Hampus klassiker

Jag har levt i villfarelsen att vi ska köra sex varv på banan, men väl på plats i Båstad står det klart för mig att jag ska cykla en tredjedel längre, det vill säga åtta varv. Det innebär 16 tuffa backar sammanlagt.  Att få ihop tolv mil på åtta varv innebär också att de platta sträckorna kommer att vara ytterst korta.

Banprofilen som den visade sig vara i verkligheten.

Dessutom passar inte mitt kompaktvevparti utan adapter så jag sliter med mig en 11-32-kassett för säkerhets skull när vi packar bilen för avfärd fredag kväll.

Vi är fyra cyklister som cyklat en del tillsammans i olika konstellationer. Jag konstaterar att jag är den som har sämst förutsättningar att klara detta. De andra har kört betydligt mera i backig terräng än jag. Erik har under flera år besökt Mallorca för att köra massor av höjdmeter, och Jocke och Torbjörn har dels cyklat Trans Alp tillsammans men också lopp som Maratona, Haute Route, och Marmotte finns redan i ”bucketlistan”.
Själv har jag visserligen ett par resor till Italien och Skottland i bagaget för något år sedan, men då deras backträning är årsfärsk har jag vässat min form med dubbla magsjukor och årtiondets förkylning.  Så jag har använt sommaren mer till att brygga och dricka öl.

Nåväl, man kan i alla fall lugnt konstatera att jag kommer att vara en bättre och starkare cyklist efter loppet om jag genomför det.

Lördagen ägnas först åt att reka banan. Om jag var orolig innan så får testvarvet en lugnande effekt på mig. Visserligen är backarna 19% som brantast, men de är faktiskt kortare än jag befarat. 11-28-kassetten får sitta kvar.

De andra har motsatta känslor efter provvarvet. Det kommer att bli jobbigare än de tänkt sig tydligen. Bra att måla fan på väggen innan ibland alltså!

Jocke har hittat en undersökning som visar att spadet från inlagd gurka ska vara bra mot kramp. Man tar en klunk, sköljer munnen och reaktionen som kan liknas vid brain freeze (som man får om man äter kall glass för fort) ska tydligen kortsluta nerverna och få krampen att upphöra.
Men hur får vi med oss gurkspadet? I mataffären hittar vi förpackningar med barnmatspuré och ägnar rätt lång tid till att välja färger som ska matcha våra cykelkläder. Jag väljer jordgubbssmak i en rosa förpackning för att matcha Lidingökläderna.

Ur med purén – som smakar vidrigt – och i med spadet från en gurkburk. Till Jockes förvåning tycker både jag och Torbjörn att det är gott och vi behöver inte skölja munnen utan kan svälja det också.
Något måste vara fel. Aha! Det är saltgurka. Vi behöver nog ättiksgurka. En snabb tur till affären och inköp av nya gurkburkar. Jag föreslår att vi i stället häller ren ättika, eller vinäger i gelpåsarna men det tycker inte de andra är en lockande idé.

Jösses danskarna kommer att tro att vi är galna. När vi krampar i backen, fiskar vi upp barnmat ur ryggfickan och kaskadspyr av ättikan.
Varför just danskarna kanske du undrar? Jo det här är ett lopp som anordnas av Danska Gigtföreningen som vill visa hur viktigt det är  att hålla sig i form och eftersom backar är en bristvara i Danmark har de valt att lägga tävlingen i Båstad där Hallandsåsen tronar.
De hävdar att detta är Sveriges tuffaste Grand Prix. Jag är beredd att tro dem.

Vi lagar en riktigt god middag bestående av risotto och grillad lammfilé. Erik är kung vid spisen och Jocke vid grillen. Själv smakar jag mig igenom ölsamlingen i kylen och jämför med min egen brygd som jag tagit med.
Nja, min Beligska Gruvtrollsale når inte upp till samma klass som exempelvis Wermlands IPA. Visst finns den karakteristiska smaken av belgisk jäst i min öl, men den är för svag.
Efter mycket trevligt cykelprat, en hel del vin, öl och mat går vi och lägger oss för att få ordentligt med sömn till morgondagens lopp.

