Hampus klassiker

Igår förlorade det svenska laget ledartröjan. Ja jag vet. Det är ingen tävling. Egentligen. Men allt är ju en tävling egentligen. Vi tävlar som spermier och vi fortsätter att tävla tills vi dör.

Det var när Ari’s bakväxel gick sönder som resten av cyklisterna drog ifrån oss och BBC tyckte det var ganska roligt att få lite drama på film. Jag vet inte hur roligt det är när de upptäcker att Ari säger ordet fitta säkert 50 gånger under tiden vi reparerar cykeln.

När vi rullar iväg den här morgonen räknar vi dock med att komma ikapp flera cyklister igen. Vi kör taktiken cykla fort och vila ofta. Andra kör en i mina ögon mycket tråkigare variant som går ut på att cykla långsamt – i stort sett konstant med bara minimala stopp och knappt någon sömn.

Jag är piggare nu efter att ha fått en riktig brakfrukost. Vad går de två andra på egentligen? Jag dricker och äter konstant men ser dem i stort sett aldrig stoppa i sig något. Visst har de lite mer fett att ta av, men så stor skillnad är det inte.

Visdomsord
På tal om fett förresten. Det är en ynnest att få cykla med en så rutinerad långcyklare som Ari. Han öser ur sig visdom.

– Fan jag måste gå ned i vikt för att palla sådant här, säger han när vi stannar och trycker i oss socker i form av Coca Cola och godis. Jag tror att han menar att han är för tung för uppförsbackarna. Men icke.
– Det här jävla fettlagret är ju som att ha en extra fleecetröja på sig i värmen. Helt idiotiskt.

Det går som sagt betydligt lättare i dag, men den 30-gradiga värmen tar ändå på krafterna.
Vi stannar vid en liten å där ett vackert hus verkar vara något slags café eller hantverkshus. Men kvinnan som tar emot oss säljer inget ätbart. Hon övertygar oss i stället att vattnet i ån är fullt drickbart och jättegott. Ari och Janne är tveksamma men jag klunkar glatt i mig av vattnet som precis som på mitt landställe har lite partiklar i sig och en svagt brun färg. Gott! Partiklarna är säkert fårbajs men strunt i det. Lite skit rensar magen …

Kvinnan bjuder oss på cola och är väldigt pratsam. Vi förstår att hon är ensam och sällskapssjuk. Turisterna har slutat komma och hennes man är ute på sjön hela dagarna.

– I can’t believe how fit you are! säger hon med beundran i rösten.
– How old are you? Mid-twenties?
– No mid forties and fifties.
– Oh, it’s amazing! Your bodies are hard as a rock! utropar hon och knackar först på en sten och tar sedan på mig.
Därefter tipsar hon om ett bra ställe längre upp på berget där vi kan bada nakna om vi vill.

Det är underbart att  svalka sig i det strömmande vattnet. Men vi badar inte näck utan mer Borat-style med cykelbyxorna på.

När man cyklar länge tillsammans går det långa stunder där inget alls sägs. Men för det mesta snackar vi. Både om seriösa saker, som hur vi ska tackla den nästkommande sträckan, men ofta vandrar samtalet in i andra banor.

Ari tycker nog att jag tjatar om att bada väl mycket, så när vi kommer förbi ett vattenfall säger han att där kan jag passa på medan de ”rullar vidare lite” – som han allt som oftast säger när jag gör mina otaliga kiss- eller fotostopp.

– Nej jag filmar dig i slow motion i stället när du duschar i vattenfallet. Så skickar vi filmen till BBC när jag lagt på ABBAs Dancing Queen som soundtrack.
Därefter ägnar vi många mil åt att försöka finna det perfekta ljudspåret som ska ackompanjera Aris sexiga dusch-scen.
Bland favoriterna finner vi Mazurka på sängkantens soundtrack, Benny Hills signaturmelodi, Fågeldansen och ACDC’s Hard as a rock.

4,5 km/h uppför som långsammast, och 75 km/h nedför som snabbast i dag. Skönt med lite fartvind som svalkar. Och skönt med dubbelfiliga vägar som omväxling.

Diskvalificerade?
Jag har inte navigeringsfunktionen påslagen på min Garmin. Dels funkar den otroligt uselt, men jag misstänker också att det var den som fick gps:en att hänga sig tidigare. Så jag förlitar mig på Aris och Jannes navigering. De i sin tur förlitar sig på gpx-filen som arrangören lagt ut på loppets hemsida.

