cover-liten

Hampus klassiker


Tisdag, November 19, 2013

Medvetslös och bruten nacke

Är det så här det känns att dö? Man ser att olyckan ska inträffa men kroppen hinner inte känna någon smärta innan allt blir tyst och svart?

– Här kommer ambulansen. Det gick fort.
Av någon konstig anledning förstår jag att det är mig den ska hämta. Fast jag vet inte varför. En avlägsen dröm flimrar flyktigt förbi och där är jag nära att krocka med en annan cyklist. Men det gick väl bra? Jag känner ju inget. Och det var väl bara en dröm?
Fast den trasiga hjälmen och den böjda cykeln säger något annat. De har i alla fall varit med om en olycka.


Svårt att svänga när framhjulet sitter ihop med diagonalröret ...

Jag hör mig själv säga:
– Jag har nog en liten minneslucka för jag minns inte det här.
Det känns som att jag klivit tillbaka från ett mörker till vakenheten igen. Är det så här det känns att dö i en olycka? Man hinner inte känna någon smärta utan allt blir bara svart, tyst och stilla?


Stackars stålmormor blev helt böjd. Både topprör och diagonalrör böjdes vid kraschen. Lite krafter inblandade kanske?

Innan jag kliver in i ambulansen låser jag noggrant fast cykeln i cykelstället, lägger mig på britsen och säger hejdå till mina kompisar. Borde jag inte vara lite försiktigare med nacken? Ambulanspersonalen vet väl vad de sysslar med antar jag.

Samtalet hem till familjen blir lite förvirrat. Kommer först till min frus telefonsvarare där jag försöker verka lugn för att inte oroa henne. När jag lägger på frågar sjukvårdaren varför jag sa att jag låste cykeln vid Slussen när det var vid Ropsten de hämtade upp mig.
Jag ringer vårt hemnummer i stället men kan inte komma ihåg det. Skyller på att det var så länge sedan jag använde det.

På Danderyds Sjukhus blir jag förhörd inte bara om vem jag är utan också vilken dag, datum, årstid det är samt vem som är statsminister i Sverige. Jag bestämmer mig för att det inte är rätt läge att tramsa och skämta.

När jag berättar att jag har lite domningar i ena lillfingret trycker läkaren på en larmknapp och rummet fylls av personal som klipper upp mina kläder, fixerar min nacke och lägger mig på en hård brits. Sedan rullas jag iväg till röntgen. Vaktmästaren som kör min säng krockar med en rullstol så att hela jag rister. Hmm vilket pådrag och så kan en klantig vaktmästare förstöra allting … Å andra sidan gjorde jag inte saken bättre själv där jag lallade runt släpandes på mitt cykelvrak och låste fast det när ambulansen kom.

Traumaundersökningen där de skiktröntgar hela min kropp visar att det är en fraktur på sjunde kotan. Egentligen är frakturen placerad så att det inte borde vara någon fara för mina nervbanor men domningen i fingret gör läkaren orolig. Sjunde kotan är nämligen den som skyddar just handens nerver på vägen upp till hjärnan.

Neurokirurgen på KS ska titta på röntgenbilderna innan de bestämmer sig för vad som ska ske med mig.
Då börjar smärtan komma. Dels i huvudet men även ryggen. Konstigt nog i svanken/ländryggen mer än i nacken. De försäkrar mig om att de kollat hela min kropp och att jag bara är skadad i nacken. Men jag ser att mina knogar är blodiga (Bra att det är knogarna och inte handflatorna. En riktig cyklist släpper ju inte styret förrän han ligger stilla på marken.) Kan det inte vara därför lillfingret domnar? Jo, men läkaren vill inte ta några risker.