Jocke grillar på pavén

Svenska arrangörer har mycket att lära av de danska. Jag har tagit över Torbjörns hustrus biljett, och visst kan jag heta Mia i resultatlistan, men det är ju kul att få vara sig själv också.
I stället för att på svenskt vis dels betala några hundra i namnändringsavgift och dessutom tvingas köa till sekretariatet så erbjuder Giftföreningen som arrangerar loppet en webbplats där jag kan ändra alla uppgifter själv. Gratis.

Att både ljuga och stava rätt på danska är för svårt för mig.

Danskar verkar inte heller vara lika stressade som vi svenskar har en tendens att vara innan lopp. En kvart innan start sitter vi fortfarande på hotellet och dricker kaffe och startfållan är i stort sett tom.
Efter ett sista toalettbesök för att minska vikten vi ska släpa uppför backarna ytterligare masar vi oss ut till starten som sakta fylls med cyklister. Längst fram där vi ställt oss är det bara ”mycket vältränade” personer som får stå.

Starten går och en massiv klunga på cirka 900 cyklister rullar iväg. Ganska lugnt och beskedligt till en början bakom masterstartbilen, och tempot uppför första långa backen är inte direkt mördande.

Men uppe på krönet vid skylten fulld stop hindrar flaggvakten oss när bara halva klungan passerat. Trots att vi är helt nyktra.

Där pyser Torbjörn ifrån oss när det bildas en lucka mellan de två tätgrupperna. Vi trycker på rätt fint på det platta partiet innan första branta nedförsbacken. Här tvingades jag tvärnita och sladda mig genom den tvära kurvan igår när jag skulle jaga ikapp resten av gänget efter att jag stannat och fotograferat. 18% lutning och en 140-graders sväng som kommer lite oväntat kan bli läskigt i för hög fart.
Flaggvakten som passerats framför svängen viftar desperat med flaggan, och jag inser redan på första varvet att utförskörning inte är alla danska cyklisters starkaste gren. Lite märkliga ”linjeval” genom kurvorna och en oförmåga att hålla sin förväntade linje gör det onödigt riskabelt att ligga mitt i smeten. Nej bättre att satsa på att ligga i spets inför nästa utförskörning.

Backe nummer två går också lugnare än jag befarat och det är inga problem att hänga med gruppen, och vid utförskörningen lägger sig Jocke i spets och trampar på nedför. Bara att krypa ihop bakom honom och lägga sig i suget i 70 km/h. Backen har ett par kurvor med skymd sikt och slutar med en 90-graders sväng ut på stora vägen där en flaggvakt står placerad.

Varven flyter på rätt bra och jag känner att jag har fin kontroll på min puls. Men redan på tredje varvet är ambulansen framme och plockar upp en kille som missbedömt farten genom första tvära kurvan.

Erik ser vi inte till men Torbjörn, jag och Jocke cyklar tillsammans och snackar en del. Jocke säger att det snart är dags för honom att hitta ett eget tempo och koncentrera sig på att hålla sig till de watt han vet att han klarar.

Jag saknar både wattmätare och omdöme så jag tänker fortsätta med klungan vi ligger i så länge det går. Visst börjar det rycka lite i baksidan av vänster lår, men jag har ju gurkspadet så jag är inte så orolig.

Man får in lite rutiner när varven avlöser varandra. Av med glasögonen och ned med dragkedjan vid backens fot, på med dem igen och upp med dragkedjan på det korta platta partiet innan den branta utförskörningen, i med en GT-tablett genom centrum, och i med en halv Snickers på väg ut ur staden.

På fjärde varvet hamnar jag i spets på platten innan backen. Tänker att någon nog drar om lagom till backen men jag får dra gänget även uppför första långa. Det är ganska skönt att få cykla uppför i min egen takt. Jocke börjar sladda lite längre ned i gruppen men kommer tillbaka till mig och Torbjörn när det är dags för utförskörningen.

