Hampus klassiker

Jag plingar på ringklockan säkert tio gånger. Kvinnan står demonstrativt kvar mitt i cykelbanan. OBS, mitt i cykelbanan. Inte på trottoaren.
Jag spänner blicken i henne samtidigt som jag lägger fingrarna på bromshandtagen, men jag saktar inte farten ännu.
Fortfarande ingen reaktion. Jo, ett hånleende visar hon mig medan hon orubbligt står kvar.

Jag har god lust att köra på henne med flit, men jag har förstått att om hon skulle skada sig så skulle jag straffas, trots att båda utmanade varandra med vilje.

Så jag snäser bara “Det här är en cykelbana!” samtidigt som jag stryker förbi henne farligt nära.

Ja, jag vet. Det är idiotiskt att försöka uppfostra sina medtrafikanter. Men jag tycker att de börjar ta sig friheter. När inte tillräckligt många cyklister skrämmer slag på fotgängarna så sprider de ut sig på varenda ledig plätt de kan hitta.

Jag skulle vilja ha en enorm fartygstuta monterad på cykelstyret. Så när en idiot står mitt i vägen kan jag blåsa bort denne med ett öronbedövande dån. Då skulle åtminstone den personen tänka sig för i fortsättningen.

Jag inser ju att en fartygstuta är lite otymplig att ha på styret. Så jag kan nöja mig med en sådan där elchockpistol som polisen i USA använder för att få skurkar att falla till marken och rycka spasmiskt och helt okontrollerat. Det skulle se kul ut och göra att mitt morgonpendlarhumör steg en aning när jag uppfostrat en obstinat medtrafikant.

I tredje hand skulle jag kunna nöja mig med en Vuvuzuela eller en näverlur för att blåsa till riktigt ordentligt i örat på korkskallen som ignorerar min ringklocka.

Att bestämma ramstorlek, sadelhöjd, vinklar och geometri som passar just min kropp och cykelstil kan vara en hel vetenskap. Experten på området i affären jag besökte är svenska cykellandslagets mekaniker. Han bör väl veta vad han pratar om. Eller?
Han löste problemet genom att trycka upp en bok i skrevet på mig. Ganska ohärligt faktiskt eftersom han nästan lyfte upp mig med boken.

“Ofta missar man någon centimeter om man inte tar i lite” var hans kommentar. Han berättade också att en tjej som besökte butiken före mig glatt hade lyft på kjolen för att låta sig mätas med hjälp av boken i skrevet.

Så här går det tydligen till:
Du mäter din benlängd genom att ställa dig mot en vägg med rumpan och fötterna tätt mot väggen. Därefter mäts längden från golvet upp till grenen. Benlängden multipliceras sedan med 0,66 så får man storleken på ramen. Min storlek blev 56,5. Ramstorlekar kommer i heltal så jag får väl välja en 57:a antar jag.

Sadelhöjden kan man antingen ställa in med följande formel:
Ta din benlängd och multiplicera med 0,883, så får du måttet från vevpartiets center till sadelns övre kant.

Eller så kan man känna sig för förstås. Mer om hur det ska kännas eller se ut hittar du i den här eminenta guiden.

Efter att jag utfört mitt konditions- och styrketest på SATS gick jag igenom mina värden och träningsvanor tillsammans med en personlig tränare.

Han var tydligen imponerad av min kondition, för min konditionsträning lade han sig inte i alls. (Eller så är det för att SATS inte har så mycket konditionsträning på programmet?)

Däremot tyckte han att den styrketräning jag gjorde var för lik min övriga träning. Bodypump som jag kör en gång i veckan kallade han slöseri med tid för mig. Han nämnde också att flera av hans klienter skadat sig på pumpen varför han avrådde mig bestämt från att lägga tid på detta.

Om jag absolut vill träna styrka i grupp rekommenderar han SATS shape-pass. Men allra helst ska jag jobba med fria vikter. Riktigt tunga sådana med få repetitioner. Gud vad trååååååååkigt! Jag gillar verkligen inte att stå på gymet tillsammans med andra spännstjärtar framför spegeln.

PT’n menar att skidåkningen nu på vintern ger hela kroppen en bra träning, och att bodypump precis som skidåkningen mer ger uthållighet i musklerna än ren råstyrka.

Fast håller resonemanget om det är träning för att må bra och för att kunna prestera i mina favoritidrotter jag är ute efter?
Vasaloppet kräver uthållighet i mer än sju timmar. Inte några enorma staktag under kort stund.
Vätternrundan kräver uthålliga muskler som ska klara mjölksyra medan jag drar klungan, sedan snabbt återhämta sig i väntan på nästa förning, och fortsätta så i nio timmar.

Nja, jag måste prata med fler tränare innan jag köper SATS resonemang.

Enligt SATS är den bästa fysiska åldern 21 år. Därefter börjar tydligen degenerereringen enligt dem. Elitidrottsmän presterar som bäst fram till cirka 30 år enligt en undersökning. Kanske är det rutin och finslipande av teknik som gör att de är bra trots att de passerat 21?
Nåväl jag funderade inte så mycket på hur rätt SATS har i sitt antagande, utan mer på om jag skulle kunna lyckas bli hälften så gammal rent fysiskt sett efter att ha utfört de tre testen: enbenshopp, armhävningar och löpning.

