Hampus klassiker

Varför tränar du? För att det är skönt? För att gå ned i vikt? För att bli bättre? För att inte bli sämre?

Just nu tillhör jag en grupp där träningen som individerna lägger ned tar cirka 10-12 timmar i veckan i genomsnitt. Ren träning. Under lågsäsong.
Då är av- och påklädning, dusch, återhämtning och eventuell transport till och från träningen inte medräknad. Inget konstigt alls som Malenakarikatyren sa i Hej Baberiba.

Men för de som inte tränar verkar det helt galet mycket.

"Hur hinner du med? Ja du har väl en förstående fru antar jag", är några vanliga kommentarer.

Bland de som tränar låter det lite annorlunda. Somliga skryter glatt om all tid de lägger på träningen. Andra är lite ängsliga över att de inte hinner träna så mycket som de skulle behöva.

Blir man dessutom sjuk och tittar på träningssajten Funbeat så kan man bli stressad av hur mycket ens kompisar tränar medan man själv halkar allt längre ned på topplistan över tränade minuter.

Ganska dumt egentligen att ha en topplista över antalet minuter. Man vet ju inte vilken kvalitet det varit på träningen. Ett helt galet tufft intervallpass kan vara slut på 30 minuter men kännas mycket värre för kroppen än ett distanspass på tre timmar. Men det visar inte topplistan.

Jag menar inte att intervallpasset nödvändigtvis är bättre kvalitet än distanspasset. Bara att tid är en dålig måttstock.

Charlotte Kalla ska träna 100 timmar mer per år har hon bestämt efter att ha fått provträna i en vecka med de norska skidtjejerna. I en artikel i DN berättar hon och hennes tränare om hur mycket träning som behövs för att bli bäst. Fredrik Ericsson, före detta förbundskapten för mtb-landslaget är skeptisk i sin blogg. Han påpekar att intensitet, träningskvalité och återhämtning är de viktigaste faktorerna om man vill utvecklas. "Därför bör man egentligen ALLTID sträva efter att träna så få timmar som möjligt eftersom varje timme man tränar är tid som stjäls från återhämtningstiden.", skriver han.

Läser man mellan raderna kan man tolka det som att han tycker att man borde träna med högre intensitet för att spara på tiden. Jag vet inte om jag håller med. Högintensiv träning tar på psyket på ett sätt som inte den lågintensiva gör. Många går och gruvar sig i dagar inför ett tufft intervallpass. Hur roligt är det att träna då? Har träningen blivit en hobby eller ett jobb?

Vad elitmotionärer inte tänker på är att de gärna vill jämföra sig med elitsatsande, men har inte alls samma möjligheter tidsmässigt. De som verkligen är elitidrottsmän har träningen som jobb. De gör inget annat än tänker på sig själva och sin träning (ja lite överdrivet jag vet ..). Medan elitmotionärerna inte sällan både har jobb och familj som tiden också ska räcka till för. Återhämtningen får ske på arbetstid eller när man är hemma med barnen. Inte särskilt hög kvalitet på något av det egentligen. Barnen eller arbetsgivaren uppskattar inte en trött zombie, och zombien blir lätt irriterad på både barnen och chefen och får inte den återhämtning som behövs.

När träningen blivit ett jobb även för motionären gäller det att se upp tror jag. Hur länge kan jag hålla motivationen uppe på den här nivån? Hur länge kan jag vara frisk och skadefri?

Tänk efter själv. Hur många dagar var du sjuk eller skadad förra året? Hade du kunnat göra något åt det?

Jag själv var sjuk i två månader sammanlagt. Jättemycket för att vara mig. Och det var till viss del självförvållat. Jag tog mig inte tiden att vila under och efter sjukdomsperioderna så jag drog på mig följdsjukdomar.

Sedan Lidingöloppet har jag inte varit sjuk en dag. Men jag har tränat hårdare än på mycket länge. Samtidigt har jag varit noga med att lyssna på kroppen. Har det inte känts bra så har jag stått över ett pass trots att kompisarna kört. Jag tror att jag och min hälsa vinner på det i längden.