I nästa backe börjar Torbjörn gny och gnälla lite bakom mig. Hehe det här känns fint! Han som inte har ett uns av underhudsfett på kroppen får kämpa bakom mig som är så där kramigt gosigt lönnfet.

Men efter fjärde varvet gör jag ett misstag. Vattnet är snart slut i mina två flaskor så jag passar på att fylla vid toppen av Båstad efter ett kullerstensparti. Men den lilla strålen ur vattentunnan är ju svagare än på en prostatassjuk gammal gubbe! Jocke och jag skriker åt både vattnet och funktionärerna att skynda sig men vätskestoppet tar ändå cirka två minuter.
Fan också! Klungan är borta. Men de borde ju också stanna och fylla vid något tillfälle så om jag inte låter avståndet bli för långt kan jag kanske komma ikapp. Jag väntar in Jocke och så drar vi iväg på platten mot första branten.
Halvvägs uppför den får Jocke tillfälle att smaka gurkspad för första gången. Efter det ser jag inte till honom något mer under loppet utan hamnar i en slags limbo. Helt ensam i blåsten som tilltar en del.

Jag varvar flera av de cyklister som valt att köra den kortare sträckan och slås av att jag inte är fetast i loppet. En hel del pengar har lagts på att både fylla magarna och på dyra kläder och cyklar. Väldigt mycket dyr och lätt kolfbiber under cyklister som nog skulle ha kunnat spara mycket pengar på att tappa kanske 40-50 kg och kört på en billigare cykel.

Rutinen med dragkedjan, glasögonen, Snickersen och GT-tabletterna fortsätter varv efter varv och jag är fortfarande ”ensam”. Det vill säga att jag inte har någon att dela dragjobbet med utan de jag cyklar om uppför tar i stället vindskydd bakom mig på platten för att sedan blåsa av nedför.

Jag blir varvad på sista varvet av segraren men behöver inte kliva av som på vanliga GP.

Men jag blir också omcyklad av en kille som inte varvar utan kommer ikapp bakifrån. Jag har ingen chans att hänga på honom uppför. Min tunga utväxling har tagit ut sin rätt på mina ben så jag har tvingats stå allt längre sträckor uppför backarna för att orka upp, och i sista backen kan jag inte svara alls när han kör förbi.

Men till min förvåning är jag i kapp honom vid botten av sista backen. Han satsar tydligen inte alls så hårt nedför som jag. Då blir det ett krig om vår placering genom Båstad mot mål. Några nittiograderssvängar, lite gatsten och sedan ett parti med kullersten återstår. Det här blir kul. Att få spurta efter åtta jobbiga varv!
Men han lägger sig nästan direkt bakom mig och när jag  oroligt tittar bakåt för att se om han behöver bita i för att hålla mitt hjul ser jag att han släppt och jag kan defilera i mål. Eller defilera? Det gör man kanske bara om man är etta va? Jag kommer 40 minuter efter segraren. Men bara 2 minuter och fyrtiofem sekunder efter Torbjörn. Det motsvarar ganska exakt vattenstoppet på fjärde varvet och kisspausen jag gjorde på sjätte varvet. Typiskt! Jag hade kunnat få spurta mot honom i stället!
Klungan vi legat i pulvriserades tydligen kort efter att jag lämnat den berättar Torbjörn medan vi väntar på Jocke.
Erik tvingades bryta efter fyra varv på grund av ett krånglande knä.

Summa summarum: Det var lindrigare än jag trodde att köra Sveriges tuffaste GP (ja men varför körde jag inte fortare då????) och en jätterolig tävling som jag hoppas vi gör till en tradition. 3,5 Snickers, sex GT, en gel och 1,5 liter vatten på tolv mil är ganska mycket men så höll jag på i 4h och 40 min i rätt hög intensitet också.

I mål 2:45 efter Torbjörn men jättenöjd. Fjärde bäste svensk – men Torbjörn är egentligen från Norge så jag föreslår att vi säger att jag kom trea – och 64:a totalt.

Klockan sex i morse kom en budbil och hämtade upp mig och min cykel för transport till Bromma där starten i pendlartävlingen skulle ske. Chauffören gillade inte alls mitt planerade vägval. För många uppförsbackar och för lång väg tyckte han och introducerade en helt annan rutt än vad som tidigare diskuterats i bland annat Facebookgruppen Cykla i Stockholm.

