Hampus klassiker

Det blev ett bra träningspass på cykeln i går morse. Fyra decimeter snö att ta sig igenom stundtals.
Benstyrka och balans sattes på prov och det var faktiskt en kul utmaning att ta sig fram. Jag behövde bara leda cykeln cirka 100 meter på den 15 kilometer långa vägen till jobbet.

Från mitt kontor såg jag under dagen hur Essingeleden stängdes av och det kom ytterligare någon decimeter snö. Det skulle bli en spännande färd hem igen.

Stillastående lastbilar på Essingeleden gjorde att all trafik stängdes av i norrgående riktning.

På väg hem hade cyklister och fotgängare plattat till en liten stig på gång- och cykelbanan. Människor som givit upp tron på kollektivtrafiken eller lämnat sin bil på jobbets parkering gick i långa led.
Det gick riktigt bra att rulla på stigen och alla jag mötte tog ett steg åt sidan när jag kom. De jag körde ikapp behövde jag påkalla lite uppmärksamhet från då de flesta hade både mössa och luva som skydd mot snöyran. Men de flesta log och önskade mig lycka till på min fortsatta färd. Jag log tillbaka och tackade snällt för att jag fick fri passage. En pappa med barnvagn körde till och med ut vagnen i djupsnön och jag sa att det hade han inte behövt göra, jag kunde vänta bakom honom tills vi kom fram till ett bredare ställe. Men han skrattade bara och manade på mig.

Inne i Hagaparken mötte jag dock Sveriges motsvarighet till Donald Trump. En storväxt man – både på bredden och längden – gick framåtlutad med raska steg mot mig. Nu i efterhand är jag inte direkt stolt över mig själv. Jag ger mig sjutton på att jag dessutom kommer att stöta på honom igen vid ett olämpligt tillfälle. Kanske är han tandläkare? Eller kommer vi att träffas i affärssammanhang och fortsätta vår diskussion?

Jag anade redan på håll att han inte tänkte flytta sig från stigen. Jag kan ju inte begära att folk ska kliva rakt ut i en halvmeter djup snö, men de jag mött tidigare har gått åt sidan så pass att jag kunnat smita förbi trots mitt breda styre.

Den här personen stirrade stint på mig när vi närmade oss varandra. Jag stirrade tillbaka. Ett slags chickenrace i djupsnö.
Till slut stod vi öga mot öga. Hans fötter precis framför mitt framhjul.

– Flytta på dig! snäste han.
– Varför då? (Jag försökte se snäll och glad ut)
– Du ska leda cykeln!
– Varför då?
– Men det fattar du väl, det är ju trångt ser du väl!
– Så du kan inte ta ett litet steg åt sidan?
– Men kliv av cykeln! Jävla lycrafjant!
– Keps-redneck!
– Haha vad mogen du är. Kunde du inte komma på något bättre? Jävla idiot!
 

Där började jag skratta. Men han tyckte inte det var roligt.

Efteråt tyckte jag lite synd om honom. Och skämdes över att jag dragits med i den löjliga ordväxlingen. Han var nog bara ledsen för att han tvingats lämna sin stora SUV i en snödriva och ge sig ut i den riktiga världen helt sårbar och oskyddad.