cover-liten

Hampus klassiker


Söndag, April 05, 2015

Har jag för höga mål?

Ett bra sätt att sätta press på sig själv är ju att prata vitt och brett om vika planer och mål man har. Så här kommer mina:

Jag kommer att köra för en ny klubb i mountainbike i år. Vi är ett munternt gäng som cyklar i Lidingöskogarna och jag tyckte att vi skulle heta "Lidingö allmäna skogscykelförening" men fick ge mig för majoritten som ville ha det mer traditionella Lidingö Cykelklubb.

Målet för året i skogarna är att jag vill hamna topp 30 i långloppscupen och inte sist i XC-cupen. (I min åldersklass). Det är två ambitiösa mål. Men jag har en plan. Om jag lyckas plocka poäng i alla tävlingar jag ställer upp i och ställer upp i många så har jag ju betydligt bättre chanser än en toppcyklist som bara ställer upp i ett fåtal. Utnötningstaktiken alltså. Konstigt nog ligger jag inte ens sist i Keps Cup trots att jag bara kört en av fyra tävlingar. Plockar jag poäng i de fyra återstående så bör jag hamna i den främre halvan även i de mer xc-liknande loppen. Det loppet jag körde var faktiskt lite enduroliknande. Två av nedfarterna har använts vid endurotävlingar i Täby.

Jag har ju haft lite olika styrkor och svagheter genom åren. När jag har nött mycket landsväg så har teknisk mountainbike gjort att jag halkat efter varpå jag trampat ikapp folk på grusvägarna. Förra året var det tvärt om. Min nackskada gjorde att hela försäsongen blev lidande och jag hade riktigt jobbigt att hänga på klungorna i Långloppscupen. Däremot tyckte jag att folk cyklade väl taffligt i de tekniska partierna där jag ofta hamnade i helt fel position och tvingades vänta på cyklister som antingen tog det försiktigt eller till och med klev av och sinkade farten.

Förra årets Keps-tävling bonkade jag i. Ja, jag lyckades bonka på enbart fyra varv så illa att jag fick ta emot gel av en kille i en annan klubb för att över huvud taget ta mig i mål. Inte helt lyckat att köra ett bonkpass på kvällen innan, och sedan cykla ett par tre mil till loppet dagen efter innan kroppen lyckats återhämta sig och jag kunnat lagra in ny energi i muskler och lever. Jag kom förstås toksist. Men i samma tävling i år slutade jag sjua av 18 startande. Och konditionen verkar vara tillbaka. De som skakade av mig nedför de tekniska partierna plockade jag in uppför i stället.

När det gäller landsväg ska jag leda ett lag med ett ambitiöst mål: att vinna Cycle for change mellan Åre och Stockholm. Laget kommer att presenteras inom kort och det består av många duktiga och erfarna cyklister. Sist jag vann en tävling var för 46 år sedan. Och det var en simtävling. Så det skulle vara roligt att lyckas igen.

FörfattarePeter Hampus i • CoachingCykling
(1) Kommentarer | Permalink

Söndag, Januari 11, 2015

Stukat pannben och PBP?


I dag gjorde jag ett försök till trainerpass. Ett av mina första någonsin. Ett av mina sista också förmodligen.

Jag var lite ledsen över att jag inte hade haft möjlighet att följa med på Tour de Ötzi igår. 20 mil på cykel runt Mälaren i snöyra. Så jag tänkte plåga mig lite på trainern som kompensation.

Det hade tydligen varit ett miserabelt äventyr. Jag citerar min vän Bosses race report:

"Efter Enköping blev det dock ännu värre. Snökaos!! Hård motvind och 10 cm blötsnö. Sebastian stannade vid en mack och sedan var vi bara tre igen. Vi blev stoppade av ”farbror Blå” i ödemarken strax innan 55:an svänger mot Uppsala. Han tyckte vi skulle sluta cykla. Magnus förklarade att det inte var ett alternativ och när jag vänligt frågade om polisen istället inte kunde köra bakom oss med påslagna blåljus fick vi ett ovänligt nej till svar. Så vi cyklade vidare. Det var inte mycket trafik till Bålsta så det kändes lugnt, det var dock väldigt svårt att styra och det spårade på vissa sträckor."

