cover-liten

Hampus klassiker


Fredag, Maj 10, 2013

Cykla för hjärtat

Att cykla för att samla in pengar har blivit populärt. På måndag drar jag mitt strå till stacken genom att köra en etapp i Hjärtebarnsturen.

Jag behöver få lite mil i benen och då passar det perfekt att cykla Hjärtebarnsturens sjunde etapp som går mellan Uppsala och Stockholm. Jag får sällskap av bland annat hockeyspelare från Leksands IF och Timrå IK.

Hjärtebarnsturen stöder Hjärtebarnsfonden som hjälper barn med hjärtfel och deras familjer genom stöd, aktiviteter och forskning. 

Kontakta mig om du vill göra mig sällskap på måndag 13 maj. Jag cyklar från Upplands Väsby till Uppsala på morgonen och äter först en god frukost medan jag laddar upp för att kunna hänga av Tommy Salo, Markoolio, Agneta Sjödin, Peter Forsberg, Emma Igelström, Torgny Mogren med flera.

FörfattarePeter Hampus i • CyklingPersonligt
(7) Kommentarer | Permalink

Osämja på cykellopp

Just nu pågår Giro d'Italia och krascherna är många. Se här vad som händer när en apa och en björn kraschar på en cykeltävling i Kina.


Attacken har fått djurrättsaktivister att med all rätt reagera mot föreställningen. Men även mänskilga cyklister kan bete sig som djur efter krascher och dispyter. Se här vad som hände i Vueltan 1995:


Eller efter målgång på Tour de France:

Man kan slåss medan man cyklar också:

FörfattarePeter Hampus i • CyklingFilm
(0) Kommentarer | Permalink

Tisdag, Maj 07, 2013

Nyförälskad

I dag tog nog landsvägssäsongen slut. Det var roligt så länge det varade.

Jag ser ingen anledning till att ge mig ut på asfalterade vägar längre.

Med ett löjligt leende på läpparna betade jag och Britt-Marie (ja cykeln heter så, Carlsson i efternamn) av stig efter stig i kvällssolen.

Minns du hur det var när du var nyförälskad och promenerade hand i hand med din älskling? Du ville inte att promenaden skulle ta slut så du valde hela tiden nya omvägar. Så var det i kväll när jag var ute och premiärcyklade på BMC'n jag kommer att köra i sommar.

– Ska vi ta den där stigen också? frågade jag henne. Britt-Marie nickade med framfjädringen och styrde liksom självmant dit.

Det var bara ovant att sitta på henne i tio meter. Sedan hade jag hittat rätt balans på cykeln och vi tog oss fram på steniga och rotfyllda partier som jag annars brukar behöva hålla tungan rätt i mun för att klara. Nu gick det som en dans. De stora 29-tumshjulen rullade enkelt över hindren och framfjädringen svalde ojämnheterna så jag kom på mig själv att sitta på partier där jag annars står och bänder.

Enda missen var att jag slog i pedalerna några gånger. Har inte riktigt koll på hur lågt cykeln går.

Men premiärturen gav mersmak. Jag som inte brukar vara helt förtjust i tekniska partier letade efter dem i dag för att låta cykeln jobba. När det slutat sticka i halsen ska jag testa hur den beter sig i höga hastigheter på slingrande stigar också.

FörfattarePeter Hampus i • BilderCyklingPrylar
(0) Kommentarer | Permalink

Söndag, Maj 05, 2013

Av svett är du kommen ...

Jag behövde veta två saker vid gårdagens lopp: Är jag en mes, och är jag hopplöst efter mina kompisar?

Cykelvasan kördes i höstas utan klocka och pulsmätare. Skönt att bara cykla efter känslan. Men när jag kom i mål var jag lite besviken på att jag inte pressat mig mer. På årets första lopp ville jag köra skiten ur mig, men fanns viljan till det? Skulle jag vika ned mig när det blev jobbigt och hamna inom komfortzonen?

Jag är också en av få i vårt cykellag som inte fått någon fysisk utveckling av vinterns träning. Jag har snarare lyckats försämra mina testvärden. Jag vet visserligen vad det beror på. När vi nu var fyra personer som cyklat tillsammans under vintern och dessutom följt samma träningsprogram de senaste fyra månader som stod tillsammans vid starten på Lidingöloppet mtb var det ett bra tillfälle att mäta sig mot varandra.

