Hampus klassiker

Jag och Mic fikar under sista långa träningspasset inför Cycle for Change. Det kommer att bli en hel del after bike under veckan som kommer hoppas jag.

Det kommer att bli mycket cykling. Det kommer att kunna bli tufft då vi inte bara har målet att ta oss fram utan också att bli snabbaste laget i mål. Men det kommer också att bli mycket kul samvaro både inom laget (Boon Edam Racing Team) och med de andra cyklisterna.

Det här är de anmälda lagen:

Man kan följa laget på vår Facebooksida:

Men också följa hela loppet på Cycle for Changes sida

Reglerna är enkla:

Ha kul.

Hitta rätt genom mellansverige.

Cykla fortast.

Men det finns några specialregler:

Klockan stannar när 80% av de i laget som startade etappen kommit i mål. Det gäller alltså att ha koll på hela laget så vi inte hänger av för många.

Avhängda
Just det här gänget har ju lite som specialitet att hänga av varandra. När vi tränade inför både vår Sub 8- och vår 7:14-satsning runt Vättern tror jag inte vi fick ihop en enda runda där alla som startade också kom fram tillsammans. Men det var å andra sidan en uttalad policy. Om alla kunde hänga med betydde det ju att det inte gått tillräckligt fort. Så vi spred folk i Roslagen under helgerna. Andra cyklister undrade lite försiktigt om det var så snällt egentligen, och om det verkligen var bra för sammanhållningen och moralen.

Ja jag tror att det var just vad det var. Tänk vilken sammanhållning man känner när man hänger med hela vägen! Och vad bra det är för motivationen att bli avhängd. ;-)

Skämt åsido, det ligger faktiskt en del allvar i det där. Vi var ett från början lite brokigt gäng som skulle drillas samman för att klara en viss tid under Vätternrundan. Långa och ibland tuffa pass svetsade oss samman och slipade oss till ett gäng som blev  ett lag av en massa adrenalinstinna individualister.

Nu har vi gått vidare och kör inte lika mycket tillsammans längre. Några har satsat mer på mountainbike, några på triathlon och somliga tävlar en del på landsväg. Ska bli kul att se hur det här gänget nu kommer att samarbeta under 72 mil.

Vi har å ena sidan inte så stor tidspress den här gången. Det gäller bara att hålla koll på hur de andra lagen cyklar och köra fortare. Ingen exakt tid att slå. 40 km/h i belgisk kedja i 720 km känns onödigt stressigt. Men om Rejlers ligger före oss så kanske det är vad som krävs.

Men hur kommer vi att må dag tre? Både individuellt och som lag? Kommer jag att skälla som en vansinnig när blodsockret blir lågt?

Nej snarare finns risken att jag kommer med dumma förslag när motivationen tryter som när vi körde mellan Stockholm och Vansbro för Vansbrosimmet, eller runt Skottland.

– Titta där är en trevlig sjö! Låt os bada ett tag.

– Åh jag vill ha glass! Stanna! Den där kiosken ropade mitt namn!

– Nämen! Ett museum för gamla jordbruksföremål med ett mysigt trädgårdscafé. Vi kan väl stanna en liten stund? Får jag inte kaffe snart slår jag någon på käften.

Jag känner ju lagkompisarna så väl vid det här laget att jag har en del bilder i huvudet av vad som mycket väl kan hända längs vägen. En borrar ned huvudet och kör alldeles för fort, en surnar till och ligger antingen 50 meter före eller bakom resten av gänget för att få vara i fred, en pratar konstant, en glömmer saker eller kläder, en tycker om att jävlas med den som är trött och kör lite extra elakt för att göra livet ändå lite jobbigare för stackarn, en kommer att tystna så man vet inte om han är kvar eller inte, en kommer att kunna bli till synes omotiverat arg, en kommer att dra en massa barnsliga skämt ju tröttare han blir och så vidare.

Vänta nu, när jag läser igenom den där listan stämmer det mesta på mig. Är jag verkligen säker på att jag cyklar med ett lag? Eller är det bara jag och alla mina personligheter som är ute och kör? Och följebilen är egentligen mina vårdare som håller koll på mig när jag är ute på permission?