Eftersom jag själv inte alls är bevandrad i trakterna kring Ålsten blev jag lite förvirrad. Tänkte att jag får låta trafiksituationen bestämma och ta det lite som det kommer.

När jag kom till starten var ingen annan där. Hade jag hamnat fel? Att förlora tävlingen är en sak, men att inte ens hitta till starten ändå värre. Dåligt lokalsinne ...

Det var ju tur att jag inte knackade på dörren på huset där vi skulle träffas. Jag trodde i min enfald att adressen valts för att någon i teamet bor där, men den hade tydligen valts för att det skulle vara en extra krånglig plats att pendla från. Om en fullkitad och förvirrad cyklist knackar på dörren mitt i den stackars familjens morgonstress och undrar om det är dags för direktsändning kan det nog bli lite stissigt.

Jag insåg att de andra deltagarna i kampen var reportrar på fyran. Jag var outsidern. Lite uppsnack innan vi drog iväg och jag var mest nervös över om jag skulle hitta vägen till stan eller inte.

Jag fick några frågor om hur det är att cykla till jobbet och gav några korta råd till de som vill börja. Sedan gick starten och redan vid andra korsningen blev jag tveksam. Skulle jag ta höger eller vänster? Chansade på vänster men kände inte riktigt igen mig.

Tänk om jag var på väg åt helt fel håll! TV 4 skulle spåra oss via appen Hitta vänner där vår position visades på en karta.

Jag kunde verkligen höra Peter Jihdes röst i huvudet kommenterandes tävlingen:
”Bilisten och kollektivåkaren närmar sig nu tevehuset, men vår cyklist Peter verkar ha valt vägen via Drottningholm och Mälaröarna. Han kör åt helt fel håll!”

Åh puh! Där var Alvikskorsningen och Tranebergsbron. Då var jag på rätt väg. Tur! (Inte skicklighet)

På den smala cykelbanan som rundar ett hus på väg upp mot Tranebergsbron verkade två cyklister ha krockat. Jag hade inte tid att stanna och kolla läget, och de såg mer irriterade än skadade ut. Hmm mer vatten på min kvarn om att cykelinfrastrukturen inte är bra. Det här skulle jag kommentera senare i studion var planen. Men det var mycket jag ville säga där som jag inte hann med. Tiden var knapp skulle det visa sig.

Men! Ingen trafik bland bilarna ju! Snarare mer trafik bland cyklisterna. Jag hade hoppats på trafikstockning här så att bilisten skulle bli sinkad.

Trampade om en del uppför mot brons krön men blev omkörd av en sådan där mamil-pendlare. En kille från Valhall.  Konstaterade att han hade racer och jag cx med grova däck. Lättare för honom alltså. Men regeln gäller likväl. "Det är ok att bli omcyklad, men inte ifråncyklad." Så jag hängde på honom på väg mot Thorildsplan där han vek av åt höger.
Därefter flöt det på ganska fint genom stan. Ett par trafikljus med några minuters väntan, och vips var jag på Gärdet.

27 minuter och 49 sekunder tog det. Snitthastigheten hamnade på 27 km/h. Det tror jag räknas som normal pendling. Tanken var att jag skulle sända via FaceTime längs vägen men när det var dags för det satt jag redan inne på TV 4 och käkade frukost, färdigsminkad och redo för segerintervjun. Jag kom 20 minuter före tvåan – kollektivresenären.

Den där segerintervjun förresten …
Under nyheterna kom de på att jag skulle cykla genom studion som en liten överraskning.

– Hoppa på cykeln här, sväng till höger, följ korridoren, cykla in framför Peter Jihde när du kommer in i studion och så håller du vänster så kommer du ut på andra sidan, sa studiovärdinnan.

– Eh? Va? Höger sedan vänster?

