Hampus klassiker

37 sekunder. Jag missade startled sju i Vasaloppet med 37 ynka sekunder. Förmodligen kommer att att motsvara 37 minuters skillnad i mål.

Och det är långkalsongernas fel. Efter 5 km i Halvvasan var jag så varm att jag höll på att storkna. Svetten forsade. Jag tvingades stanna och klä av mig. Bytte vantar, mössa och knäppte upp min vindskyddande jacka helt för att kunna ventilera bort något av värmen. Jag brydde mig inte om att strippa mig naken för att kunna ta av mig långkalsongerna. Men stoppet tog ändå mer än en minut och jag hamnade bakom massor av långsamma åkare som tog alla spår och hindrade mig från att avancera.

Hade jag inte tvingats till värmestoppet så hade jag klarat tiden 3.19.00. Nu kom jag in på 3.19.37 och hamnar i åttonde startled i stället för sjunde i Vasaloppet på söndag.

Bitter? Nej faktiskt inte. Hade jag varit en bättre skidåkare så hade jag inte behövt ligga på marginalen. Hade jag varit bättre tränad så hade det inte ens handlat om startled sju utan om startled sex.

Jag hatar att frysa. När jag körde Öppet spår 2006 frös jag vid starten så jag trodde jag skulle förgås. Det vill jag inte uppleva igen. Det har faktiskt gjort att jag dragit mig från att köra Vasaloppet ända fram tills nu.
Och det var anledningen till att jag satte på mig rejält med kläder inför Halvvasan. Hellre lite varm än för kall.

Så, Klassikern Sub 20 ligger kanske lite risigt till när jag startar så långt bak i Vasaloppet. Jag får antingen kompensera det med att lära mig crawla ordentligt och ta in åtminstone 30 minuter på Vansbrosimningen. Eller avsluta min satsning med Vasaloppet 2013 och se till att träna ordentligt innan. Att ge sig på Vasaloppet efter att bara ha tränat fem mil (plus Halvvasans 4,5) är ju inte helt optimalt ...

Fast jag satte nytt rekord i crawl härom dagen. 50 meter på raken! Nu fattas bara 2950 meter så kan jag crawla hela sträckan i Vansbro i sommar!

Årets skidsäsong är inte mycket att skryta om för min del. Fem mil hade jag åkt innan jag blev sjuk, och under den månad förhållandena var som bäst i spåren låg jag till sängs med först influensa och sedan en kraftig bihåleinformation.

Så Halvvasan i dag, som jag körde både för att försöka seeda mig till ett bättre startled och för att få några mil till i kroppen inför Vasaloppet, fördubblade årets antal mil.

Det var spännande att känna hur kroppen skulle reagera efter så lång tids sjukdom, och så lång tid utan träning. Hur mycket kondition och styrka tappar man på en månad?

Det blev en mental kamp redan från början.
Dels hade jag haft fräckheten att lägga mina skidor som fjärde par i startfållan vilket gjorde att jag hamnade bland åkare som var flera gånger bättre än jag. Första milen låg jag nära maxpuls.

Sedan kom de negativa tankarna:
“Om jag är så här trött nu, efter 15 km, hur trött kommer jag inte vara på söndag då jag åkt 60 km för att komma hit?”
Pingpongmatchen i mitt huvud var i full gång.
“Ja men då har jag ju åkt dels det här loppet och ytterligare 60 km. Då är jag ju en mycket bättre skidåkare än jag är idag!”

“Antingen har alla andra bättre glid eller så är de mycket starkare för jag blir ju omkörd hela tiden”.
“Ja men tänk vad duktig jag måste vara som kan hålla nästan samma fart som de trots att mina skidor glider sämre.”

“Jösses vad kilometrarna tickar fram långsamt!”
“Snart blir det nedför, då kommer jag att tjäna in lite tid!”

Ja sådär höll jag på och bollade med mig själv under hela loppet.

Några iakttagelser:
1. Det är jobbigt att åka när man känner sig kraftlös. Skönt att det går att vända känslan.

2. Fascinerande hur mycket snor som ryms i näsan/bihålorna. Eller produceras nytt hela tiden? Till slut brydde jag mig inte om att snyta mig så jag såg ut som en slemmig torsk.

3. Det är bra att ha en rygg eller rumpa att fästa blicken på och försöka hänga på.

Summa sumarum blev det en riktigt bra dag i spåret med solsken, en bra genomkörare för kroppen och tiden 3.19 gjorde att jag hoppade fram ett par led inför söndagen.

Naturligtvis frågade jag förresten tjejen med rumpan om jag fick ta bilden. Lite läskigt att ställa frågan eftersom hon såg mycket starkare ut än jag, och jag tvingades göra det på tyska dessutom. Men när jag berättat att jag stirrat på den hela dagen och ville ha en bild som minne sken hon upp :-)

Som jag brukar säga: ett nej har man ju redan innan man ställt frågan. Så det kan bara bli bättre.

Efter tre veckors ofrivillig vila på grund av sjukdom gav jag mig i dag ut på ett distanspass på cykel. Solen sken. Fåglarna kvittrade. Snön smälte och det var allmänt härligt.

Jag hade ätit en semla och kände mig laddad med energi. Min träningskompis hade föreslagit att vi skulle cykla till Uppsala och vända och att vi skulle hålla 25 km/h i snitt. Men när han bangade körde jag ensam. Dock inte så långt som till Uppsala.
25 km/h i snitthastighet låter kanske inte så mycket. Men med en cyclocross som har vinterdäck och stänkskärmar kan man få kämpa en del. Lite motvind, snöslask och hala vägar och det blir plötsligt en utmaning att hålla farten uppe.

Jag kände ganska snart att jag inte hade mycket energi och kraft i kroppen. Så fort det blev lite uppför brände det i benen. Pulsen gick upp. Och efter ett tag började jag tänka på vilken lång och tråkig väg jag hade framför mig innan jag skulle vara hemma. De tankarna får jag väldigt sällan. Det brukar alltid vara en njutning att sitta på cykeln.

Dokumentären som jag lyssnade på i min iPhone höll mig igång, men jag förstod plötsligt hur alla som har det svårt med motivationen när det gäller träning känner. Hur det känns för dem som aldrig tränat när de väl bestämt sig för att ge sig ut, och de möts av en kropp som inte alls är så sugen. När det bara känns som uppför och det går segt.

Jag vet att det kommer att krävas ett par tre “grispass” för att få igång kroppen igen. Att de tre veckors träning jag tappat kommer att kräva minst lika många med riktigt hård träning som kompensation för att jag ska vara i den form jag var i innan jag blev sjuk.

Fördelen för mig är att jag är van att ta ut mig. Jag är van att pressa mig hårt. Jag njuter till och med av det.
Men för en helt otränad, inser jag en dag som denna, är det en jättetröskel att komma över innan man är igång. Innan man känner sig stark och verkligen kan njuta av träningen.
Jag ska verkligen försöka komma ihåg det när jag tjatar på resten av familjen, eller på vänner som jag tycker behöver pushas lite.

Det blev 2,5 timmar på cykeln. Jag fick till och med lov att stanna och äta lite nötter för att orka vidare. Och jag snittade bara 22 km/h. Lägg till 17 km/h och jag är uppe i Vätternfart.

Men, jag var i alla fall inte så trött som de här två tjejerna när jag kom hem.