Efter fem timmars väntan gör smärtan i svanken helvetiskt ont. Jag bönar och ber om att få röra mig lite och en sjuksköterska håller mitt huvud stilla samtidigt som jag vickar på tårna, böjer på benen och försöker sträcka lite på ryggen. Att få nytt blod i den nedre delen av ryggen är ljuvligt. Men det räcker bara fem minuter efter att sköterskan lämnat mig. Sedan är smärtan tillbaka igen.
Jag får ingen smärtlindring förrän kirurgen sagt sitt. Till slut säger han att de behöver ta nya bilder fast med en magnetkamera.
– Vi får se om det kan göras i dag, säger de och rullar mig till en annan avdelning.


Inte helt nöjd med att ligga fastspänd.

Jag gör en tankevurpa där som jag sedan ångrar. Det luktar gott av mat på avdelningen. Jag som inte ätit sedan klockan sju på morgonen, och då ganska lite för att kroppen skulle få plågas lite och gå på fettreserverna under långdistanspasset som planerats börjar bli ganska hungrig. Skönt att få komma till en avdelning och koppla av med lite lunch innan nästa röntgen.

TUUUUUUUUUUUUUT!!!!!! FEL FEL FEL!!!!!!! VÄLKOMMEN TILL VERKLIGHETEN PETER!!!!!!!!!!!!

Ingen mat för mig. Det kan ju bli operation senare i dag. Och hur ska jag kunna äta liggandes i en slags modern järnjungfru (det medeltida tortyrredskapet som den käcka brittiska orkestern tagit sitt namn från)?

De fem timmarnas väntan på akuten, som jag var lite stolt över att jag klarat av är bara början på den olidliga väntan jag nu ska genomgå.

Det är lördag. Röntgenpersonalen har annat för sig än att ta hand om cyklister. I början hade jag haft imbecilla tankar på hur skönt det skulle bli att komma hem igen, ta en öl, ringa kompisarna och förklara varför jag inte dök upp på träningen och vila lite resten av helgen. Nu inser jag att någon öl är det inte tal om. Inte komma hem heller. Jag får vara glad om jag kan röra mig ordentligt när den här helgen är slut.


Så här fick jag tillbringa hela helgen.

Dripp, dropp, dripp, dropp. Sockerlösningen som droppar ned i slangen som fästs i min kropp visar hur långsamt tiden går. Undrar om jag kan betala röntgensköterskan själv för att hon ska välja bort sin ledighet och ta sig till sjukhuset? Hur mycket är det värt?

Jag försöker sova för att tiden ska gå fortare. Inte lätt att ligga platt på rygg och sova skönt. Så fort jag lugnar ned mig och slumrar till börjar övervakningsutrustningen tjuta. Det sker när pulsen sjunker under 50 slag per minut. I stället för att justera maskinen börjar personalen spekulera i om jag har hjärtsvikt. Kanske ska de ge mig en hjärtstimulerande medicin eller operera in pacemaker?
– Nej! Jag har låg puls. 50 slag per minut är högt för att vara jag.
– Nej, så låg puls ska man inte ha när man har så ont som du har.

Det hela utvecklas till ett än mer förvirrande samtal när sköterskan gör något slags inskrivningsförhör.
– Hur ofta bajsar du?
– Så ofta jag kan.
– Nej en siffra.
– Per dag eller vecka? Jag kommer förresten att behöva göra det snart och jag funderar hur det ska gå till liggandes.
– Äter du normalstora portioner?
– Nej.
– Nähä, är de ¾, ½, eller ¼?
– Nej snarare 1,5-2 gånger normalstorlek.
– Har du gått ned i vikt det senaste halvåret?
– Ja.
– Varför då?
– För att det har varit sommar.
– Jaha du bantar alltså inför sommaren?
– Nej jag cyklar cirka 10 mil mer per vecka på sommaren än på vintern.
– Hur mycket har du gått ned då?
– Nej nu har jag gått upp igen.
– Varför då?
– För att säsongen är slut.
– Badsäsongen?
– Nej, cykelsäsongen. Jag tror på att det är bra att låta kroppen vila lite och låter vikten variera cirka fyra kilo över året.
– Märkligt. Är vikten något som tar upp stor del av din tid?
– Nej.
– Alltså om du svarar så här krångligt så kommer vi att behöva rapportera detta vidare till (någon slags enhet för ätstörningar som jag inte kommer ihåg namnet på). Så ska jag sätta nej som svar?
– Vad var frågan?
Ja så där håller det på ett tag innan hon äntligen lämnar mig ifred. Magen är som ett slags vacuum eller svart hål som bara skriker efter mat. Jag som i vanliga fall äter varannan timme har nu fått vänta i sju timmar på mat. Ett personligt rekord tror jag.