Hur kan det låta så roligt? Audax-cykling som kräver tålamod och starkt psyke. Som kräver att man gillar att plåga sig.

Och hur kan jag samtidigt ha så svårt att sitta på en trainer? Jag kan cykla i stort sett hur länge som helst utomhus, men jag klarade bara av tolv minuter på trainern idag. Två intervaller av fyra. Inte för att det var jobbigt. För så farligt var det inte. 320W är överkomligt. Jag skulle nog ha skruvat på lite till motstånd egentligen för pulsen gick aldrig över 90%.

Men att sitta och stirra på en klocka som långsamt tickar ned och lyssna på en metronom för att hålla takten är så hjärndödande att jag helt enkelt inte står ut. Jag klev av av leda. Efter tolv minuter.

Vilket otroligt uselt pannben jag har. Tolv minuter.

Konstigt egentligen att Ari körde värsta övertalningskampanjen när vi träffades igår. Han ville så gärna ha mig med på Paris-Brest-Paris för att göra ett försök att cykla de 120 milen under 45 timmar. Hur tänkte han då? Med en kille som står ut tolv minuter på trainern????

Ari försökte med alla knep.

–Vi kan cykla fort om du vill Peter. Försöka hänga med tätklungan. Det har ingen svensk lyckats med. Eller så kan vi cykla långsamt. Sova och dricka vin.

Jag förklarade att Paris-Brest-Paris verkar så tråkigt. Men sova och dricka vin verkar kul. Så jag föreslog 1001 Miglia i stället. Italien. Berg. Vin.

– Haha, det vi gjorde i Skottland i somras är rena dagisleken i jämförelse med 1001 Miglia, skrockade Ari.

– 1001 Miglia är ingen lek. Det är det absolut värsta man kan göra på cykel. Det absolut värsta jag gjort.

Ari har kört loppet två gånger. Det måste ju betyda att det är kul. Annars gör man väl inte om det?

Så vi bestämde oss för att köra. 160 mil och 30 000 höjdmeter.

Piece of cake. Om man har pannben.

 

FörfattarePeter Hampus i • CoachingCyklingTräning
(3) Kommentarer | Permalink

Söndag, November 16, 2014

Har du en cykelpump i byxan?

Det blev en riktigt kul förmiddag med två silvermedaljörer, en kommentator och två kända byggjobbare med skratt, vurpor, teknikträning och massor av nyttiga tips.

Emil Lindgren Emma Johansson Roberto Vacchi

Shimano bjöd in till stigcykling med Johnnie Krigström och Mattias Särnholm från Roomservice, mountainbikecyklisten Emil Lindgren och landsvägscyklisten Emma Johansson. Med på turen var också Roberto Vacchi, som bröt isen och gjorde första vurpan. Fler skulle det bli för det handlade om teknisk mountainbikecykling på Nick-spåret.

Emil visade dels hur man med snabb blick kan planera sitt vägval i knixig terräng, men framför allt handlade det om att ta sig uppför branta backar med stenar, rötter och lera.

Emil Lindgren

Emil och Mattias ger tips på hur vi ska tackla backen, och Mattias står som mänskilg sköld för alla som riskerar att halka baklänges ut i skogen. En och en fick vi testa backen medan vi fick hejarop av de andra.

Det är fascinerande att se en så tekniskt duktig cyklist som Emil ta sig fram i terrängen. Emil tog silver vid vm i Hafjell och räknas som en av de cyklister med bäst teknik i världen. Det ser så lätt ut när han liskom sveper fram över stigen.

Vi var 25 stycken som samlats för att cykla, och Emil varnade oss att det inte skulle bli så mycket cykling utan mest prat. Men det gjorde inget för han bjussade på sig själv och gav massor av tekniktips. Dessutom lovade han Emma att hon skulle få vad som helst i hela världen om hon klarade en speciellt svår backe. Vi andra skulle få en dags coachning av honom om vi klarade oss hela vägen upp till toppen utan att sätta ned foten. Jag klarade kanske två tredjedelar ... (fast kom längre än Emma, som berättade att hon började sin cykelkarriär som mtb-cyklist)

Johnnie, Emil och Mattias är inte bara duktiga cyklister utan även stora underhållare. Vi bjöds på många skratt i skogen.