Lite jogg som uppvärmning räcker inte för att väcka den här gamla kroppen så när vi drog iväg uppför första backen rusade pulsen.

"Det här kommer att bli en jobbig dag", sa jag till mig själv och såg mina kompisar snirkla sig fram mellan cyklisterna framför mig. Jobbigt att tappa kontakten med dem redan efter 500 meter.

Teknik och fart
Tekniskt svår terräng är inte min starka sida. Efter cirka fem kilometer kommer man till en sträcka med en del rötter och stenar. Inte jättesvårt, men det kan bli stökigt om man är 250 personer som slåss om utrymmet.
Till min glädje (ja skadeglädjen är ju ibland den bästa glädjen) föll folk till höger och vänster bland stenar och rötter samtidigt som jag själv inte behövde sätta ned foten. Såg en fotograr som stod beredd vid ett "drop" på ett par meter och jag planerade att se glad och cool ut och titta rakt in i kameran. Tyvärr är jag rädd för att blicken ändå ser ut som en livrädd kärring som just tappar fotfästet ...

Eftersom jag känner Lidingöloppspåret ganska bra var det inga problem att hålla god fart i skogen. Problemet var att jag kände mig skyldig att hålla min linje och inte skära svängarna för hårt då jag ofta hade ett par personer som låg snett bakom mig på min rulle.

Lite kroppskontakt blev det då och då men det är ju bara roligt. Att få frottera sig mot svettiga vältränade kroppar är ju en del av upplevelsen ;-)

Samarbete
Efter några kilometer var jag ikapp och om mina träningskompisar. Landsvägscyklingen har gjort mig van att samarbeta med andra cyklister och efter ett tag hade jag snackat ihop en liten klunga som växeldrog i den starka vinden. Vi höll mer eller mindre ihop under resten av loppet. Vi snackade med varandra under körningen och tackade varandra och grattade oss för bra cykling när vi var i mål.

Positivt
Jag var ingen mes! Jag höll ett snitt på 86% av min maxpuls och var uppe i 97% och vände. Dessutom lyckades jag slå de flesta av mina träningskompisar. Plats 75 av 1500 blev resultatet. Jag gladde mig åt att jag bara hamnade en kvart efter en landslagscyklist. Glädjen var kortvarig då jag fick reda på att han cyklat fel och kört fyra kilometer längre än vi andra.

Jag var modig och testade nya produkter mot alla rekommendationer. Test av ny energi ska man ju göra på träning och inte i skarpt läge på en tävling.

High5 sportdryck och gel fick följa med på turen. Sportdrycken är inte lika sliskigt söt som flera andra jag testat och gelen hade två bra egenskaper. Dels är påsarna så små och nätta att man kan trä in dem innanför cykelbyxorna. Fördelen med det är att man kan få benmusklerna att se större ut vilket ju sätter skräck i de flesta i startfållan. Har samma imponerande effekt som när man stoppar en ihoprullad socka innanför byxans front ...

En annan fördel är att gelen inte känns som att suga i sig en klunk med söt sirap. Den är inte lika söt och kladdig som många andra på marknaden, och portionsstorleken är mer hanterlig än dubbeldoserna jag tidigare använt.

Att pilla in saker innanför byxlinningen är lite av min specialitet. Den halva energikakan som jag vill spara på åker in där i väntan på nästa lämpliga tillfälle. Samma sak med Enervittabletterna. Tre stycken under båda benens byxlinning gör dem lätt åtkomliga i farten. Strunt samma om de är halvt upplösta av svett när de åker in i munnen.

Av svett är du kommen och svett skall du åter bliva, brukar jag säga när jag stoppar i dem i gapet likt en oblat.
 


 

FörfattarePeter Hampus i • CyklingKostTräning
(0) Kommentarer | Permalink

Torsdag, Maj 02, 2013

“Ta mig utanför komfortzonen”

En av de personer jag coachar vill ha hjälp att ta sig ur komfortzonen vid träning. Kan detta vara lösningen?

Eller ska jag ta med klienten på ett back- och intervallpass som gör att man helst vill ligga i fosterställning och gny efteråt?

Det lutar åt det senare. Jag är rädd att jag är den som skulle vara mest okomfortabel där uppe.

FörfattarePeter Hampus i • Träning
Permalink

Sidan 2 av 2 sidor  < 1 2