Hampus klassiker

Marit Bjørgen ser ju ut som en stor karl på vissa av bilderna som cirkulerar på nätet. När hon och Kowalczyk filmas sida vid sida på upploppet ser det ut som två köttberg som hackar sig fram som maskiner. Men i verkligheten är de helt normalstora tjejer. De ser till och med lite mindre ut än andra eftersom de inte är lika påbylsade som de som står och tittar på.

Till och med Petter Northug som ju verkar vara en enorm röd jätte på teve blir mänsklig när man står bredvid honom.

Jag fick möjligheten att följa världscupen i skidor på nära håll när den gästade Stockholm. Med ett passerkort som släppte in mig överallt hade jag tillgång till ställen dit vare sig journalister eller alla aktiva kom in.

När jag funderade vad det var för småtjejer som stod och tisslade i toalettkön bakom mig insåg jag att jag tydligen valt toaletten som var ämnad åt skidåkarna. För det var Weng, Johaug och Bjørgen som försynt undrade om de skulle hinna innan starten. Jag tvingade mig att lägga band på min nyfikenhet och inte börja fråga ut dem. Nej inte om de skulle göra ettan eller tvåan om det är vad du tror. Utan frågor om vad de har för rutiner innan lopp. Jag har ju själv en massa stressiga saker som ska hinnas med. Dricka, lagom mycket och lagom nära loppet. Pilla lite på utrustningen (nej, återigen, inte som du tror), föröppna energipåsar, dubbelkolla en massa meningslösa detaljer med mera.

Mitt nyfikna klåfinger hade också många tillfällen att ställa till saker och ting i dag.

Ryssarnas "skidåkarcykel" som används vid uppvärmning. Hur sugen tror du jag var att testa den?

Norges skidor. En liten elak sate kan flyga i mig när jag får sådana här möjligheter. Jag minns när jag var roadie åt Imperiet och gladdes åt att jag fick chansen att känna på min idol Thåströms gitarr. Han blev så klart skitförbannad och skällde ut mig efter noter. Omogen som jag var kunde jag inte låta bli att hämnas. Så strax innan koncerten skulle börja smög jag fram och stämde om gitarren. Det lät roligt.
Hur arg skulle Petter Northug bli på en skala om jag vallade om hans skidor i smyg?

Kikkan Randall som kör som en furie på tävlingarna är jättetrevlig. Vi hade ett långt samtal om träning där hon öppenhjärtigt berättade om hur hon sett på svenskor och norskor som magiska varelser som tränar jättekonstigt.

Vad ska jag säga när det blir min tur att intervjua? Se så besviken hon är. Ska jag säga något tröstande?
Äh, jag frågar varför det gick så dåligt helt enkelt.
Och Anna Haag berättar då att hon är korkad när hon åker skidor. Kroppen var pigg men huvudet förstörde loppet. Hon måste bli mer taktisk och rutinerad helt enkelt.

Jag frågade Marit Bjørgen hur hon kan vara så cool och ligga sist så länge i loppen trots att det är sprint och vad som helst kan hända framför henne.
– Jag gör det inte med flit. Jag kämpar faktiskt för att hänga med och behöver tid för att komma igång och ta mig fram.
När jag bad henne förklara hur hon kunde stå över tävlingar på grund av sjukdom för några dagar sedan och idag lekande lätt glider in på en andra plats sa hon att hon hade "flax".
– Och nu är jag frisk! utbrister hon för att direkt efteråt hosta mig flera gånger rakt i ansiktet.

Den alltid glade Emil Jönsson är lätt att prata med:
– Vem vinner världscupen?
– Cologna.
– Varför då?
–För han är snäll.
Northug då?
– Han är inte lika snäll.

Men när Emil blev utslagen ur sprinten surnade han till. "Han har låst in sig och vill inte komma ut", sa någon. När han väl kom till den mixade zonen med ett påklistrat leende frågade jag så klart varför han var så arg.
Emil berättade med blossande kinder och röda ögon om misstagen han och ledningen hade gjort. Fascinerande att de har ett jobb där känslorna svallar både hos dem och publiken och där de förutsätts analysera arbetet bara minuter efter urladdningen. Och där deras analys analyseras ...

Ibland kan även dumma frågor få bra svar. När Therese Johaug glatt berättade att hon är på rätt väg, att hennes sommarträning med inriktning på att göra henne till en bättre sprinter börjar visa resultat trots att det inte ännu når hela vägen undrade jag kort och gott varför hon vill bli bättre.
För en sekund såg jag hur hennes ögon rullade till. Hon tittade på mig med förvåning och förvirring och hade kunnat svara: "Varför inte?"
Men så förstod hon att jag både undrade om det inte räcker med att vara en grym klättrare och långdistansåkare. Då förklarade hon dels att hon inte kan vara en så svag sprinter som hon tidigare varit om hon ska fajtas i totala världscupen eller tourerna, men också balansgången i träningsupplägget för att inte sprintträningen ska förta hennes andra positiva förmågor.

