Hampus klassiker

16 mil under fyra timmar kräver minst 40 km/h i snitt. För att klara en så snabb tid behöver man en snabb grupp att åka med. I alla fall klarar inte jag ensam att hålla 40 km/h runt hela sjön.

Jag blev i vintras inbjuden i Masklungan – den legendariska cykelgruppen som var en av de första att klara drömgränsen Vättern runt under sju timmar.
Det var ju tur att de inte hade koll på hur usel min form varit under året. Då skulle jag inte ha fått vara med.

Massor av vin
Uppladdningen till Siljan Runt skedde i 30-gradig värme. En veckas vistelse på franska Rivieran med både cykel och vin. När jag var där förra gången cyklade jag 50-60 mil på en vecka men lyckades ändå gå upp fem kilo. I år tog jag det lugnare. Både med cyklingen och vinet. Bara ett par flaskor vin per dag. Och betydligt kortare turer på cykeln än tidigare år. Men hårdare. Mer berg och lite tuffare tempo.

Att kliva av planet på Arlanda var en chock. Kylan slog emot mig, och jag längtade inte direkt till starten på loppet 30 timmar senare. Då skulle det vara 20 grader kallare än i Frankrike och dessutom regna.

Jag brottades faktiskt en hel del med mina tankar innan jag drog iväg upp till Dalarna. Var det värt det? Att ge sig iväg 30 mil och cykla ett kallt och vått lopp där chansen att klara drömgränsen nog var rätt liten, och risken att i stället råka ut för en olycka i det dåliga vädret rätt stor?

Vilse i pannkakan
På väg i bilen på E4 pratade jag med min dotter i telefon (i mitt headset!). Plötsligt undrade jag var jag var. Hade jag passerat Gävle? Jag kände inte igen mig i den djupa skogen som omringade vägen som skiftade från att vara motorväg till att bli en 2+1-väg.

Fan också! Jag hade missat avfarten mot Falun. Jag körde i en evighet innan en annan avfart dök upp. Skulle man behöva åka ända till Sundsvall eller? In på avfarten och fram med GPS:en. Ockelbo var närmaste ställe. Helt otroligt. Vad är jag för mas som inte ens hittar hem till Dalarna?

Väl framme i sommarstugan återstod fyra timmars sömn innan det var dags att bege sig till starten. Termometern visade två grader när jag klev upp. Det duggregnade …

Klädvalet frambringar alltid lite ångest. Inte om jag ska ha den ena eller andra färgen, utan hur mycket regnskydd jag ska ha på mig eller med mig om vädret är dåligt. Det handlar egentligen mest om valet mellan att bli våt utifrån eller inifrån.
Men frysa ville jag inte så jag valde Gabbatröjan med tillhörande byxor, armvärmare och benvärmare. Våt skulle jag bli men förhoppningsvis inte genomkall.

Hockeyrumpa
Vid starten gick lagkapten Peter Mattson igenom raceplan. Säkerheten var viktigast. ”Tänk på att vägbanan är hal och sikten dålig …”
Planen var att ändå försöka rulla i mål på 3:50 vilket skulle motsvara gruppens tänkta Vätternfart.
Vi startade som andra startgrupp efter ett gäng cyklister från mellansverige. Fredrikshof, Sumo med flera var representerade där. Vår klunga dominerades av Brudpiga och Borlänge.

En av mina kompisar hade hintat om att det vore bra med en blandning av tävlingscyklisterna i Borlänge CK och Brudpiga och hockeyspelare från Leksands IF. Hockeyspelarna är starka på platten men lite tunga uppför, och förhoppningsvis skulle det hålla nere tempot i backarna men ge bra fart på resten av banan. Jag kände bara ett fåtal i gruppen och kunde i ärlighetens namn inte urskilja om resterande var hockeyspelare eller cyklister. Hur kraftig är en hockeyspelare utan skydd? Var det där en hockeyrumpa eller en cykelrumpa?
Vältränade såg alla ut att vara hur som helst.

Halt och obehagligt
Redan kort efter starten upplevde flera av oss hur halt det var i regnet. Flera släpp i korsningar och rondeller. Men gruppen tog det försiktigt. Inga hetsiga körningar genom Mora eller Orsa.

