Hampus klassiker

Jag har levt i villfarelsen att vi ska köra sex varv på banan, men väl på plats i Båstad står det klart för mig att jag ska cykla en tredjedel längre, det vill säga åtta varv. Det innebär 16 tuffa backar sammanlagt.  Att få ihop tolv mil på åtta varv innebär också att de platta sträckorna kommer att vara ytterst korta.

Banprofilen som den visade sig vara i verkligheten.

Dessutom passar inte mitt kompaktvevparti utan adapter så jag sliter med mig en 11-32-kassett för säkerhets skull när vi packar bilen för avfärd fredag kväll.

Vi är fyra cyklister som cyklat en del tillsammans i olika konstellationer. Jag konstaterar att jag är den som har sämst förutsättningar att klara detta. De andra har kört betydligt mera i backig terräng än jag. Erik har under flera år besökt Mallorca för att köra massor av höjdmeter, och Jocke och Torbjörn har dels cyklat Trans Alp tillsammans men också lopp som Maratona, Haute Route, och Marmotte finns redan i ”bucketlistan”.
Själv har jag visserligen ett par resor till Italien och Skottland i bagaget för något år sedan, men då deras backträning är årsfärsk har jag vässat min form med dubbla magsjukor och årtiondets förkylning.  Så jag har använt sommaren mer till att brygga och dricka öl.

Nåväl, man kan i alla fall lugnt konstatera att jag kommer att vara en bättre och starkare cyklist efter loppet om jag genomför det.

Lördagen ägnas först åt att reka banan. Om jag var orolig innan så får testvarvet en lugnande effekt på mig. Visserligen är backarna 19% som brantast, men de är faktiskt kortare än jag befarat. 11-28-kassetten får sitta kvar.

De andra har motsatta känslor efter provvarvet. Det kommer att bli jobbigare än de tänkt sig tydligen. Bra att måla fan på väggen innan ibland alltså!

Jocke har hittat en undersökning som visar att spadet från inlagd gurka ska vara bra mot kramp. Man tar en klunk, sköljer munnen och reaktionen som kan liknas vid brain freeze (som man får om man äter kall glass för fort) ska tydligen kortsluta nerverna och få krampen att upphöra.
Men hur får vi med oss gurkspadet? I mataffären hittar vi förpackningar med barnmatspuré och ägnar rätt lång tid till att välja färger som ska matcha våra cykelkläder. Jag väljer jordgubbssmak i en rosa förpackning för att matcha Lidingökläderna.

Ur med purén – som smakar vidrigt – och i med spadet från en gurkburk. Till Jockes förvåning tycker både jag och Torbjörn att det är gott och vi behöver inte skölja munnen utan kan svälja det också.
Något måste vara fel. Aha! Det är saltgurka. Vi behöver nog ättiksgurka. En snabb tur till affären och inköp av nya gurkburkar. Jag föreslår att vi i stället häller ren ättika, eller vinäger i gelpåsarna men det tycker inte de andra är en lockande idé.

Jösses danskarna kommer att tro att vi är galna. När vi krampar i backen, fiskar vi upp barnmat ur ryggfickan och kaskadspyr av ättikan.
Varför just danskarna kanske du undrar? Jo det här är ett lopp som anordnas av Danska Gigtföreningen som vill visa hur viktigt det är  att hålla sig i form och eftersom backar är en bristvara i Danmark har de valt att lägga tävlingen i Båstad där Hallandsåsen tronar.
De hävdar att detta är Sveriges tuffaste Grand Prix. Jag är beredd att tro dem.

Vi lagar en riktigt god middag bestående av risotto och grillad lammfilé. Erik är kung vid spisen och Jocke vid grillen. Själv smakar jag mig igenom ölsamlingen i kylen och jämför med min egen brygd som jag tagit med.
Nja, min Beligska Gruvtrollsale når inte upp till samma klass som exempelvis Wermlands IPA. Visst finns den karakteristiska smaken av belgisk jäst i min öl, men den är för svag.
Efter mycket trevligt cykelprat, en hel del vin, öl och mat går vi och lägger oss för att få ordentligt med sömn till morgondagens lopp.