Tydligen är reglerna sådana att väganvisningarna är facit. Det vill säga ett dokument där det står typ: "Kör 750 meter på Mac Donald’s road, sväng sedan vänster till Mac Myras road" och så vidare. Vem orkar kolla på det när man cyklar?
Kanske skulle vi ha gjort det för när vi först kör uppför i en halvtimme i hettan med bromsar och flugor jagandes efter, och sedan dundrar nedför berget på andra sidan och tjuter av glädje över den svalkande fartvinden, de böljande kurvorna och vägen som faktiskt för en gång skull är så fin och säker att man kan köra i 75 km/h utan att vara nervös har jag en vag känsla av att något inte stämmer.
Vi borde vara vid den lilla staden där vi ska stämpla nu.
Vid backens fot konstaterar vi att vi tagit fel väg. BBC får ytterligare ett litet drama till sitt program.
– Vad ska svenskarna göra? Cykla tillbaka 35 km för att stämpla och sedan lida uppför den där backen igen?

Nix. Svenskarna åker till en pub och dricker öl i stället. Ingen är sugen på sju mil extra i den här hettan. Det är fyra mil kvar till nästa stämpelstad men det struntar vi i. Fyra mil klarar man väl med en starköl i kroppen?

Vi kommer fram till den lilla kuststaden som är så vacker att ögonen tåras 20 minuter innan restaurangen stänger. En riktig fettomiddag får avsluta en kanondag på cykeln.
Att vi eventuellt är diskvalificerade redan dag tre bryr jag mig inte om. Vi kommer att cykla hela sträckan i alla fall. Eftersom jag inte har några planer på Paris-Brest-Paris nästa år, där det här loppet behövs för att man ska få förtur till anmälningarna behöver jag inte oroa mig för en stämpel hit eller dit. Det är ju inte en tävling. Egentligen.

Strava:

Några croissanter, mjölk och flingor och en kopp kaffe är inte en tillräcklig frukost inför en hård långcykling. Bristen på mat i dag kommer att straffa sig under eftermiddagen och kvällen.
 

Färjepassagerna är vilande för kroppen och inspirerande för själen. Vilket landskap att glida igenom! Jag önskar vi hade mer tid att stanna och titta på allt vackert.

När vi åker färja passar vi på att diskutera med de andra cyklisterna. Utrustning och vägval är ständiga ämnen. En kille väljer bort flera "scenic routes" för att slippa den värsta backiga terrängen. Vi andra tycker det är idiotiskt. Vi är ju här för att se och njuta. Inte komma fram fort och lätt i första hand.
När han ifrågasätter hur smart det är att ta ut sig redan dag två när vi har en så tuff etapp dag fyra säger en kille:
– Det är ingen fara. När jag kommer dit bort är jag ju vältränad. Då har jag ju tränat jättemånga mil mer än vad jag gort hittills fram till i dag.
 

Dagens etapp har två färjefärder. Den första kan vi ta det väldigt lugnt till, men den andra kommer vi att få kämpa för att hinna till.
BBC intervjuar en av cyklisterna som förklarar att det kommer att bli så jobbigt att cykla nio mil på fem timmar. Han tror inte att han kommer att klara det. Och om han missar den färjan så kommer det inte att bli mycket sömn under natten.

Va? Vi ska ju göra samma sträcka på tre timmar och 40 minuter. Vad är det vi inte fattat?

Jo att det är ett helvete att hålla 28 km/h i snitt på de här vägarna. Först går det uppför så jäkla långsamt att vi lika gärna skulle kunna hoppa av och gå, och sedan går det nedför på en väg som är marginellt bredare än en svensk cykelbana. Där vi får möten hela tiden och där det är massor av skymda kurvor. Dessutom är asfalten grov och gropig med massor av ”potthål”. Att köra cykelvasan med min racer skulle vara bekvämare.
– Jag hade kunnat göra en bättre väg själv, och då jobbar jag  på kontor, säger en britt jag pratar med.
– Kör ned i ett sådant här hål och du får inte se dina pungkulor på en vecka, fortsätter han.
Jo tack. De har tagit skydd ganska djupt inne i kroppen visar det sig när jag tar en kisspaus.
Kisspauserna blir ganska täta i början. Jag hinkar i mig vätska, men kroppen är inte anpassad för att ta emot allt, så mycket rinner rakt igenom.
Jag brukar trampa uppför backen i förväg och kissa medan Ari, som vill ta det lite lugnare stretar på.
– Vi rullar lite under tiden, säger han de gånger de hinner ikapp mig innan jag kissat klart.

En liten rull nedför i 70 km/h skapar ett ganska stort avstånd. I början var det lite stressande att se dem långt fram i landskapet medan jag stod med snoppen i handen. Men när jag själv rullat i full fart kom jag ganska snart i kapp i nästa uppförsbacke och med den vetskapen kan man kissa färdigt i lugn och ro.

Fin asfalt och dubbelfilig väg var ett sällsynt undantag.

Energin är slut i benen och jag känner inte att jag gör mycket nytta. De få förningarna jag tar är ganska korta. Vilken tur att Janne är pigg och dragvillig!