Jag gladdes åt den lilla väskan jag fäst på ramen med smågodis. Att få upp något ätbart ur ryggfickorna med stora våta handskar och kalla fingrar hade varit omöjligt. Det var faktiskt nog så svårt och pilligt att få i mig något av bilarna eller gott och blandatbitarna ur ramväskan.

Här var fortfarande hela gänget samlat. Det skulle bara bli 15 st i mål i samlad grupp ...

Henrik som körde i tunna Raphakläder ropade ömkligt:
– Värm mig Peter!
Jag var glad över mitt klädval. Och det kändes bra runt hela Orsasjön. Behagligt tempo. Trygg fin cykling. Det här var duktiga cyklister. Den belgiska kedjan rullade på väldigt jämt och fint. Som om vi inte gjort annat än cyklat tillsammans faktiskt. Det var rätt länge sedan jag nötte belgiskt, men det är väl som med cykling i allmänhet – när man väl kan det sitter det i ryggmärgen.

Pulsrekord
Jag har ett antal tändstickor att bränna under ett lopp. En ganska begränsad mängd om jag ska vara ärlig. Den första tvingades jag tända efter att vi passerat Rättvik. Den långa sega uppförsbacken förbi Utby tar på krafterna. Och några hockeyspelare som ville hålla nere tempot uppför hade inte synts till hittills.

Vid analysen av datan efter loppet konstaterade jag att det är i förningen jag gör uppför den sega rakan som jag sätter ett nytt pulsrekord.
Jag trodde innan loppet att min maxpuls var 186 slag per minut. Men på något sätt skrämdes mitt gamla gubbhjärta upp till 201 slag! Formeln för maxpuls som lyder 220-åldern gör mig till en 19-åring!

Inte bra. Pulsbaserade intervaller kommer att vara 8% jobbigare i fortsättningen när jag måste korrigera alla zoner. Tur att jag har wattmätare så jag kan köra wattbaserade intervaller i stället. Den kompenserar ju för ökad vikt dessutom …

Här sattes nytt maxpulsrekord för min del. Ingen jättebacke, men tillräckligt seg och snabb för att jaga upp pulsen till 201 slag per minut. Redan i Rättvik hade antalet i klungan minskat en del ...

Tröttheten kommer
Jag missade att äta en del mellan Mora och Rättvik. Regnet och kylan – temperaturen pendlade mellan sex och åtta grader – gjorde att jag mest satt och höll hårt i styret med båda händerna. Det straffade sig i längden.

På småvägarna mot Tällberg kom vi ikapp snabbklungan som startade först. En omkörning kan vara rätt krävande då hela gruppen trycker på för att komma om så fort som möjligt. Vägen där är dessutom böljande med inslag av ett par rejäla branta backar. Ett par stickor till brändes.
Benen började kännas opigga och mosiga. Fort i med mer socker. Men jag insåg redan då att det kunde vara för sent. När känslan av tomhet i benen dyker upp är det svårt att äta ikapp.

Hybrisen som jag känt mellan Mora och Rättvik där jag inte alls varit trött, och trodde att jag enkelt skulle ta varenda förning runt sjön byttes mot tvekan. Bättre att smyga bak i ”cafét” och äta lite i lugn och ro och stå över ett par förningar för att kunna bidra igen. Att stå över en förning är inte skämmigt intalade jag mig. (Jag skulle komma att ändra på den formuleringen ju längre loppet fortgick)

Cirka 50 minuter i eller över VO2Max-zon tar en del på krafterna.

Tillbaka i rotation igen men det kändes fortfarande segt. Genom Leksand gick det lite lugnare och vi fick ett par minuters uppehåll! Nya krafter och nytt mod.

Men mina kalla händer gjorde att jag tappade en flaska på väg ut ur Leksand. En dödssynd! En tappad flaska kan ställa till med en krasch. Jag var så kall om fingrarna att jag inte ens kände att jag tappade den. Skärpning nu!

Djävulsbacken
Jag tog några förningar på väg mot Siljansnäs, men började gruva mig för den kämpiga backen efter byn, innan de ångestulla raka slakmotorna på västra sidan sjön. Att bli avhängd där på grund av att jag tömt krafterna i backen vore inte kul. Att cykla ensam där i regnet vore verkligen inte kul.
Jag sparade lite krafter genom att gå tillbaka i svansen och invänta backen. Om jag bara klarade att hänga med i den skulle jag våga bidra igen. Att stå över ett par förningar är inte skämmigt intalade jag mig.

