A PHP Error was encountered

Severity: 8192

Message: Non-static method Magpie::usage() should not be called statically, assuming $this from incompatible context

Filename: plugins/pi.magpie.php

Line Number: 28

Hampus klassiker: Stukat pannben och PBP?
cover-liten

Hampus klassiker


Söndag, Januari 11, 2015

Stukat pannben och PBP?


I dag gjorde jag ett försök till trainerpass. Ett av mina första någonsin. Ett av mina sista också förmodligen.

Jag var lite ledsen över att jag inte hade haft möjlighet att följa med på Tour de Ötzi igår. 20 mil på cykel runt Mälaren i snöyra. Så jag tänkte plåga mig lite på trainern som kompensation.

Det hade tydligen varit ett miserabelt äventyr. Jag citerar min vän Bosses race report:

"Efter Enköping blev det dock ännu värre. Snökaos!! Hård motvind och 10 cm blötsnö. Sebastian stannade vid en mack och sedan var vi bara tre igen. Vi blev stoppade av ”farbror Blå” i ödemarken strax innan 55:an svänger mot Uppsala. Han tyckte vi skulle sluta cykla. Magnus förklarade att det inte var ett alternativ och när jag vänligt frågade om polisen istället inte kunde köra bakom oss med påslagna blåljus fick vi ett ovänligt nej till svar. Så vi cyklade vidare. Det var inte mycket trafik till Bålsta så det kändes lugnt, det var dock väldigt svårt att styra och det spårade på vissa sträckor."

Hur kan det låta så roligt? Audax-cykling som kräver tålamod och starkt psyke. Som kräver att man gillar att plåga sig.

Och hur kan jag samtidigt ha så svårt att sitta på en trainer? Jag kan cykla i stort sett hur länge som helst utomhus, men jag klarade bara av tolv minuter på trainern idag. Två intervaller av fyra. Inte för att det var jobbigt. För så farligt var det inte. 320W är överkomligt. Jag skulle nog ha skruvat på lite till motstånd egentligen för pulsen gick aldrig över 90%.

Men att sitta och stirra på en klocka som långsamt tickar ned och lyssna på en metronom för att hålla takten är så hjärndödande att jag helt enkelt inte står ut. Jag klev av av leda. Efter tolv minuter.

Vilket otroligt uselt pannben jag har. Tolv minuter.

Konstigt egentligen att Ari körde värsta övertalningskampanjen när vi träffades igår. Han ville så gärna ha mig med på Paris-Brest-Paris för att göra ett försök att cykla de 120 milen under 45 timmar. Hur tänkte han då? Med en kille som står ut tolv minuter på trainern????

Ari försökte med alla knep.

–Vi kan cykla fort om du vill Peter. Försöka hänga med tätklungan. Det har ingen svensk lyckats med. Eller så kan vi cykla långsamt. Sova och dricka vin.

Jag förklarade att Paris-Brest-Paris verkar så tråkigt. Men sova och dricka vin verkar kul. Så jag föreslog 1001 Miglia i stället. Italien. Berg. Vin.

– Haha, det vi gjorde i Skottland i somras är rena dagisleken i jämförelse med 1001 Miglia, skrockade Ari.

– 1001 Miglia är ingen lek. Det är det absolut värsta man kan göra på cykel. Det absolut värsta jag gjort.

Ari har kört loppet två gånger. Det måste ju betyda att det är kul. Annars gör man väl inte om det?

Så vi bestämde oss för att köra. 160 mil och 30 000 höjdmeter.

Piece of cake. Om man har pannben.

 

FörfattarePeter Hampus i • CoachingCyklingTräning
Permalink

Kommentarer

Skriv in en ny kommentar

Kommentera bloggen