cover-liten

Hampus klassiker


Lördag, Augusti 22, 2015

Massakern i proffsklungan

Jag tror jag har fått en hjärnskada av alla mina krascher. En ny tradition har skapats nämligen. Men, jag tror inte jag skulle vilja byta min hjärnskada mot ett brutet pubisben ...

Till Cykelvasan kom jag utan byxor, och när jag nu hade chansen att få cykla med riktiga proffs passade jag på att glömma skorna. Hur satans korkad kan man vara? Jag måste ha fått en liten hjärnskada av alla mina krascher. Det här är en dålig tradition jag startat.

Jag var inte ensam som tur var. En av tjejerna dök upp utan cykelskor och en utan pedaler.

Glömda skor

strumpor

Haha vilken klantig tjej som kommer till ett cykelevent utan cykelskor!!!!!

Det var mjukvaruföretaget Tibco som bjöd in till ett cykelevent i vackra Roslagen. Jag tycker de gör helt rätt. Cykling har ju ersatt golf som nätverkssport. Och i IT-branschen är det väldigt många herrar som cyklar. Då ska man naturligtvis sponsra ett damlag i cykel och låta kunder och samarbetspartners få komma och mäta krafterna med cykelproffsen. Hur kul tjejerna tycker det är att cykla med oss lönnfeta gubbar vet jag inte. Men de höll god min i alla fall.

The Healthy cyclist

Jo Hogan "The Healthy Cyclist" ville så klart ha en selfie tillsammans med en annan hälsosam bloggare. Hon berättade att hennes mamma tävlar i cykel hemma i Australien. Men Jo, som är utbildad sjuksköterska skulle helst vilja vara hemma hos mamma nu och ta hand om henne. Mamman bröt nämligen pubisbenet nyligen i en våldsam krasch. AJ! Det är ett av de sista benen jag vill bryta.

Nej, allvarligt. Det var inte alls bara lönnfeta gubbar som dök upp. Bara jag typ. Som var lönnfet alltså.
Redan när jag cyklade med dem förra året visade det sig att det var ett gäng duktiga cyklister som ingick i Tibcos nätverk. Både killar och tjejer. De som dök upp i år var minst lika starka. Och proffstjejerna i Team Tibco SVB verkade genuint intresserade av att lära känna oss och få veta mer om Sverige.

Golfhäng

Efter lite kaffe och mingel bar det av. Jag fick låna löparskor av Mic som är en av utvecklarna på Tibco, och plattformspedaler av teamet. Mina pedaler lånades ut till tjejen som glömt sina.


Två av tjejerna tog täten, jag låg på deras hjul. Det kändes som att ligga i front för de små tjejerna gav i ärlighetens namn inte mycket vindskydd.


Men det var coolt att se deras färdigheter på cykeln. I en korsning ville en till vänster och en ville rakt fram. PANG! De körde ihop och rullade därefter tätt tillsammans över potthål och ojämnheter i asfalten. Men resultatet blev bara att de med bekymrad min frågade varandra vad de pysslade med när de rullade vidare. De är lagets spurtare och om man krigar längst fram i en spurt är sådana smällar vardagsmat och inget man bör köra omkull för.

Efter en fikapaus var det dags att ge sig på den långa Hakungebacken innan Åkersberga. Förra året blev en lagets Nya Zeeländska cyklister Joanne Kiesanowski ”Queen of the Mountain” på Strava i den backen. Vi försökte trigga igång de andra tjejerna i laget att satsa på att ta den QOM:en och Sara Headley som just blivit Amerikansk mästarinna i bancykling verkade sugen på att ge henne en match.

Sara Headley

Jag och Sara Headley, Amerikansk mästarinna i bancykling. Jag försöker göra någon slags "bike performance" analys när jag kollar våra midjemått och lårmått men kan inte dra någon direkt slutsats. Kan du?