Backen var precis så tuff som jag hade fruktat. Klungan tryckte på. Folk som legat fram och dragit föll bak i leden som stenar. Slet för att hålla sig kvar, men föll tillbaka bakom oss som legat i svansen precis bakom roterande led. Var fanns hockeyspelarna nu? De tunga som inte skulle orka åka lika fort uppför?
Jag tog i. Närmade mig max, men det var en bit kvar till backens topp. Fick inte släppa. Om jag bara bet mig kvar hela vägen upp skulle jag kunna vara med i mål. Men släppte jag i backen skulle jag omöjligt kunna köra ikapp klungan som inte längre lika tålmodigt väntade på ”kön klar” som man ropat tidigare. Och varför skulle de? Ett gäng trötta cyklister i svansen var ju inte till så mycket nytta.
Toppen närmade sig, sakta sakta. Benen gav upp desto fortare. Luckan blev en meter, två, nej tre meter kvar till klungan.
– Helvete! De får inte segla ifrån mig!

Jag tog i allt vad jag hade och lyckades ansluta precis på krönet innan farten ökade igen.

– Skönt. Bara vila i några minuter nu innan jag går fram och gör lite nytta på nytt. Famous last words …

Överleva till mål
Minuterna blev fler. Jag kände att jag hade bränt alla stickor. Gick fram och provade att ta en förning men fick kämpa för att ens komma framåt i svansen. Glykogenet i låren var slut. Farten varierade mellan 40-55 km/h och vi fick stå upp och trampa i slakmotorna stundtals för att hålla ihop gruppen.

Hybrisen hade för länge sedan bytts ut mot besvikelse. Fan också att jag inte var stark nog att bidra hela vägen!
Samtidigt verkade inte den här klungan så besatt av att få en kanontid så att offra sig och sedan flyga av var kanske inte dödsviktigt. Då jag själv varit lagkapten har jag varit rätt irriterad på folk som legat i svansen och haft det bra medan vi andra kämpat med näbbar och klor för att klara tidsmålet.

Jag frågade lagkapten Peter hur vi låg till tidsmässigt när vi körde sista backen upp mot Sollerö kyrka men han hade ingen aning och såg inte ens vad det stod på sin Garmin. Jag hade faktiskt inte ens brytt mig om att sätta på cykeldatorn på styret utan hade bara min pulsklocka på armen. Ingen idé att ha datorn där när man ändå inte såg ett smack på grund av vattnet som sprutade från framförvarande bakhjul. En konstant kalldusch i cirka fyra timmar ...

Svansen började trycka på bakifrån och vi körde de sista kilometerna så hårt gruppen orkade. Martin som jag träffat på tävlingar ett par gånger tidigare hade tagit varenda förning runt sjön men krafterna tröt i sista backen. Det kändes verkligen inte bra att köra om honom eftersom jag bidragit mycket mindre på slutet. För sent såg jag att det var han så jag hann inte sätta en hand bakom hans rygg.
Dessutom råkade jag köra om vår lagkapten strax innan mållinjen när jag ville hålla undan från en Hofvare från svansen. Pinsamt av mig och jag vet inte om han hörde eller accepterade min ursäkt efteråt.

Tiden blev 3:55:22!!

Snittfart 40,9 km/h

Snittwatt: 219W

Viktad snittwatt: 238W

Energiförbrukning: 3460 kalorier

Förtäring: 2-3 dl sportdryck, 1 hemmagjord gel, några nävar Ahlgrens bilar och några nävar Gott och blandat.

Starke Niclas Brus tog varenda förning.

Surt att lämna Martin Lindholm i sista backen när han inte missat en enda förning fram tills dess.
 

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag är jättenöjd med att äntligen har klarat drömgränsen, men lite missnöjd med min egen insats.

Fast, när besvikelsen lagt sig kan jag nog glädja mig åt att jag trots den dåliga våren var en av endast 15 cyklister som cyklade runt båda sjöarna i riktigt misärväder under fyra timmar.

