Hampus klassiker

Att känna otrolig smärta i kroppen av utmattning hör träningen till tycker jag. Det är en del av tjusningen. Man vill sluta. Till och med bara falla ned död för att slippa smärtan. Men den är som en drog också. Jag söker den gång på gång. Jag är som en dumglad hund som glatt springer efter pinnen som kastas.

“Jasså en intervall till? Okej!”

Men en känsla av uppgivenhet och tomhet har jag aldrig haft förut. Märkligt. Var kom den i från?

Jag bestämde mig för att inte låta den slå rot. På cykeln på väg hem från passet plockade jag fram alla positiva tankar jag kunde komma på.
“Jag kan ju faktiskt cykla! Det är det inte alla som kan!” (började ganska basic)
“Oj vad lätt det går trots all snö!”
“Jag håller nog minst 30km/h nu. Känns ju inte alls i benen.”
“Om det går så här lätt nu kan jag bara inbilla mig vilken fart jag kommer att kunna hålla utan bylsiga kläder eller tung ryggsäck om ett halvår!”

Det går att lura kroppen! Positiva tankar, ett stort leende och kroppen och psyket börjar må bättre.
Igår körde jag ett skidpass och hade intalat mig att inte bli irriterad på spåren. Inte heller störas av andra skidåkare, vare sig de åkte om mig eller var i vägen. Spåren var helt okej, och jag var snabbast den kvällen.
Vilken härlig känsla! Kroppen njöt av varje staktag. Ville ha mer!

10 km tog 45 minuter. Jag var inte alls påverkad efteråt. (vare sig av alkohol eller trötthet). Ett bra formbesked. Och allt är plötsligt härligt igen!

Under gårdagens spinningpass infann sig väldigt negativa tankar. I vanliga fall har jag inga som helst problem att motivera mig till en intervall till. Men i går var det en krypande känsla av obehag redan under uppladdningen. Under de långa intervallerna (3 x 4 min + 1 x 5 min i minst 85% av maxpuls) försökte jag tänka ?så här kommer det att kännas när man för klungan under Vätternrundan?. Jäkligt dum tanke. Den fick mig inte alls att längta till Vättern. Intervallerna i sig genomfördes enligt instruktionerna. Men de var inte roliga. Ja i vanliga fall tycker jag intervaller är riktigt kul ...

Det märkliga var att intervallerna i sig inte var så jobbiga. Inte själva passet som sådant heller. Det var snarare själva känslan av ?det här kommer att bli jäkligt påfrestande i juni?, och ?hur ska jag hinna komma i tillräckligt bra form på ett halvår?? som var tärande.

Rent fysiskt känner jag mig i god form. Men mentalt är det ju helt uselt! Jag är en supermes! Att stålsätta mig och bita ihop har alltid varit mitt vapen. Psyket har varit starkare än kroppen. Ibland har det varit lite jobbigt när hjärnan vägrat acceptera att kroppen är slut, men det har hjälpt mig att ta ut mig till max. Fast nu är det tvärt om.

Beror det på att kroppen blivit starkare och kommit ikapp psyket? Eller betyder det att psyket veknat? Att jag håller på att bli gammal?

På väg hem från passet jobbade jag hårt med positiva affirmationer. Jag kom på några bra tankar som hjälpte mig att hitta “gajsten” igen. Berättar mer om dem i nästa inlägg.

(Adrenalinmolekyl)
Formen går upp och ned och det är helt naturligt. Samma sak med motivationen. Fast min motivation brukar bara svänga från ?djävligt motiverad? till ?enormt motiverad?. Omotiverad var jag senast när jag hade typ 39 graders feber för 25 år sedan.

Men nu upplever jag en jobbig känsla. Två skidpass har slutat med ilska. Irritation över dåliga spår. Svärande över idioter som trampar sönder spåren, eller en befängd lust att bryta av stavarna när trugorna för tjugonde gången sjunkit ned för långt.

Att komma hem med adrenalin i blodet i stället för härligt sköna endorfiner är inte likt mig.

Länge har jag letat det perfekta understället. Ett som transporterar fukt, torkar snabbt och framför allt håller mig varm när det behövs och sval när det behövs. Konstmaterial har alla de där egenskaperna. Nästan. Problemet är att det inte värmer av sig själv. Man måste hålla igång för att hålla värmen. Ett kort stopp i minusgrader och man börjar huttra.

Ett annat problem är stanken som bildas. Redan efter en användning luktar understället skunk. Vissa av mina underställ luktar illa trots att jag tvättat dem flera gånger. Det är som om lukten sätter sig för alltid när man väl råkat få in den i kläderna. Tricket har visat sig vara att tvätta dem direkt efter användning. Inte låta dem ligga till sig ens en timme. Jobbigt.

Naturens under
Redan de gamla fåren fattade dock att man inte behöver konstmaterial för att hålla sig varm. Ull är helt magiskt! Nu har jag testat ett underställ som har alla egenskaper jag beskrev ovan, plus att det inte luktar illa efter användning. Enligt tillverkarens rekommendation ska man tvätta det en gång i månaden. Jag trodde inte på det först men det stämmer! För att försäkra mig om att jag inte är immun mot min egen svettlukt har jag låtit oberoende personer lukta. Och de känner ingenting!

Dessutom slipper jag stressa med att få av mig tröjan när jag tränat klart. Tidigare var jag tvungen att sätta på mig något varmt efter passet för att inte börja frysa. Och väl hemma åkte tröjan av i en hast. Nu promenerar jag hem efter skidturen i samma tunna kläder som jag åkt i. Trots att det är flera minusgrader och jag är genomblöt är jag fortfarande varm och glad.

Det riktiga testet skedde igår. Då cyklade jag först hem. Tröjan var genomsvettig när jag kom hem. Jag lät den sitta på när jag åt min middag. Kroppstemperaturen gjorde tröjan nästan torr. Därefter åkte jag skidor i en timme. Tröjan genomsvettig igen. Promenad hem i minus nio grader. Inga problem med värmen. Därefter torkning på element och i dag doftar den som ny igen!

Tröjan jag använder är en Icebraker, men det finns flera fabrikat som är gjorda på samma sätt. Jag valde Icebraker för de satt bäst på min kropp.