Jocke grillar på pavén

Svenska arrangörer har mycket att lära av de danska. Jag har tagit över Torbjörns hustrus biljett, och visst kan jag heta Mia i resultatlistan, men det är ju kul att få vara sig själv också.
I stället för att på svenskt vis dels betala några hundra i namnändringsavgift och dessutom tvingas köa till sekretariatet så erbjuder Giftföreningen som arrangerar loppet en webbplats där jag kan ändra alla uppgifter själv. Gratis.

Att både ljuga och stava rätt på danska är för svårt för mig.

Danskar verkar inte heller vara lika stressade som vi svenskar har en tendens att vara innan lopp. En kvart innan start sitter vi fortfarande på hotellet och dricker kaffe och startfållan är i stort sett tom.
Efter ett sista toalettbesök för att minska vikten vi ska släpa uppför backarna ytterligare masar vi oss ut till starten som sakta fylls med cyklister. Längst fram där vi ställt oss är det bara ”mycket vältränade” personer som får stå.

Starten går och en massiv klunga på cirka 900 cyklister rullar iväg. Ganska lugnt och beskedligt till en början bakom masterstartbilen, och tempot uppför första långa backen är inte direkt mördande.

Men uppe på krönet vid skylten fulld stop hindrar flaggvakten oss när bara halva klungan passerat. Trots att vi är helt nyktra.

Där pyser Torbjörn ifrån oss när det bildas en lucka mellan de två tätgrupperna. Vi trycker på rätt fint på det platta partiet innan första branta nedförsbacken. Här tvingades jag tvärnita och sladda mig genom den tvära kurvan igår när jag skulle jaga ikapp resten av gänget efter att jag stannat och fotograferat. 18% lutning och en 140-graders sväng som kommer lite oväntat kan bli läskigt i för hög fart.
Flaggvakten som passerats framför svängen viftar desperat med flaggan, och jag inser redan på första varvet att utförskörning inte är alla danska cyklisters starkaste gren. Lite märkliga ”linjeval” genom kurvorna och en oförmåga att hålla sin förväntade linje gör det onödigt riskabelt att ligga mitt i smeten. Nej bättre att satsa på att ligga i spets inför nästa utförskörning.

Backe nummer två går också lugnare än jag befarat och det är inga problem att hänga med gruppen, och vid utförskörningen lägger sig Jocke i spets och trampar på nedför. Bara att krypa ihop bakom honom och lägga sig i suget i 70 km/h. Backen har ett par kurvor med skymd sikt och slutar med en 90-graders sväng ut på stora vägen där en flaggvakt står placerad.

Varven flyter på rätt bra och jag känner att jag har fin kontroll på min puls. Men redan på tredje varvet är ambulansen framme och plockar upp en kille som missbedömt farten genom första tvära kurvan.

Erik ser vi inte till men Torbjörn, jag och Jocke cyklar tillsammans och snackar en del. Jocke säger att det snart är dags för honom att hitta ett eget tempo och koncentrera sig på att hålla sig till de watt han vet att han klarar.

Jag saknar både wattmätare och omdöme så jag tänker fortsätta med klungan vi ligger i så länge det går. Visst börjar det rycka lite i baksidan av vänster lår, men jag har ju gurkspadet så jag är inte så orolig.

Man får in lite rutiner när varven avlöser varandra. Av med glasögonen och ned med dragkedjan vid backens fot, på med dem igen och upp med dragkedjan på det korta platta partiet innan den branta utförskörningen, i med en GT-tablett genom centrum, och i med en halv Snickers på väg ut ur staden.

På fjärde varvet hamnar jag i spets på platten innan backen. Tänker att någon nog drar om lagom till backen men jag får dra gänget även uppför första långa. Det är ganska skönt att få cykla uppför i min egen takt. Jocke börjar sladda lite längre ned i gruppen men kommer tillbaka till mig och Torbjörn när det är dags för utförskörningen.

