Hampus klassiker

1. Dubbdäck
De rullar inte lika lätt, men det är klart värt att köra dubbat på vintern. Innan man testat kan man inte föreställa sig hur bra grepp man får på is. Ett lågt däcktryck är också bra för greppet.
Att känna sig trygg gör också att man slappnar av mer.

2. Slappna av
Framför allt överkroppen ska vara så avslappnad som möjligt när det är halt. Raka stela armar är inte bra när man ska parera en sladd eller när greppet släpper. Om du är trött i händer eller axlar när du kommer hem har du spänt dig för mycket.

3. Häng inte på styret
Försök att inte ha så mycket av din tyngd över framhjulet. Om det släpper så faller du lätt som en fura med ett ganska kraftigt brak.
Att i stället sitta djupt i sadeln och få ned tyngden över vevpartiet och pedalerna gör cykeln stabilare. Man kan till och med överdriva och lyfta framhjulet lite över knöckliga ojämnheter så att det liksom svävar över dem.
Om du har bockstyre så underlättar det att hålla längst ned i greppet. Då får du en lägre tyngdpunkt. Det känns kanske ovant och ologiskt att hålla så i början men efter lite övning kommer du att känna att cykeln "lyder dig" lättare.

4. Håll farten
De som cyklar mtb vet att det ofta är lättare att forcera hinder med lite fart. Samma sak gäller även när det är halt. Lite högre fart på cykeln ger den en starkare kraft i "rätt" riktning och kraften som vill dra den i sidled har inte samma inverkan. Ojämnheter i isen eller lutning av vägbanan påverkar inte lika mycket om man håller en jämn och lite högre fart än vad som kanske känns logiskt. Inbromsningar och accelerationer ska undvikas så mycket som möjligt.
Och tänk på att det inte är den höga farten som dödar. Det är när den plötsligt tar slut väldigt hastigt och olustigt som det gör ont.

5. Följ spåret
Låt cykeln följa de frusna spår eller ojämnheter som finns i vägbanan som den själv vill. Om du tvingar den till en "onaturlig" väg diagonalt över frusna spår är det lätt att det slinter. Det är inte farligt om cykeln liksom far lite hit och dit av sig själv.
Tveka inte, utan ta ut din färdriktning och håll den. Det är när man plötsligt blir rädd, bromsar in eller spänner sig som det lätt blir knas.

6. Ramla smart
"Jag gör aldrig illa mig när jag är full och ramlar". Den har man ju hört förr och beror nog på att man inte hinner ta emot sig när man är berusad.
Försök inte ta emot dig utan håll i styret tills du ligger på marken. Att ta smällen med axeln är bättre än att ta den med handen eller armbågen. Ett nyckelben läker snabbare och kräver mindre rehab än en krossad armbåge eller bruten handled. (Jag är nu uppe i fem st nyckelbensbrott).
När du känner att det här kommer att sluta med en vurpa så har du faktiskt fortfarande ganska många möjligheter att göra det bästa av situationen. Man kan in i det sista påverka exempelvis åt vilket håll man ska falla.
Det är ju skönare att landa i en snödriva än att plantera skallen i fronten på en bil.

7. Skydd
Hjälm är ju numera en självklarhet för de flesta. Men man ser många som har en stor mössa under hjälmen, som i sin tur sitter lite på sniskan. Då gör den inte så stor nytta vid ett fall.
Armbågs-, knä- och höftskydd gör det mindre oskönt att ramla. Det finns smidiga mjuka skydd som blir hårda när de aktiveras av en hård smäll.

8. Frys i början
Om man är lite kall de första minuterna på turen så brukar man vara lagom klädd när kroppen börjat arbeta. Personligen blir jag väldigt trött om jag är för varm.

9. Rejält klädd på händer och fötter
Ett par vintercykelskor och "hummervantar" gör att man dels slipper de förhatliga skoskydden som tar en evighet att få på sig, och sedan går sönder direkt, men också att man håller sig varm om händer och fötter trots en längre tur. Hummervantarna gör det möjligt att växla samtidigt som man nästan får samma värmande effekt som i tumvantar.

10. Tvätta ofta
Spola bort smuts och salt från cykeln så ofta du kan och smörj väl. Vinterväglag sliter otroligt mycket på de rörliga delarna. Kan cykeln stå varmt är det att föredra då man annars lätt råkar ut för fastfrusna växlar efter tvätt.
Men räkna med att byta kedjan och alla drev efter en vintersäsong.

Vilka är dina bästa tips? Berätta i kommentarsfältet nedan!

Jag var lite ledsen över att jag inte hade haft möjlighet att följa med på Tour de Ötzi igår. 20 mil på cykel runt Mälaren i snöyra. Så jag tänkte plåga mig lite på trainern som kompensation.

Det hade tydligen varit ett miserabelt äventyr. Jag citerar min vän Bosses race report:

"Efter Enköping blev det dock ännu värre. Snökaos!! Hård motvind och 10 cm blötsnö. Sebastian stannade vid en mack och sedan var vi bara tre igen. Vi blev stoppade av ”farbror Blå” i ödemarken strax innan 55:an svänger mot Uppsala. Han tyckte vi skulle sluta cykla. Magnus förklarade att det inte var ett alternativ och när jag vänligt frågade om polisen istället inte kunde köra bakom oss med påslagna blåljus fick vi ett ovänligt nej till svar. Så vi cyklade vidare. Det var inte mycket trafik till Bålsta så det kändes lugnt, det var dock väldigt svårt att styra och det spårade på vissa sträckor."

Hur kan det låta så roligt? Audax-cykling som kräver tålamod och starkt psyke. Som kräver att man gillar att plåga sig.

Och hur kan jag samtidigt ha så svårt att sitta på en trainer? Jag kan cykla i stort sett hur länge som helst utomhus, men jag klarade bara av tolv minuter på trainern idag. Två intervaller av fyra. Inte för att det var jobbigt. För så farligt var det inte. 320W är överkomligt. Jag skulle nog ha skruvat på lite till motstånd egentligen för pulsen gick aldrig över 90%.

Men att sitta och stirra på en klocka som långsamt tickar ned och lyssna på en metronom för att hålla takten är så hjärndödande att jag helt enkelt inte står ut. Jag klev av av leda. Efter tolv minuter.

Vilket otroligt uselt pannben jag har. Tolv minuter.

Konstigt egentligen att Ari körde värsta övertalningskampanjen när vi träffades igår. Han ville så gärna ha mig med på Paris-Brest-Paris för att göra ett försök att cykla de 120 milen under 45 timmar. Hur tänkte han då? Med en kille som står ut tolv minuter på trainern????

Ari försökte med alla knep.

–Vi kan cykla fort om du vill Peter. Försöka hänga med tätklungan. Det har ingen svensk lyckats med. Eller så kan vi cykla långsamt. Sova och dricka vin.

Jag förklarade att Paris-Brest-Paris verkar så tråkigt. Men sova och dricka vin verkar kul. Så jag föreslog 1001 Miglia i stället. Italien. Berg. Vin.

– Haha, det vi gjorde i Skottland i somras är rena dagisleken i jämförelse med 1001 Miglia, skrockade Ari.

– 1001 Miglia är ingen lek. Det är det absolut värsta man kan göra på cykel. Det absolut värsta jag gjort.

Ari har kört loppet två gånger. Det måste ju betyda att det är kul. Annars gör man väl inte om det?

Så vi bestämde oss för att köra. 160 mil och 30 000 höjdmeter.

Piece of cake. Om man har pannben.