Enbenshoppen gick ut på att från stillastående på ett ben hoppa så långt som möjligt, landa kontrollerat på samma fot och fortsatt hålla balansen. Först ett säkerhetshopp eftersom man bara hade tre försök per fot.
Därefter tog jag i allt jag orkade. Och tappade balansen efter nedslaget. Sista försöket gjordes ett mellanhopp och jag lyckades åtminstone bättre än förra året vad gäller skillnaden mellan höger och vänster ben. Då hade jag 30 cm starkare vänsterben. I år enbart sju centimeter.

Så armhävningar. För att få en godkänd armhävning var min bröstkorg tvungen att träffa kontrollantens knytnäve varje gång jag sänkte mig mot golvet. Så djupt brukar jag inte gå när jag tränar så det var oerhört mycket jobbigare. Jag tryckte ur mig fem fler armhävningar än förra året i alla fall. Skönt.

De två kilometerna löpning på bandet var det jag såg minst fram emot. Jag springer hellre två mil i lugnt tempo än två kilometer allt vad jag orkar. Förra året sprang jag på 7.28, och det krävdes lite huvudräkning för att räkna ut vilken hastighet jag skulle ställa löpbandet på för att matcha den tiden. Löpbandet ställs ju in i km/h inte min/km.

Jag började på 16 km/h och bad instruktören att öka när jag gav tecken. Förra gången jag sprang kände jag redan efter en kilometer att någon ökning var inte att tänka på. Det var bara att rikta in sig på att inte sänka farten, inte trycka på nödstopp. Satan vad jobbigt det var då! Metrarna flöt fram på displayen i snigelfart kändes det som.

Den här gången gick det lättare. Vid en kilometer kändes det inte alls farligt. 1500 meter sprang jag innan det började bli brist på syre. Syra var det ingen brist på. Den började rinna till i benen. Då frågade instruktören om jag ville öka farten. Nej vänta lite, bad jag.
Med 400 meter kvar bad jag om en liten ökning. Han tryckte fel så vi var i ett nafs uppe i 19km/h. Lite för fort faktiskt. Så han backade till 16,5 och stegrade därefter långsamt fram till någonstans mellan 18-19km/h mot slutet. Att jag hade så mycket krafter kvar till spurten tyder ju på att jag gick ut lite för lågt, men samtidigt var det skönt att inte vara helt slutkörd.
Jag slog min ett år gamla tid med tre sekunder. Det får väl räknas som godkänt med tanke på att jag inte sprungit något sedan Tjurruset i oktober. Och förra året var jag riktigt trött efteråt. I år inte alls så påverkad.

Så: jag är 21 år rent fysiskt enligt SATS kriterier. Om man räknar om min prestation på löpbandet till syerupptagningsförmåga så har jag bättre kondition än elithockeyspelarna i Djurgårdens IF. Det bör jag väl vara nöjd med antar jag med tanke på att jag är dubbelt så gammal som flera av dem.

Veckans hårdaste pass är avklarat ? Spinning pulse på SATS Stureplan.

Men någonting stämmer inte. Att ligga över 85% av maxpuls är jobbigt för mig. Det ska vara jobbigt. Man brukar säga att vid 80% av max börjar det bli svårt att prata. Man tvingas säga korta eller ofullständiga meningar mellan flämtningarna. Vid 85% börjar mjölksyran kännas för de flesta. På vårt spinningpass kör vi nu fyra intervaller med +85% av maxpuls i 4, 5, 4 och 4 minuter med 75 sekunders vila mellan.

Svetten forsar från mig. Stora pölar bildas på golvet under cykeln. Men när jag tittar mig omkring i salen ser jag att mina medmotionärer sitter och flinar och pratar med varandra. Några trampar lite lojt. Själv pressar jag på som bara den. Jag längtar visserligen inte ihjäl mig längre efter pauserna, men tar tacksamt emot dem när de kommer.

Jag funderar. Är det bara jag som tar det här på allvar? Det är kanske inte direkt stureplansläckert att drypa av svett. Tjejerna runtomkring ser väldigt svala ut tycker jag. Är jag den enda som ställt in min puls rätt? Den där formeln 220-åldern har jag inte sett stämma på någon. Den ger en för låg maxpuls är min erfarenhet. Det gör ju att man kan “fuska” lite. Klockan visar 85% av max men egentligen kanske man ligger på behagliga 75%. Jag bör visserligen mäta om min maxpuls eftersom det var tre år sedan jag kollade den. Maxpulsen sjunker ju cirka ett slag per år. Men det gör ju det bara lite jobbigare för mig om det skulle vara så att jag tvingar upp mig till högre puls.

Eller är det så att jag är den som har sämst kondition i salen? Det här passet är ju anpassat för oss som vill cykla länge och fort i sommar. Tänk om jag är sämst???

Nej jag väljer att tolka fnissandet och pratandet som att tjejerna inte tränar så hårt som jag. Att de fuskar sig igenom passet. Helt idiotiskt enligt min mening. Vad är då vitsen med att gå på ett hårt spinningpass? Det som är bra med den här träningen är ju att den ger mycket effekt på kort tid. Enligt instruktören kan man förbättra sin kondition med 2% på ett enda pass om man lägger manken till. Det är nu 21 veckor till vätternrundan. 44% bättre kondition tills dess alltså!!!!! ;-)