cover-liten

Hampus klassiker


Måndag, Mars 20, 2017

Ingen koll på Keps Cup

Min cykelkompis brukar säga att jag är som en tjej när det gäller cykling. Han hävdar att tjejer inte har någon känsla för de små detaljerna som är så viktiga i hans ögon. Hans fru kan exempelvis inte känna om sadeln pekar snett en hel centimeter medan hans prinsessa-på-ärten-rumpa direkt upptäcker att något är fel.


Foto: Åsa Larsson

Det var premiär för Keps Cup i helgen. Redan under lördagen var vi ett gäng som cyklade dit längs Roslagsleden för att reka banan. Det blev fyra timmar kvalitetscykling på bitvis utmanande stigar. Kanske inte den bästa uppladdningen för benen att köra hårt dagen innan tävling, men det är ju bara på skoj så inte hela världen om det inte funkar.

Jag tyckte inte att det gick sådär jättebra på rekognoseringsuren. Bland annat ”bottnade” jag totalt i ett drop så det tjongade till ordentligt i fälgen. Trodde den skulle spricka.

Jag var dessuton besviken efter tävlingen igår. Inte på benen och tiden för jag lyckades nästan matcha min bästa varvtid på banan från 2015, och jag körde på nästan samma totaltid som förra året.

Det var mer känslan som felade. Dålig tajming och fumligt över de tekniska pafrterna. Funderade på om gummit torkat i bakdäcket för grepp och fäste fanns inte alls när jag behövde det uppför. Dessutom kändes det inte alls bra nedför.

Jag fick kämpa ordentligt för att hänga på i den stötiga utförslöpan som vad jag förstår är en del av Täbys endurobana.
Det kändes som att hela jag skulle skaka sönder. Glasögonen höll på att trilla av och hjälmen åkte på sniskan så jag kände mig som värsta nybörjaren. Ändå blev det tio meter lucka varje gång vi körde ned.

Keps Cup är för övrigt en jättekul tävling där nybörjare samsas på banan med världseliten. På uppvärmningen cyklade jag bakom en kvinna som stegrade cykeln i en uppförsbacke och ramlade baklänges på rygg.

– Gick det bra?
– Jadå! Jag känner mig bara totalt förnedrad.

Den förnedringen fick jag själv känna på i starten. Första varvet blir det alltid stopp i den branta tekniska backen. Rötter, stenar och klippor ska bestigas.
När alla klev av och började gå lyckades jag inte klicka loss pedalen. Första passet med sommarskorna och nya pedaler så det var ett ovant hårt knix som behövdes för att få loss foten. Jag föll som en fura mitt i trängseln. Inget annat än själen gjorde dock illa sig.

Brydde mig inte om att tvätta cykeln i går när jag kom hem men i morse när jag skulle ta den till jobbet tänkte jag att jag nog borde justera bakdämparens retur lite.  Kanske var det orsaken till att cykeln kändes stötig och svårhanterad? Det är ju alltid bra att kunna skylla på materialet.

Det var ju det här med att känna de små detaljerna …

Min bakdämpare rör sig inte ur fläcken! Jag körde Keps Cup med helt stel bakdämpare, en så kallad hard tail.
Inte undra på att det kändes stötigt och otajmat nedför. I stället för att niga sig över stock och sten bockade den med framdämparen och slog bakut med bakhjulet som en bångstyrig hingst.

Även uppför påverkas man då bakdäcket inte ligger an mot marken på samma sätt.

Skönt! Det kanske betyder att all teknik inte är helt bortblåst efter vintern.

FörfattarePeter Hampus i • Cykling
(1) Kommentarer | Permalink