”När jag kommer hem ska jag sälja biljetten till Cykelvasan. Jag tycker nog inte om att vara trött egentligen”, tänker jag när jag gräver som djupast efter kraft.

Vi räknar hela tiden på vilken fart vi behöver hålla för att hinna till färjan, och innerst inne hoppas jag att vi snart ska konstatera att det är kört så vi kan slå av. Fasen vad irriterande att känna sig så kraftlös.
Tempot är inte för högt. Det är att jag gått helt tom på energi som är problemet. Colan i vattenflaskan hjälper inte. Inte heller de Snickers jag petar i mig. De har legat och gosat till sig i ryggfickan i värmen och det är som att äta mjukt bajs, fast med lite godare smak.  Antar jag. Har inte smakat bajs men lukten säger väl en del om smaken kan jag tänka mig.

Tobermory bjöd på en skön paus i väntan på färja nummer ett. Sedan var det slut på pauser.

32 grader varmt i dag och svetten forsar. Med en mil kvar förstår vi att vi kommer att klara det i tid. Vilken glädje! Då kommer vi kanske slippa mörkercykling i kväll.
BBC står vid kajen och filmar när vi kommer dundrande, och första gruppen som  kört lite hårdare än vi i backarna och rullat in fem minuter före oss hinkar i sig juice och cola i kön till den stora färjan som ligger vid kajen.

Nu är det ytterligare 15 mil kvar att cykla men vi kan ta det lugnare då vi inte har någon mer färjepassage att stressa till. Jag trycker i mig allt ätbart och drickbart jag hittar. Tre smörgåsar och två burkar läsk till förrätt. Sedan fyra halvlitersflaskor med sportdryck. Men det finns ingen ”riktig” mat att få tag på och det kommer att straffa sig senare. Mjukt vitt bröd innehåller inte så mycket energi.

John, som var snabbaste cyklist utan support på Paris-Brest-Paris förra gången, dricker en starköl på färjan när det är 15 mil kvar att cykla.

När vi har fem mil kvar är jag tom igen. Mår rätt illa, förmodligen på grund av både energibrist och vätskebrist. Ari ger mig en gel och Janne en Snickers. Det får lite fart på mig. Så pass att vi tar oss till en pub där vi dricker en cider, käkar lite chips och avslutar med Coca Cola som vi sett är den mest energirika läsken.
 

Utanför puben kommer de. De som skulle äta oss levande. Men det var inte dvärgar utan knott. Dvärgar= midgets, knott=midges.

Vilken panik jag får när de djävlarna kryper in överallt. I håret, i öronen,  under kläderna. Jag viftar och gnuggar bort dem men det hjälper inte. Det börjar bli mörkt och vi måste sätta på lampor på cyklarna. Ari och Janne cirklar runt mig för att hålla lite fart och göra det något svårare för knotten att få fäste. Jag fipplar med darriga händer när jag försöker få fram lamporna ur sadelväskan och få dem på plats.
Stackars de randonneurer, som till skillnad från oss som sover på hotell eller bed and breakfasts, sover i diket.

Vi enas om att ifall någon av oss får punktering så kastar vi cyklarna i diket och slänger oss själva framför första bästa lastbil för att få slut på lidandet.

När vi kommer fram till den lilla byn där vi ska stämpla brevet-kortet är allt utom puben stängt. Kocken har gått hem så nu säljer de bara chips och godis. Middagen får bestå av en öl, två små påsar salt- och vinägerchips och ett par Snickers. Jag som brukar vara så noga med återställarmaten efter långpass går och lägger mig med en middag i magen som är av sämsta tänkbara kvalitet. 

Morgondagen kommer att bli tuff.

Strava:

En lite väl stressig start på morgonen med några felkörningar och velande mellan vänster- och högertrafik blir det när jag skjutsar Janne till Aris hotell där vi  sätter på framhjulen på cyklarna, kollar däcktryck och att all utrustning är med.

Ari – som är den mest rutinerade långcyklisten av oss – förbannar sig själv för att han glömt armvärmarna.
– Jag fattar inte hur det gick till. Jag har kört säkert 30 hundramilare och borde ha koll på hur jag packar vid det här laget.

Just i dag är det finväder så det gör inget, men vi vet att vädret i Skottland kan vara högst varierat. Så här såg det ut i går när vi  körde till Ardrossan där vi samlats inför starten.

På färjan över till Brodick  träffar vi en äldre skotte som glatt berättar vad vi har framför oss. Inte hur jobbigt det kommer att bli att cykla 130 mil, utan vilken otroligt vacker natur vi kommer att köra genom. Han nämner dessutom en massa whiskeydestillerier som vi kommer att passera och undrar om vi gillar whiskey, men ändrar sig sedan:
– Of course you’ve got the taste for whiskey. I can see that by the looks of you.