En av övningarna innebar att stå stilla med cykeln utan att sätta ned foten – en ganska nyttig färdighet om man behöver stanna upp för att hitta bästa vägen där det är svårt att ta sig fram.
Emil berättade att han hade hade balanserat stillastående på cykeln då han höll en föreläsning för en skolklass som tog 45 minuter. Jag skulle ha klarat 30 sekunder, och då hade jag inte haft en aning om vad jag sagt under tiden ...

På väg tillbaka från Nickspåret körde Emil hack i häl på mig och coachade konstant.

– Bra växlat där! Du har bra kadens. Fortsätt trampa, snart får du vila. NU får du vila! Trampa på igen! Driv på!

Vilosträckan var ofta bara några meter lång och det räcker för att få ned pulsen två slag vilket man har igen i nästa uppförsbacke. Knepet med dessa mikrovilor är en av de saker jag tar med mig från dagens övning. Att se framåt och planera sin cykling på meternivå ska jag träna mycket på.

 

Emma Johansson

Emma Johansson  konstaterar att styrketräning gör susen. Nu, under lågsäsong tränar hon cirka 23 timmar i veckan varav hälften är styrketräning.

cosmetic bulk

Men man ska ta det försiktigt med styrketräningen för överkroppen så man inte som Jocke lägger på sig en massa "cosmetic bulk" som inte gör någon nytta för cyklingen.

FörfattarePeter Hampus i • BilderCoachingCykling
(0) Kommentarer | Permalink

Onsdag, September 18, 2013

Färdig coach i ulvakläder

Nu kan jag lägga coach och prestationsutvecklare till mitt CV. När en av lärarna skulle ge mig feedback sa han att jag är en sociopat i positiv bemärkelse. Den andre ritade mig så här:

Om du vill bli coachad av den här typen kan jag garantera dig en spännande resa.

Under året som gått har jag fått coaching via Min Utmaning. Det har gett mig möjligheten att bestämma mig för vilken typ av coach jag inte vill vara.

Inget ont om coacherna som engagerats i Min Utmaning. Den enda jag träffat personligen är Mikael Rosén och han var jätte bra! Lärde mig mycket om simning av honom. Men där har vi också problemet. Jag hade trott att jag skulle få mer personlig coaching under året. Att coacherna skulle titta på mitt sätt att åka skidor eller springa och komma med tips och träningsprogram utifrån mina förutsättningar. Men jag har i stället fått träningsprogram skickat till mig via mail efter i bästa fall ett telefonsamtal. Antar att de har gjort vad de kunnat med de givna ramar de fått av uppdragsgivaren, men det har inte fått mig att utvecklas.

För mig är coaching individuellt och personligt. Träningsprogram kan man kopiera från Runners World, Bicycling eller andra tidningar. Men för att verkligen utvecklas och nå sin potential behöver man träffas. Prata. Träna tillsammans. Diskutera målen. Eventuellt revidera målen beroende på hur det går eller vad som händer.

Att vara en personlig tränare via mail är inte min grej. "Hej hej, den här veckan ska du springa 50 km fördelat på dessa pass ..."

Inte heller vill jag bara vara en personlig tränare. Jag vill ta in både det mentala och det fysiska i coachningen eller prestationsutvecklingen.

Träningen ska anpassas efter hur klienten svarat på den tidigare träningen, i vilken fas man befinner sig, hur man mår både i kropp och psyke. Det ska vara en balans mellan att ta sig utanför komfortzonen, att återhämta sig, pressa sig, ha roligt, lida och njuta.

Ibland behöver klienten kanske jagas av vargen på bilden. Men ibland behöver man kanske en snäll St. Bernardshund som kommer med återhämtningsdryck och får en att slappna av. Jag är nog en sådan coach som pendlar mellan vargen och den trofasta hunden.

Men var kommer sociopaten in i bilden?

Jo, min lärare på Prestationsbyrån menade att sociopater har en förmåga att anpassa sig efter sin omgivning. Han ser mig obehindrat röra mig mellan träningsnördar som kanske behöver lugnas ned och soffpotatisar som behöver stimuleras.

FörfattarePeter Hampus i • BilderCoachingTräning
(0) Kommentarer | Permalink