Hampus klassiker

Årets skidsäsong är inte mycket att skryta om för min del. Fem mil hade jag åkt innan jag blev sjuk, och under den månad förhållandena var som bäst i spåren låg jag till sängs med först influensa och sedan en kraftig bihåleinformation.

Så Halvvasan i dag, som jag körde både för att försöka seeda mig till ett bättre startled och för att få några mil till i kroppen inför Vasaloppet, fördubblade årets antal mil.

Det var spännande att känna hur kroppen skulle reagera efter så lång tids sjukdom, och så lång tid utan träning. Hur mycket kondition och styrka tappar man på en månad?

Det blev en mental kamp redan från början.
Dels hade jag haft fräckheten att lägga mina skidor som fjärde par i startfållan vilket gjorde att jag hamnade bland åkare som var flera gånger bättre än jag. Första milen låg jag nära maxpuls.

Sedan kom de negativa tankarna:
“Om jag är så här trött nu, efter 15 km, hur trött kommer jag inte vara på söndag då jag åkt 60 km för att komma hit?”
Pingpongmatchen i mitt huvud var i full gång.
“Ja men då har jag ju åkt dels det här loppet och ytterligare 60 km. Då är jag ju en mycket bättre skidåkare än jag är idag!”

“Antingen har alla andra bättre glid eller så är de mycket starkare för jag blir ju omkörd hela tiden”.
“Ja men tänk vad duktig jag måste vara som kan hålla nästan samma fart som de trots att mina skidor glider sämre.”

“Jösses vad kilometrarna tickar fram långsamt!”
“Snart blir det nedför, då kommer jag att tjäna in lite tid!”

Ja sådär höll jag på och bollade med mig själv under hela loppet.

Några iakttagelser:
1. Det är jobbigt att åka när man känner sig kraftlös. Skönt att det går att vända känslan.

2. Fascinerande hur mycket snor som ryms i näsan/bihålorna. Eller produceras nytt hela tiden? Till slut brydde jag mig inte om att snyta mig så jag såg ut som en slemmig torsk.

3. Det är bra att ha en rygg eller rumpa att fästa blicken på och försöka hänga på.

Summa sumarum blev det en riktigt bra dag i spåret med solsken, en bra genomkörare för kroppen och tiden 3.19 gjorde att jag hoppade fram ett par led inför söndagen.

Naturligtvis frågade jag förresten tjejen med rumpan om jag fick ta bilden. Lite läskigt att ställa frågan eftersom hon såg mycket starkare ut än jag, och jag tvingades göra det på tyska dessutom. Men när jag berättat att jag stirrat på den hela dagen och ville ha en bild som minne sken hon upp :-)

Som jag brukar säga: ett nej har man ju redan innan man ställt frågan. Så det kan bara bli bättre.