I nästa backe börjar Torbjörn gny och gnälla lite bakom mig. Hehe det här känns fint! Han som inte har ett uns av underhudsfett på kroppen får kämpa bakom mig som är så där kramigt gosigt lönnfet.

Men efter fjärde varvet gör jag ett misstag. Vattnet är snart slut i mina två flaskor så jag passar på att fylla vid toppen av Båstad efter ett kullerstensparti. Men den lilla strålen ur vattentunnan är ju svagare än på en prostatassjuk gammal gubbe! Jocke och jag skriker åt både vattnet och funktionärerna att skynda sig men vätskestoppet tar ändå cirka två minuter.
Fan också! Klungan är borta. Men de borde ju också stanna och fylla vid något tillfälle så om jag inte låter avståndet bli för långt kan jag kanske komma ikapp. Jag väntar in Jocke och så drar vi iväg på platten mot första branten.
Halvvägs uppför den får Jocke tillfälle att smaka gurkspad för första gången. Efter det ser jag inte till honom något mer under loppet utan hamnar i en slags limbo. Helt ensam i blåsten som tilltar en del.

Jag varvar flera av de cyklister som valt att köra den kortare sträckan och slås av att jag inte är fetast i loppet. En hel del pengar har lagts på att både fylla magarna och på dyra kläder och cyklar. Väldigt mycket dyr och lätt kolfbiber under cyklister som nog skulle ha kunnat spara mycket pengar på att tappa kanske 40-50 kg och kört på en billigare cykel.

Rutinen med dragkedjan, glasögonen, Snickersen och GT-tabletterna fortsätter varv efter varv och jag är fortfarande ”ensam”. Det vill säga att jag inte har någon att dela dragjobbet med utan de jag cyklar om uppför tar i stället vindskydd bakom mig på platten för att sedan blåsa av nedför.

Jag blir varvad på sista varvet av segraren men behöver inte kliva av som på vanliga GP.

Men jag blir också omcyklad av en kille som inte varvar utan kommer ikapp bakifrån. Jag har ingen chans att hänga på honom uppför. Min tunga utväxling har tagit ut sin rätt på mina ben så jag har tvingats stå allt längre sträckor uppför backarna för att orka upp, och i sista backen kan jag inte svara alls när han kör förbi.

Men till min förvåning är jag i kapp honom vid botten av sista backen. Han satsar tydligen inte alls så hårt nedför som jag. Då blir det ett krig om vår placering genom Båstad mot mål. Några nittiograderssvängar, lite gatsten och sedan ett parti med kullersten återstår. Det här blir kul. Att få spurta efter åtta jobbiga varv!
Men han lägger sig nästan direkt bakom mig och när jag  oroligt tittar bakåt för att se om han behöver bita i för att hålla mitt hjul ser jag att han släppt och jag kan defilera i mål. Eller defilera? Det gör man kanske bara om man är etta va? Jag kommer 40 minuter efter segraren. Men bara 2 minuter och fyrtiofem sekunder efter Torbjörn. Det motsvarar ganska exakt vattenstoppet på fjärde varvet och kisspausen jag gjorde på sjätte varvet. Typiskt! Jag hade kunnat få spurta mot honom i stället!
Klungan vi legat i pulvriserades tydligen kort efter att jag lämnat den berättar Torbjörn medan vi väntar på Jocke.
Erik tvingades bryta efter fyra varv på grund av ett krånglande knä.

Summa summarum: Det var lindrigare än jag trodde att köra Sveriges tuffaste GP (ja men varför körde jag inte fortare då????) och en jätterolig tävling som jag hoppas vi gör till en tradition. 3,5 Snickers, sex GT, en gel och 1,5 liter vatten på tolv mil är ganska mycket men så höll jag på i 4h och 40 min i rätt hög intensitet också.

I mål 2:45 efter Torbjörn men jättenöjd. Fjärde bäste svensk – men Torbjörn är egentligen från Norge så jag föreslår att vi säger att jag kom trea – och 64:a totalt.