Det där kunde ju sluta hur som helst. Hur såg studion ut? Stor? Liten? Sladdar och kablar överallt? Perfekt läge att göra bort sig. Komma in i direktsändning, skorna iklickade i pedalerna, krocka med kameramannen och göra en spd-vurpa.

Men det var ganska gott om plats. En del kablar att köra över visserligen, men jag hade ju faktiskt en cyclocross så det vore ju pinsamt om det inte skulle gå.

Själva intervjun efteråt gick sådär. Jag hade en del saker jag ville få fram:
Att det börjar likna ett krig på gatorna men att alla behöver visa hänsyn i stället för att spontant straffa varandra i trafiken, att det är idiotiskt att blanda gående och cyklister på samma bana, men också att det är underbart att cykelpendla och att fler borde göra det för vår miljös skull och för framkomligheten på våra gator.

Men som alltid i direktsändning går tiden så fort och helt plötsligt var intervjun slut. Se den här:

Jag hävdar att cykeln är det perfekta fortskaffningsmedlet i stan. På min väg till jobbet har jag jämfört cykeln med bil och buss och trots att jag måste byta om när jag kommer fram tjänar jag några minuter jämfört med bilen, och mer än en halvtimme jämfört med att åka buss. Dessutom får jag motion.

Jag har cirka 15 kilometer till jobbet om jag cyklar närmaste vägen och jag skulle aldrig komma på tanken att välja ett annat färdsätt. Oavsett väder.

Nyhetsmorgon i TV 4 kommer på måndag med start kl 07:20 testa vem som kommer fram först: cyklisten, bilisten eller kollektivtrafikåkaren.
Vi ska starta i Ålsten och ta oss till tevehuset. Jag har ingen aning om ens var Ålsten ligger. Än mindre hur jag ska cykla därifrån till Gärdet. Så min enda oro är att jag kommer att köra vilse och förlora tid.

Men, hur ska jag egentligen resonera? Ska jag visa cykelns förträfflighet? Ge politikerna ett slags bevis på att det går bra att cykla i Stockholm? Visa bilisterna att det är mycket smidigare att cykla än att sitta i bilkö?
Eller ska jag sinka mig med flit och klaga på hur svårt det är att ta sig fram med cykel genom stan?
Vad tycker du? Kommentera gärna nedan.

Dessutom börjar jag likt en ängslig bloggerska fundera över vad jag ska ha på mig. Tajta cykelkläder som en MAMIL (Middle Age Man In Lycra) och visa att vi inte alls är så galna och hotfulla som folk tror? Eller lite mer loose fit för att likna en mer "vanlig" pendlare?

Vad jag än tar på mig är väl risken att jag gör fel. Bryter mot någon stilkod och görs till åtlöje på sociala medier. Kanske får jag en egen tråd på HappyRide likt min cykelkompis Vilma som tipsade om cykelpendling i Metro för några år sedan? 

När jag höll en cykelkurs för tjejer började jag med att be de som hade trosor på sig att ta av dem. De såg rätt förbryllade ut. Men när jag förklarat att cykelbyxor är gjorda för att användas utan underkläder tyckte de nog att jag var något mindre pervers. (Att jag senare badade i mina bibs och då såg ut som Borat fick dem nog att revidera den uppfattningen).

På samma sätt som det är skönare att cykla utan kalsonger tycker jag det är skönare utan handskar. Det blir svalare och jag får bättre konktakt med styret.

Men ett par bra handskar är ändå praktiskt. Inte minst nu när hösten kommer och händerna blir kalla. Skydd mot skrapsår vid vurpor är också en bonus.

Jag har nu kört med Bontragers RXL Gel från Cykelkraft i ett par veckor. När jag öppnade paketet trodde jag först att jag råkat beställa fel storlek. Vad små de var! Men när jag väl tråcklat på dem satt de perfekt. Som ett extra skinn. Trodde att det skulle klämma och strama men faktum är att jag inte känner dem. Det är som att cykla utan handskar. Och jag menar det på ett positivt sätt. Andra handskar jag provat med vaddering mot handflatan har känts som om jag satt platåskor på händerna. De byggs liksom upp och jag som knappt lägger någon vikt på händerna när jag cyklar har alltid tyckt att vadderade handflator är onödigt. Men gel-vadderingen är mjuk och skön. Märks som sagt inte, men jag antar att den fyller sitt syfte för sådana som lätt får domningar i händerna.