Men, det var en av svenskorna, Anna Svärdström som i överlägset majestät seglade upp för backen och slog förra årets tid med 45 sekunder. Jäklar vad stark hon är. Vår egen Lisa Nordén hade också fått titta på hennes ryggtavla om de kört backen samtidigt.

strava hakunge

 

Rehan, som representerade vårt lags (Boon Edam Racing Team) ärkerival Rejlers Cycling Team, undrade vart jag tog vägen uppför backen.

– Varför försvann du så fort Peter? Trodde du skulle hänga på lite längre i alla fall.

Jag försökte mumla fram något om att det var ovant att cykla uppför när jag inte kunde sätta fast skorna i pedalerna men Rehan försäkrade mig om att den där skalpen skulle det skrivas om på Rejlers Facebooksida.

Vi rullade vidare och närmade oss Brollsta Golfklubb. Jag låg instängd mitt i klungan och snackade (helt ovanligt, jag som alltid brukar vara knäppt tyst när jag cyklar) när jag såg att spurten drogs igång. De blå löparskorna tryckte till och jag var ikapp. Tre cyklister var före, en släppte. Det såg ut som att Mic skulle plocka spurten, men nej Rejlers gled om Boon Edam.
Jag älskar de där situationerna. När en cyklist just plockat vad han tror är första platsen, och så kommer jag uppsmygande bakifrån och PANG! SWOSCH!

–Vad var det? En rymdraket? En missil? Stålmannen?

Näpp. Bara Peter Hampus som plockade hem rundands viktigaste spurt. I löparskor.
Team Tibcos Manager kallade spurten för en ren massaker.
Team Tibcos Manager kallade spurten för en ren massaker.

Nej det var inte ett eko eller felskrivning. Jag skrev det två gånger med flit ifall du missade den första.

Var det ett ”Awe!!!!! Awesome!” Jag hörde från proffstjejerna?
Eller sa de något på svenska? ”Ååååh Långsam!”

Awesome

– Awesome sprint Peter! tror jag Lauren Stephens tänker. Hon har just vunnit Amerikanska mästerskapen i Criterium.

Strunt samma! Jag kommer i alla fall att heja på dem under tävlingarna i Vårgårda. I morgon söndag är det linjeloppet och det är viktigt för dem att plocka bra placeringar där för att visa sina respektive hemländer att de hör hemma i landslaget inför VM och OS.

Tack Tibco för ett riktigt kul event!

rehan

Rehan snyter sig lite föraktfullt efter att ha parkerat mig i Hakungebacken.

Mästarhjul

Saras mästarhjul

Hakungebacken

Så hääääär brant är Hakungebacken! berättar Sandra Ådén när hon tackar för att jag drog henne till en andraplats på segmentet.

öppen mun

I alla fall någon verkar behöva andas med öppen mun när jag är framme och drar. Eller? Nej de verkar mest sitta och flina.

Proffshäng

Åtminstone en cyklist vet hur man hänger på cykeln som ett proffs.

Cykeltjejer

Dagens starka tjejer samlade.

spurtskor

Boon Edam mot Rejlers. Löparskor mot cykelskor.

I ett lag hjälper man varandra när någon inte orkar med i Peters fasansfulla tempo. Nej. Det var kedjekrångel och Nya Zeeländskan Emely Collins fick hjälp i väntan på servicebilen. Hon undrade för övrigt vad man bör äta när man är i Sverige. Surströmming försäkrade vi henne var en viktig delikatess.

FörfattarePeter Hampus i • BilderCykling
(0) Kommentarer | Permalink

Måndag, Augusti 03, 2015

Några dagar kvar till sommarens cykelhöjdpunkt

Nu är det bara några dagar kvar till sommarens stora cykelhändelse. 72 mils cykling mellan Åre och Stockholm i Cycle for Change med laget jag satt ihop.

Vänta nu! Är jag verkligen säker på att jag cyklar med ett lag? Eller är det bara jag och alla mina personligheter som är ute och kör? Och är följebilen egentligen mina vårdare som håller koll på mig när jag är ute på permission?


Jag och Mic fikar under sista långa träningspasset inför Cycle for Change. Det kommer att bli en hel del after bike under veckan som kommer hoppas jag.

