydligen att cykla fort ibland. Och vad löjligt egentligen att det ska betyda så mycket. Att kunna cykla ”fort”. Nej fort är det ju inte om man jämför med eliten. Men fort i min värld. Att få ett PR igen trots att det gamla personliga rekordet var tre år gammalt kan inbilla mig att åldern inte tagit ut sin rätt ännu. Att hamna topp tio på något Stravasegment som cyklats av 1000 andra cyklister betyder ändå mer. Liket lever!
Plötsligt finns en strimma hopp. Det kan kanske gå trots allt. Siljan Runt under fyra timmar som jag aldrig tidigare klarat kan kanske kanske kanske lyckas.

Skålhamra som räknas som ett av de viktigaste segmenten på Strava för oss som cyklar i norra Stockholmsområdet.

Första träningspasset med Masklungan funkade faktiskt riktigt bra. 16 mil i Västerdalarna på vägar jag aldrig kört och absolut inte vill bli avhängd på gick förhållandevis lätt. Trots att klossen på ena skon pajade och jag fick lägga den mesta kraften på ena benet de fyra sista milen (klossen som sedermera resulterade i den bisarra borrolyckan där borren gick in genom ena sidan på fingret och ut på andra) hängde jag med och tog mina förningar utan problem. Andra blev avhängda men inte jag. Det fanns hopp …