Tyget är väldigt tunt och jag undrar hur hållbart det är. Å andra sidan är ju handskar förbrukningsmaterial. Jag använder dem mycket för att torka snoret ur ansiktet så de behövs tvättas ofta. Tvätt av kläder sliter som bekant så ett par handskar per säsong är ju inga konstigheter

Om några veckor är det Hammarby Hill XC, en av årets roligaste tävlingar. Till och med mtb-cyklisterna som hänger på HappyRide tycker att det är riktig mountainbikecykling. Stigarna i Hellas är skådeplatsen.

De tre J:na jag, Jonas och Jocke samlades efter jobbet för att rulla igenom banan. Det finns några passager man mår bra av att ha sett innan man dammar över dem i full fart. Bland annat segmentet Våta fötter som börjar med stökig cykling över stenar, vassa klippor, rötter med mera och avslutas med en spång över ett vattenhål. Tidigare sjönk spången om man var kvar för länge på den men nu har de förstärkt den och breddat den så den ger inte alls så mycket spångest längre.

Personligen avskyr jag navigeringsfunktionen i min Garmin Edge 800. Vill man åka vilse är den bra. Inte annars. Men Jocke insisterade på att använda förra årets GPS-track och låta sin Garmin leda vägen. Det gick sådär.

Efter ett tags irrande i skogen kom han på att han nog inte alls hade laddat ned förra årets lopp till GPS:en, utan förra årets vimsiga rekognoseringsrunda. Vilket så klart fick resultatet att vi körde om möjligt mer fel. (Det kan ha varit förra årets tur mellan Åre och Stockholm också förresten. Det hade inte gjort någon skillnad)

FÖR I HELVETE JOCKE! EN TILL SÅDAN DÄR FELNAVIGERING OCH VI SPÖAR UPP DIG ORDENTLIGT!

Men du, gråt inte. Vi hittar nog hem till slut. Där borta vid telemasterna kanske vi får mobiltäckning till och med och kan ringa hem till våra fruar så de kan hämta oss.

Vi bestämde oss för att skänka kvällens GPS-fil till vår cykelkompis Jonny som är banchef för Hammarby Hill XC. Då kan man byta namn på tävlingen till Hammarby Hill surprise. Tänk vad skoj det blir för alla när de mitt i en nedförsbacke tvingas tvärnita, vända om och cykla uppför igen och möta alla andra som kommer i full fart. Och när de tagit in på en stig som slutar i ett djupt vattenfyllt dike och sedan tvingas antingen chans-cykla i högt gräs och precis som Jonas hitta ett dolt och djupt överraskande hål eller springa med cykeln i tät granskog några hundra meter, då fnissar de nog och tycker att tävlingen utvecklats sedan förra året.

Det är en kul och varierande bana. Några drops som kan bli håriga om man inte har koll på vilket spår man ska välja.

Men det är fascinerande att trots att vi cyklade en del i tuff terräng så är det när marken är helt slät som olyckan är framme. Jocke slog i en nerv på smalbenet och fick så ont att det snurrade i huvudet. Han var tvungen att lägga sig ned ett tag. Varför han också fick ett behov av att slita av sig kläderna förstod jag aldrig riktigt. Kanske inspirerad av tjejen som hade tänkt nakenbada i tjärnen bredvid och otåligt väntade på att vi skulle cykla vidare?

Vi fick uppleva underbar cykling under en av sommarens förmodligen sista ljumma kvällar.

När skymningen började närma sig kurrade det lite i magen och vi gjorde ett stopp för Snickers. Men när Jonas skulle klicka ur klickade han bort hela vevarmen. Dags att ringa servicebilen (hustrun)? Nejdå. Klart man har verktyg med sig.

På vägen hem blev vi tvungna att i vanlig ordning göra ett nödstopp för att fylla på energi. Bara sju kilometer kvar men är bonken nära så är den.