Min träning mot Siljan Runt ”sub 4” har fått sig en del törnar under våren …

För en gångs skull har jag varit frisk och skadefri under hösten och vintern. Ok, jag borrade mig rakt genom ett finger när jag skulle få av klossarna på mina racerskor men det läkte rätt fort. Det räknas inte.

Däremot har min pollenallergi spökat mer än vanligt. Redan i början av mars tog det fart. Jag kände mig trött och hängig. Sov länge. Var orkeslös när jag tränade.

Jag vet ju att jag drabbas varje vår, men ändå kommer det som en överraskning.
– Jag är ju sämst! tänkte jag ofta när jag fick slita som ett djur för att inte bli avhängd när gruppen var ute och tränade.

Precis som tidigare år trodde jag till en början att jag var allvarligt sjuk. Sedan konstaterade jag att jag nog mest är gammal och trött. Slut som artist och cyklist helt enkelt.

Intervallerna pajade helt för det mesta. Kom inte upp i det tryck som behövdes. Fick varken upp pulsen eller watten. Att köra med mitt kompisgäng i Gåshaga Boys – där varje pass är som ett linjelopp – var ett äventyr varje gång. Där blir man skoningslöst lämnad om man inte hänger med.

Varje helg utsatte jag mig själv för risken att bli förödmjukad. I stället för att cykla ensam körde jag som en glad liten hundvalp till mötesplatsen i tron att jag skulle få vara med och leka. Och varenda jävla gång gick tåget i samma lilla uppförsbacke på en av våra fartsträckor. All out. Det fanns verkligen inget mer att ge. Pannben och hörntänder användes men täten drog ifrån likväl. Att se dem dansa iväg mot horisonten var förbannat irriterande.

Flina på ni. Själv är jag mest glad över att passet lider mot sitt slut.

Så där har hela våren fortsatt. Åtta till tio timmars sömn varje natt. En timmes snooze varje morgon. Zombiekänsla varje frukost. En gruvsam halvtimmeslång cykelpendling in till jobbet då jag faktiskt ofta dragit mig för att hoppa på cykeln. Jag som aldrig tvekar annars.
Frekvent tittande på klockan varje kväll från kl 18 – får jag sova snart?

Då har det känts extra bra att veta att jag ska köra med Masklungan på Siljan Runt. Inte.
Masklungan som var en av de första grupperna som tog sig runt Vättern under sju timmar. Men som nu har det modesta målet att ta sig runt Vättern på 7:10-7:15 cirka.
Vad har jag där att göra kan man undra? Ja, jag är ju från Dalarna, och jag cyklar. Då får man väl vara med va?

Men …
Förnuftet säger att det kommer att bli bättre, trots att självförtroendet sjunker varje gång jag inte bara missar att ta hem spurten utan blir sist på träningspasset. Varje tramptag räknas. Träna på. Trampa på.

Plötsligt börjar en del medaljer och pokaler dyka upp på Strava igen. Det går tydligen att cykla fort ibland. Och vad löjligt egentligen att det ska betyda så mycket. Att kunna cykla ”fort”. Nej fort är det ju inte om man jämför med eliten. Men fort i min värld. Att få ett PR igen trots att det gamla personliga rekordet var tre år gammalt kan inbilla mig att åldern inte tagit ut sin rätt ännu. Att hamna topp tio på något Stravasegment som cyklats av 1000 andra cyklister betyder ändå mer. Liket lever!
Plötsligt finns en strimma hopp. Det kan kanske gå trots allt. Siljan Runt under fyra timmar som jag aldrig tidigare klarat kan kanske kanske kanske lyckas.

Skålhamra som räknas som ett av de viktigaste segmenten på Strava för oss som cyklar i norra Stockholmsområdet.

Första träningspasset med Masklungan funkade faktiskt riktigt bra. 16 mil i Västerdalarna på vägar jag aldrig kört och absolut inte vill bli avhängd på gick förhållandevis lätt. Trots att klossen på ena skon pajade och jag fick lägga den mesta kraften på ena benet de fyra sista milen (klossen som sedermera resulterade i den bisarra borrolyckan där borren gick in genom ena sidan på fingret och ut på andra) hängde jag med och tog mina förningar utan problem. Andra blev avhängda men inte jag. Det fanns hopp …