Hampus klassiker

Försommarens konferens i södra Frankrike brukar vara en fin uppladdning inför Vätternrundan. Jag sköter IT och kommunikation för de 500 gästerna men får ändå tid över till cykling. Förra gången fick jag ihop 60 mil på fem dagar (men gick ändå upp fem kilo på grund av alla goda ostar och gott vin).

I år har vi konstaterat att vi nog har för mycket packning för den lilla bil vi bokat. Och man kan ju inte lita på att biluthyraren är homofob varje gång. Förra gången när jag skulle hämta ut hyrbilen sa killen bakom kassan:

– Är du bög?

– Eh, nej hur så?

– Du har ju bokat en bögbil.

– Va? Vad är det?

– En bil för bögar. Det är bara bögar som kör runt i sådana. Den kan du inte ha om du inte är bög.

– Äh strunt i det. Jag är ändå inte här för att ragga. Jag ska jobba.

– Nej, jag vägrar att lämna ut bögbilen till dig!

– Ja men jag har inte mer pengar än så här. Du kan inte pracka på mig en dyrare modell med din homoargumentation.

– Fattar du inte? Jag uppgraderar dig utan kostnad! Du kan inte åka runt i Frankrike med en bögbil om du inte är bög!

Så jag fick en stor skåpbil som i biluthyrarens ögon var mycket mer hetero än den här:

I år har vi bokat en annan modell, men anar som sagt att den inte räcker till. Jag har föreslagit att jag kan cykla från Nice till Hyeres för att spara plats i bilen. Hur svårt kan det vara? Cirka 15 mil och det gäller bara att ha havet till vänster om sig så kommer man till slut fram till den lilla udden utanför Hyeres där konferensanläggningen ligger.

Fast så tänkte jag i och för sig när jag förra gången skulle ta en liten morgontur till St Tropez. Jag virrade bort mig i bergen och lyckades komma tillbaka till staden tre gånger. Efter 18 mil dök jag upp svettig på hotellet fyra minuter innan mitt arbetspass skulle börja.

​

Att cykla i grupp har många fördelar. Det är socialt, men framför allt kan man i en grupp ta sig fram fortare än man skulle klara ensam.

För att kunna köra riktigt fort krävs dock att cyklisterna är tillräckligt duktiga, både konditionsmässigt och tekniskt. Det är skillnad på att ligga tätt i 20 km/h och 50 km/h. Alla cyklister vinglar lite när de trampar fast man inte tror det, eller märker det själv när man sitter på cykeln. Det syns tydligt på filmen nedan.

Belgisk kedja kallas det när man i klungan turas om att ligga längst fram. Det görs genom att två led cyklar sida vid sida, det ena lite snabbare än det andra. Cyklisterna som cyklar i det snabbaste ledet får ta vind i några sekunder innan de "faller av" till det långsamma ledet och får avlösning. Som i en vanlig kedja är den belgiska inte starkare än den svagaste länken. Om den i övrigt starka kedjan rycker och sliter så orkar inte den svage stå emot och då kan det bli farligt. En trött cyklist som går på rött är en säkerhetsrisk.

I filmen nedan ser man hur vi har gått ihop till ett led för att köra om Fredrikshofs Sub 8:30 grupp i en svag uppförsbacke. Vi saktar ned, går in på ett led och kör om för att sedan direkt omgruppera till två led och öka farten.

Vi var ganska besvikna på oss själva under gårdagen. Visserligen cyklade vi skapligt fort, men det var stökigt, ryckigt och stundtals ganska vingligt. Just nu pågår en diskussion om hur vi ska förbättra oss. Som grupp är vi precis på väg att lämna artighetsstadiet och är på väg in i ett mer öppet klimat.

– Min wattmätare visar ett snitt på 275 W. Klarar alla det i 30 mil?

– Alla vet hur man ska cykla och vad som är rätt och fel, ändå blir det fel, det är jäkligt svårt att sätta fingret på vad.

– De flesta av oss är inga tävlingsmaskiner utan mer diesellok, att hålla ett jämt högt tempo fixar vi och kan därmed ligga några sekunder längre med näsan i vinden, medans det är rycken som dödar oss.

– Vi måste vara tydliga med kommunikationen. Ge varandra feedback när det händer något.

Det här är uttryck som använts, men jag vet att många vill säga:

– Det är jävligt jobbigt att ligga bakom dig när du cyklar så där ...

Jag är övertygad om att det är viktigt att ta den här diskussionen i god tid innan Vätternrundan. Det är detta som är spännande tycker jag. Hur vi ska få ett gäng testosteronstinna hannar att samarbeta som en grupp? Vi kör alla för Fredrikshof på Vätternrundan, men medlemmarna möts också på tävlingar runt om i landet och då är vi uppdelade på åtminstone fyra cykelklubbar.