Uteliggarlooken på plats redan innan vi börjat cyklingen alltså?

Se upp för dvärgarna
När vi kliver av färjan ser jag att vi skiljer oss en del från de andra randonneurerna. De har tyngre cyklar med stänkskärmar och en massa packväskor. Lite förbryllat kollar de in min cykel. Jag som skäms lite över min väl tilltagna sadelväska får i stället för den kommentarer om min wattmätare, elväxlarna och den minimala packningen.

Jag förklarar att vi kommer att sova på hotell eller bed and breakfast och tänker stanna och äta på restauranger och fik längs vägen. Ja mat och sömn blir nog inte ert största problem säger de alla.

– But look out for the midgets. They will eat you alive. Do you have lots of problems with midgets in Sweden?

Vad sjutton svarar jag på en sådan politiskt inkorrekt sak? ”Eh, nej inte där jag bor i alla fall”, blir mitt trevande svar.

Visst ser terrängen vi befinner oss i ut som tagen från Sagan om ringen, men att vi ska stöta på galna dvärgar tycker jag är högst osannolikt.

Första bergspriset
Starten går och vi rullar i väg i en stor gemensam klunga. Av de 77 som anmält sig verkar bara 30-40 ha kommit till start. Skäggiga och överviktiga äldre randonneurer blandas med vältränade ungdomar. Rapha verkar vara väldigt populärt i de här kretsarna, men vissa har helt struntat i hur de ser ut och i stället klätt sig efter funktion i ganska fula kläder.

Efter några kilometer kommer första backen. Den ser ut som jag förväntat mig. 1-2 km lång och kanske 5% lutning. En efter en droppar cyklisterna av och till slut är vi bara  fem stycken kvar. Ari och Janne vill ta det lite lugnare så jag trampar ikapp John, som tydligen var femte snabbaste cyklist utan support på Paris-Brest-Paris senast.

– Ok, I can race you to the top if you want, säger han och ökar takten. Även han har lite packning på cykeln, men har stänkskärmar och styrväska.

BBC står och filmar när vi passerar några andra cykelturister, och vi spurtar inte direkt utan håller ett lagom tempo. När Johns GPS piper om att vi nått toppen ligger jag före med ett halvt hjul. Sådär ja. Då kan jag vara nöjd. Det här var ju ingen match. (Famous last words …)

När vi kliver av första färjan på turen vägrar min Garmin att starta. Fan!!!! Det som inte loggas har ju inte hänt.
Jag pillar och fipplar ett tag och får till slut igång apparaten. Då har de andra sedan länge dragit ifrån oss.

Som ystra unghingstar kastar vi oss upp för backarna. Wattmätaren visar 380-420 watt mest hela tiden. Men det gör inget. Just de här branta backarna kommer säkert snart ta slut.
Hehe, jo tjena!
Tänk dig din favoritbacke för backintervaller. Alltså en kort brant backe där du kör max i 30-60 sekunder. Förläng den backen till ca 1 km. Där har du terrängen vi kör i. De första två och en halv timmarna är som konstanta backintervaller och jag tänker att det här pallar jag inte. Ska det vara så här så kommer jag att hålla till onsdag. Som längst.
Visst borde jag ha fattat att det måste vara backigt om vi ska göra 3000-4000 höjdmeter per dag, men att de skulle vara så här jäkla branta  kunde jag inte förstå.
Och kommer dvärgarna rusande när det går uppför har vi inte en chans. Vissa sträckor visar hastighetsmätaren 5km/h, d v s promenadfart.

Lite cola och en macka vid första stämplingen och det lugnar ned sig lite i terrängen. Fortfarande upp och ned  men inte längre 15% lutning i alla backar.

Vilken otrolig natur vi kör genom! Ett fjordlandskap som visar sig från sin bästa sida. Klarblå himmel, nästan vindstilla och 25-30 grader. Ari behöver inte sina armvärmare.

Vi trampar pårätt friskt mot slutet och är de första cyklisterna som når Oban, en liten ort vid kusten som tillverkar sin egen whiskey. Jannes fru Anna bjuder på en slurk när vi anländer och det smakar ljuvligt. Det gör också ölen och hamburgaren jag får i mig innan  jag somnar ovaggad på hotellet efter att ha tvättat byxor, strumpor och tröja från svettavlagringar som lämnat vita saltfläckar.

Strava:

Jag kommer inte att kunna blogga under loppet men jag ska försöka posta på Instagram så ofta jag kan. 

En samling av Instagrambilderna kan ses här:

http://hampus.biz/index.php/ny/instagram

Gud vad jag längtar tillbaka efter att ha sett filmen om BMC-laget som jag körde tillsammans med i Flandern runt.