Vilket privilegium jag haft som fått möjlgiheten att umgås med trevliga, proffsiga och ödmjuka världsstjärnor en hel dag!

I en debatt på min Facebooksida där vi cyklister hamnade i kläm bland andra trafikanter slog det mig att diskussionen kunde liknas vid den om mäns och kvinnors lika värde i samhället och på arbetsmarknaden.

Jag kollade vad Wikipedia skriver om feminism och bytte ut orden feminist/feminism, kön och kvinnor i texten nedan:

Cykling är en samling rörelser som syftar till att definiera, upprätta, och försvara trafikanters politiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Vissa av rörelsens rötter kan spåras till 1700-talet och har sedan dess funnits i en rad olika gestalter. Ordet cyklist var ursprungligen ett nedsättande uttryck för att beskriva trafikanter som inte anpassade sitt beteende till rådande trafiknormer.

Original:
Feminism är en samling rörelser som syftar till att definiera, upprätta, och försvara kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Vissa av rörelsens rötter kan spåras till 1700-talet och har sedan dess funnits i en rad olika gestalter. Ordet feminist var ursprungligen ett nedsättande uttryck för att beskriva kvinnor som inte anpassade sitt beteende till rådande könsnormer.

Man kan också leka med Socialstyrelsens klassiska skrift "Haschboken" från 1983. Här har jag bytt ut ordet "hasch" mot "cykling".

Skrämmande vad väl den beskriver folks syn på oss cyklister.

Fler och fler vill prova på cykling, men okunnigheten är stor, både bland ungdomar och vuxna. Vad ungdomar vet om cykling är oftast vad de har hört från kompisar.

Eftersom det finns en hel del myter kring cykling stämmer ofta inte det de "vet". Även bland dem som själva använder cykling är okunnigheten stor. De har oftast gått på myterna och osanningarna och sprider dem gärna vidare.

Idag vet vi att cykling har skadliga effekter. Under de senaste åren har allt fler bevis lagts fram om de fysiska och psykiska hälsoriskerna.

Cykling har blivit ett problem som berör alla. De som regelbundet provar cykling blir alltid förändrade. Det börjar med att de blir lättirriterade, slöa och tillbakadragna. Cykling gör att de blir mer och mer inneslutna i sig själva och till slut hamnar de i ett stadium där de är känslomässigt störda.

Vad beror det på att man börjar med cykling? Ofta beror det på att man är osäker på sig själv, eller att man vill testa något nytt, något "häftigt". Kanske för att man är nyfiken, kanske för att passa in i gänget och få kompisar - men också som ett led i processen att bli vuxen. Eller så kan man vilja fly bort från verkligheten.

Föreningen Mot Cykling (FMC) har gjort en lista över förändringar som kan tyda på att någon i ens närhet har börjat med Cykling.

Här är listan:

• Trött på morgonen
• Alltid på väg
• Nya dumma kompisar
• Slö och deprimerad
• Nya tankesätt och ideal
• Konstig blick och ostadiga handrörelser
• Sover oroligt
• Märkliga klädesval
• Oförståelse om att det går att leva utan Cykling

Johnny Öhrn dödar älg

Vi har haft en del krascher i vårt gäng på sistone. De senaste fyra veckorna har sex personer hamnat i gatan. Tuffast av alla är Johnny Öhrn som i förrgår körde på en älg i Nynäshamn. Det lät för otroligt för att vara sant, men viltvårdaren bekräftar att älgen måste avlivas efter kraschen.

Johnny körde vad han kallar ett lugnt solopass. I 33-35 km/h krockar han med i älgko. Cykelns framhjul stukas en aning och Johnny skrapar armbågen. Den stackars älgen däremot far in i en bergvägg, och springer därefter omtumlad upp på en kulle, ramlar över ett staket och faller tungt till marken fyra meter nedanför.

När viltvårdaren hittade älgkon var hon så illa tilltygad att avlivning krävdes.

På bilderna ses Johnnys armbåge och cykel. Djuren på bilden har dock inget med denna händelse att göra.

Något stukat framhjul efter en älgkrock i 35 km/h

Funbeat – som är ungefär ett Facebook för träningsnördar ger ofta intressant läsning. Många skryter om sina tuffa pass. Andra är ganska fåordiga. Johnny Öhrn gjorde inte så mycket väsen av älgkrocken. Lägg märke till pulshöjningen (den rosa kurvan) i slutet av passet. Man kan ana att något hände där som fick hjärtat att slå några extra slag.

