Hampus klassiker

Att känna otrolig smärta i kroppen av utmattning hör träningen till tycker jag. Det är en del av tjusningen. Man vill sluta. Till och med bara falla ned död för att slippa smärtan. Men den är som en drog också. Jag söker den gång på gång. Jag är som en dumglad hund som glatt springer efter pinnen som kastas.

“Jasså en intervall till? Okej!”

Men en känsla av uppgivenhet och tomhet har jag aldrig haft förut. Märkligt. Var kom den i från?

Jag bestämde mig för att inte låta den slå rot. På cykeln på väg hem från passet plockade jag fram alla positiva tankar jag kunde komma på.
“Jag kan ju faktiskt cykla! Det är det inte alla som kan!” (började ganska basic)
“Oj vad lätt det går trots all snö!”
“Jag håller nog minst 30km/h nu. Känns ju inte alls i benen.”
“Om det går så här lätt nu kan jag bara inbilla mig vilken fart jag kommer att kunna hålla utan bylsiga kläder eller tung ryggsäck om ett halvår!”

Det går att lura kroppen! Positiva tankar, ett stort leende och kroppen och psyket börjar må bättre.
Igår körde jag ett skidpass och hade intalat mig att inte bli irriterad på spåren. Inte heller störas av andra skidåkare, vare sig de åkte om mig eller var i vägen. Spåren var helt okej, och jag var snabbast den kvällen.
Vilken härlig känsla! Kroppen njöt av varje staktag. Ville ha mer!

10 km tog 45 minuter. Jag var inte alls påverkad efteråt. (vare sig av alkohol eller trötthet). Ett bra formbesked. Och allt är plötsligt härligt igen!