Ryggslutet värker så att jag tror jag ska dö. Ett slags klaustrofobi sprider sig i kroppen och för varje andetag känner jag att jag blir alltmer täppt i näsan. Jag kommer att kvävas! Fan det här kommer inte att gå. Jag kommer inte att klara att ligga här helt stilla och vänta mer i dag. Jag, som i stort sett aldrig tar några tabletter ber till slut om smärtstillande. När de kommer med morfin inleds en ny konstig diskussion. De kan inte förstå varför jag tackar nej till just morfin.
– Jo för jag vet hur skönt det är och jag vill inte bli knarkare.
– Men det här är så lite så det är ingen fara. (Inte visste vi då att jag skulle bli liggande länge länge och få cirka 1,5 deciliter morfin, inte heller att mitt system tydligen tog hand om ”giftet” så snabbt att det krävdes ideliga påfyllningar.)


Morfin och mat kommer genom denna infart. Maten består av vatten, glukos, kalium och natrium

Sedan kommer nästa pers. Jag behöver kissa. Hur ska det gå till liggandes på rygg?

Sjuksystern förklarar att det löser man med en flaska. Inte nog med att hon ska pilla in snoppen i flasköppningen, hon står dessutom kvar och styr och tittar. Jag som har svårt att få strålen att flöda när det är trångt vid pissoaren på herrtoaletten känner mig aningen pressad.

"Såja. Kom nu kisset. Slappna av. Det här går bra. Ingen stress". Jag vänder blicken mot sköterskan som ler överseende mot mig. "Nej det här går inte!"
– Kan inte du gå iväg en stund så försöker jag klara av det själv? ber jag.
Då kliver hon ut på andra sidan draperiet och jag hör hennes steg vanka fram och tillbaka. Nänä. Ingen stress. Fan kan ingen ringa på alarmklockan så hon får annat att tänka på? Jag ger upp och ber att få testa igen senare.

Då kommer en manlig sjuksköterska (eller säger man skötare för att vara pk?) Det gör ju inte situationen mindre ”awkward”.
”Jaha, nu spanar han in den och jämför med sin egen. Är den större eller mindre?”
”Nej lägg av nu Peter. Bara pissa så det här blir överstökat. Tänk på droppande vattenkranar. Vattenfall.”
”Undrar om han kommer att skaka den lite när jag är klar för att få ur sista droppen?”
”Droga mig. Söv ned mig. Skjut mig. Låt det här ta slut!”

Tiden går så sakta. Tankarna vandrar åt alla håll.
Min mamma var aktiv i Amnesty när jag var liten. Ofrivilligt fick jag lära mig massor om hemska tortyrmetoder. Att råka ut för tortyr var min största skräck. En annan fasa jag hade var att bryta nacken. I den lilla staden jag växte upp dök den tuffaste killen från bron ned i ån, slog i botten och bröt nacken och blev förlamad från huvudet och nedåt.
Nu ligger jag här med bruten nacke i ett slags olidlig tortyr.

”Ja men tänk på de som blir upphissade i fiskkrokar i taket, får elstötar i könsorganen och förmodar att de kommer att mördas i slutändan.”
”Och tänk på Isabelle Söderberg! Hon blev mycket värre skadad än jag. Inte bara kotorna bröts, massor av tänder slogs ut och allt hände i ett främmande land. När hon skulle transporteras hem tvingades hon ligga fastsurrad på en bår i ett trångt flygplan.”

Att Isabelle går in på min Facebooksida och skriver ”Kämpa på” värmer. Det gör alla andra 131 kommentarerna också som jag ser på min iPhone som min fru tejpat upp ovanför huvudet åt mig.