Lokaltidningens notis efter händelsen.

Min gamla italienska lekkamrat är lite känslig och fin i kanten. Hon tycker inte om att bli smutsig. Så glädjande nog kommer jag nu att få leka med en som gärna är lite mer "dirty".

Jag har blivit utvald som ambassadör för Energysport och kommer att få cykla på en BMC i sommar. Vi är 21 personer i norden som kommer att få testa cyklar och utrustning. Triathleter, landsvägscyklister och mountainbikecyklister har valts ut för att ge Energysport feedback och agera ambassadörer på några av deras events. Det ska bli riktigt kul att få tillgång till bra utrustning 2013!

Varför tränar du? För att det är skönt? För att gå ned i vikt? För att bli bättre? För att inte bli sämre?

Just nu tillhör jag en grupp där träningen som individerna lägger ned tar cirka 10-12 timmar i veckan i genomsnitt. Ren träning. Under lågsäsong.
Då är av- och påklädning, dusch, återhämtning och eventuell transport till och från träningen inte medräknad. Inget konstigt alls som Malenakarikatyren sa i Hej Baberiba.

Men för de som inte tränar verkar det helt galet mycket.

"Hur hinner du med? Ja du har väl en förstående fru antar jag", är några vanliga kommentarer.

Bland de som tränar låter det lite annorlunda. Somliga skryter glatt om all tid de lägger på träningen. Andra är lite ängsliga över att de inte hinner träna så mycket som de skulle behöva.

Blir man dessutom sjuk och tittar på träningssajten Funbeat så kan man bli stressad av hur mycket ens kompisar tränar medan man själv halkar allt längre ned på topplistan över tränade minuter.

Ganska dumt egentligen att ha en topplista över antalet minuter. Man vet ju inte vilken kvalitet det varit på träningen. Ett helt galet tufft intervallpass kan vara slut på 30 minuter men kännas mycket värre för kroppen än ett distanspass på tre timmar. Men det visar inte topplistan.

Jag menar inte att intervallpasset nödvändigtvis är bättre kvalitet än distanspasset. Bara att tid är en dålig måttstock.

Charlotte Kalla ska träna 100 timmar mer per år har hon bestämt efter att ha fått provträna i en vecka med de norska skidtjejerna. I en artikel i DN berättar hon och hennes tränare om hur mycket träning som behövs för att bli bäst. Fredrik Ericsson, före detta förbundskapten för mtb-landslaget är skeptisk i sin blogg. Han påpekar att intensitet, träningskvalité och återhämtning är de viktigaste faktorerna om man vill utvecklas. "Därför bör man egentligen ALLTID sträva efter att träna så få timmar som möjligt eftersom varje timme man tränar är tid som stjäls från återhämtningstiden.", skriver han.

Läser man mellan raderna kan man tolka det som att han tycker att man borde träna med högre intensitet för att spara på tiden. Jag vet inte om jag håller med. Högintensiv träning tar på psyket på ett sätt som inte den lågintensiva gör. Många går och gruvar sig i dagar inför ett tufft intervallpass. Hur roligt är det att träna då? Har träningen blivit en hobby eller ett jobb?

Vad elitmotionärer inte tänker på är att de gärna vill jämföra sig med elitsatsande, men har inte alls samma möjligheter tidsmässigt. De som verkligen är elitidrottsmän har träningen som jobb. De gör inget annat än tänker på sig själva och sin träning (ja lite överdrivet jag vet ..). Medan elitmotionärerna inte sällan både har jobb och familj som tiden också ska räcka till för. Återhämtningen får ske på arbetstid eller när man är hemma med barnen. Inte särskilt hög kvalitet på något av det egentligen. Barnen eller arbetsgivaren uppskattar inte en trött zombie, och zombien blir lätt irriterad på både barnen och chefen och får inte den återhämtning som behövs.

När träningen blivit ett jobb även för motionären gäller det att se upp tror jag. Hur länge kan jag hålla motivationen uppe på den här nivån? Hur länge kan jag vara frisk och skadefri?

Tänk efter själv. Hur många dagar var du sjuk eller skadad förra året? Hade du kunnat göra något åt det?

Jag själv var sjuk i två månader sammanlagt. Jättemycket för att vara mig. Och det var till viss del självförvållat. Jag tog mig inte tiden att vila under och efter sjukdomsperioderna så jag drog på mig följdsjukdomar.

Sedan Lidingöloppet har jag inte varit sjuk en dag. Men jag har tränat hårdare än på mycket länge. Samtidigt har jag varit noga med att lyssna på kroppen. Har det inte känts bra så har jag stått över ett pass trots att kompisarna kört. Jag tror att jag och min hälsa vinner på det i längden.