Här ser vi oss från andra hållet filmat av Mic Hussey: (Var rädd att vi skulle hamna i en slags rundgångsloop eftersom våra kameror filmade varandra men vi är fortfarande här och inte i ett svart cyberhål)

7+ Overspeed intervals from Mic Hussey on Vimeo.

​

Det är Mattias Reck, som bland annat är förbundskapten för herrlandslaget på landsvägscykel, som samlat ihop dessa cyklister.

"Flera av cyklisterna har redan kört väldigt fort runt sjön tidigare (6.37-6.41) och vet vad dom ger sig in på, men det är all respekt åt det rekord som finns i nuläget (6.37 satt av Ride of Hope med Magnus Bäckstedt i spetsen 2012).", skriver Mattias Reck i sin blogg.

Det cirka 12 man starka laget kommer att cykla i Hjärtebarnsturens tröja.

Jag minns förra året när Bäckstedt och hans gäng cyklade om oss. Fem cyklister var kvar i hans klunga och de körde om oss som ett tyst och spökligt lagtempo. Mäktigt.

Mäktigt var det också när jag fullständigt mosade Peter Forsberg i etappen av Hjärtebarnsturen som gick mellan Stockholm och Uppsala. Sätt på 3D-glasögonen och var beredd med slow motion knappen för att kunna njuta av klippet nedan. Det går så fort att risken är stor att du missar Foppa.
Trots att han hade en hjälpryttare, som till och med satt på samma cykel som han var Foppa chanslös när jag petade i trean och gick om.

​

Eller en rabiessmittad brunstig älg snarare. För fradgan löddrade ur munnen när jag vrålandes gjorde djupa knäböj med min höggravida crossfittränare sittandes på min rygg.

Jag var den enda som dök upp från vår Crossfitgrupp idag så jag fick vår tränare helt för mig själv. Satan i gatan vilket pass jag fick!

Först sprang vi några kilometer. Eller hon cyklade och jag sprang.

När vi kom fram till utegymet stod ett gäng smutsiga military trainingtyper och kastade bildäck. Vi trängde in oss bland redskapen och hon satte igång crossfitpasset.

Jag rusade som en ettrig ekorre mellan stationerna. Lyfte stockar, hängde i chinsstänger, gjorde situps, bollade med stenar. Med tio sekunders vila mellan stationerna blev det ganska hetsigt.

De som var där för att träna military training tittade på mig med fascination och förfäran.

Jag ömsom vrålade och ömsom stapplade fram till nästa redskap. Så skönt med crossfit igen! Smärtan i musklerna när man passerat gränsen för vett och sans är så underbar.

När vi var klara kom military tränaren fram och sa:

– Jäklar vad hon kör med dig!

Då hade jag fortfarande löpning och cykling kvar.

​

1998 föddes våra tvillingar. Den ena rullades i ilfart iväg till neonatalavdelningen och lades i kuvös. Syrgasmask, slangar och kablar i en enda härva runt det lilla barnet.

Hjärtfel var något jag trodde drabbade gamla och tjocka, inte något man kunde födas med. Vår dotter hade fem fel på hjärtat och skulle inte klara sig utan en stor operation.

I åtta timmar opererades hon. Hjärtat var stort som ett plommon och kirurgen slutade räkna när han sytt hundra stygn i det. 

Några timmar efter operationen stannade hennes hjärta.

Tack vare rådig personal som klippte upp bröstkorgen med en sax och masserade hjärtat klarade hon sig. 

I en månad blev vi kvar på sjukhuset och där träffade vi många familjer med sjuka barn. Flera gick oroligt och väntade på operation, andra visste att deras barn inte skulle överleva barndomen.

Vi var otroligt tacksamma för att forskningen gjort att man lärt sig hur man ska operera barn med så krångliga hjärtfel att de som tidigare bara skulle ha levt i någon månad nu kan leva helt normala liv.

Det var 14 år sedan. Nu har vi fått beskedet att det troligtvis är dags för en ny operation. 

Men 14 år är en lång tid inom sjukvården. När dottern föddes var den äldsta levande med samma hjärtfel 30 år gammal. På 30 år hade de förfinat operationsmetoderna och utvecklingen har fortfarande inte stannat. 

Jag är en tacksam skattebetalare som vet att mina och andras pengar gjort att vi slapp ta ett lån för att resa till ett annat land och uppsöka en specialist. Den bästa vården fanns i Sverige. Men jag har också förstått att enbart skattepengar inte räcker för att finansiera både forskning och vård.

Därför är Hjärtebarnsfonden viktig och initiativet Hjärtebarnsturen som samlar pengar till fonden är för mig ett perfekt sätt att hjälpa barn i samma situation som min dotter. Samtidigt som jag stärker mitt eget hjärta med motion.