Jag funderar på just flygplan ett tag. Jag som tycker det är obekvämt med långflygningar. Där kan man ju åtminstone gnussa runt i stolen om man får träsmak. Resa sig lite, gå på toa och få nytt blod i kroppen. Nu får jag vicka på tårna och röra armarna lite försiktigt. Och en långflygning brukar ju sluta med att man kommer fram till ett härligt semestermål. Nu kanske denna väntan slutar med ett förfärligt besked i stället …

Plötsligt har det gått ett dygn och jag imponeras över att jag klarat det. När man hör om folk som varit fixerade länge så är det lätt att tro att de vant sig efter ett tag. Kommit i fas med smärtan och bara låtit tiden flöda på.
Så är det inte för mig. Varenda minut är plågsam. Varenda droppe i flaskan bredvid min säng är nytt och färskt och förvånadsvärt tufft lidande.

Efter 48 timmar får jag äntligen komma till magnetröntgen. Som ett slags crescendo på lidandet skickas jag in i en tub där näsan är fem centimeter från taket med ordern att ligga helt stilla. Det är säkert 40 grader varmt i röntgenmaskinen som knackar och dunkar högt. Undrar om torterarna på Guantanamo varit på sjukhus för att få inspiration? Konstiga förhör, hindra offret från att sova, förnedrande behandling, hög musik …
Så, då är det bara att vänta på domen. Ska jag opereras? Kommer jag att bli förlamad?

Efter 52 timmar får jag träffa en ortoped och en sjukgymnast som ber mig ta av mig kragen och prova att vrida på nacken. Det känns läskigt och ovant.
Men den fungerar! Och det gör inte ont! Jag får åka hem!


Så här förklarar ortopeden min fraktur. Det är alltså utskottet på kota C7 som är av. Om jag håller mig lugn de närmaste veckorna så att benbiten får växa fast igen bör jag klara mig utan framtida men. Växer den fast snett är det tydligen inte hela världen heller.

Jag frågar om det finns några restriktioner. Får jag träna snart? Kan jag dricka alkohol? Flyga?
Frågorna övertygar tydligen dem om att jag inte behöver vare sig restriktioner eller speciell sjukgymnastik.
– Det är sådana som är rädda och försiktiga som riskerar att bli stela och orörliga. Dig är vi inte oroliga för. Lyssna på kroppen och rör dig så mycket du kan. Men försök att inte köra omkull innan benbiten vuxit fast i ryggraden igen.

Vilket underbart besked! Se så glad jag är efter 52 timmar i total stillhet:

Hade jag varit lite mer tjuvaktig så skulle jag ha stulit denna dress för att ha på vår luciacykling. Den ska ju egentligen ske naken, men det kan ju vara fint att värma sig med stilriktiga kläder innan vi startar tåget.

Jag firar med riktig mat innan familjen kommer och hämtar mig och funderar på vad som egentligen hände. Nu vet jag att jag krockat med en annan cyklist från min cykelklubb. Han klarade sig bättre än jag och kollade att jag inte svalt tungan då jag låg medvetslös på gatan och larmade ambulans. Tack för det!

En 90-graderskurva med skymd sikt, lite halt underlag med löv och våt vägbana var orsaken till krocken. Jag tog ut svängen för mycket och mötte honom på fel sida av cykelbanan. Jag är glad att det gick så bra som det gjorde. Och att jag inte körde ihjäl honom, ett barn eller en stackars ömtålig pensionär.

Danderyds Sjukhus annäler sig själva efter denna helg. De tycker inte att det är okej att en patient ska ligga i 52 timmar och vänta bara för att röntgenpersonal inte finns på plats. Dels skapade det onödigt lidande för mig som patient, men jag tog också upp en sjukhusplats helt i onödan.


Riktig mat smakar såååå gott efter 52 timmars fasta!

FörfattarePeter Hampus i • BilderCyklingPersonligt
(20) Kommentarer | Permalink