Det kommer att bli mycket cykling. Det kommer att kunna bli tufft då vi inte bara har målet att ta oss fram utan också att bli snabbaste laget i mål. Men det kommer också att bli mycket kul samvaro både inom laget (Boon Edam Racing Team) och med de andra cyklisterna.

Det här är de anmälda lagen:

Anmälda lag Cycle for change

Man kan följa laget på vår Facebooksida:

Men också följa hela loppet på Cycle for Changes sida

Reglerna är enkla:

Ha kul.

Hitta rätt genom mellansverige.

Cykla fortast.

Men det finns några specialregler:

Klockan stannar när 80% av de i laget som startade etappen kommit i mål. Det gäller alltså att ha koll på hela laget så vi inte hänger av för många.

Avhängda
Just det här gänget har ju lite som specialitet att hänga av varandra. När vi tränade inför både vår Sub 8- och vår 7:14-satsning runt Vättern tror jag inte vi fick ihop en enda runda där alla som startade också kom fram tillsammans. Men det var å andra sidan en uttalad policy. Om alla kunde hänga med betydde det ju att det inte gått tillräckligt fort. Så vi spred folk i Roslagen under helgerna. Andra cyklister undrade lite försiktigt om det var så snällt egentligen, och om det verkligen var bra för sammanhållningen och moralen.

Ja jag tror att det var just vad det var. Tänk vilken sammanhållning man känner när man hänger med hela vägen! Och vad bra det är för motivationen att bli avhängd. ;-)

Skämt åsido, det ligger faktiskt en del allvar i det där. Vi var ett från början lite brokigt gäng som skulle drillas samman för att klara en viss tid under Vätternrundan. Långa och ibland tuffa pass svetsade oss samman och slipade oss till ett gäng som blev  ett lag av en massa adrenalinstinna individualister.

Nu har vi gått vidare och kör inte lika mycket tillsammans längre. Några har satsat mer på mountainbike, några på triathlon och somliga tävlar en del på landsväg. Ska bli kul att se hur det här gänget nu kommer att samarbeta under 72 mil.

Vi har å ena sidan inte så stor tidspress den här gången. Det gäller bara att hålla koll på hur de andra lagen cyklar och köra fortare. Ingen exakt tid att slå. 40 km/h i belgisk kedja i 720 km känns onödigt stressigt. Men om Rejlers ligger före oss så kanske det är vad som krävs.

Men hur kommer vi att må dag tre? Både individuellt och som lag? Kommer jag att skälla som en vansinnig när blodsockret blir lågt?

Nej snarare finns risken att jag kommer med dumma förslag när motivationen tryter som när vi körde mellan Stockholm och Vansbro för Vansbrosimmet, eller runt Skottland.

– Titta där är en trevlig sjö! Låt os bada ett tag.

– Åh jag vill ha glass! Stanna! Den där kiosken ropade mitt namn!

– Nämen! Ett museum för gamla jordbruksföremål med ett mysigt trädgårdscafé. Vi kan väl stanna en liten stund? Får jag inte kaffe snart slår jag någon på käften.

Jag känner ju lagkompisarna så väl vid det här laget att jag har en del bilder i huvudet av vad som mycket väl kan hända längs vägen. En borrar ned huvudet och kör alldeles för fort, en surnar till och ligger antingen 50 meter före eller bakom resten av gänget för att få vara i fred, en pratar konstant, en glömmer saker eller kläder, en tycker om att jävlas med den som är trött och kör lite extra elakt för att göra livet ändå lite jobbigare för stackarn, en kommer att tystna så man vet inte om han är kvar eller inte, en kommer att kunna bli till synes omotiverat arg, en kommer att dra en massa barnsliga skämt ju tröttare han blir och så vidare.

Vänta nu, när jag läser igenom den där listan stämmer det mesta på mig. Är jag verkligen säker på att jag cyklar med ett lag? Eller är det bara jag och alla mina personligheter som är ute och kör? Och följebilen är egentligen mina vårdare som håller koll på mig när jag är ute på permission?

FörfattarePeter Hampus i
(0) Kommentarer | Permalink