cover-liten

Hampus klassiker


Onsdag, Juli 30, 2014

Utsugen och utpumpad – The Highlands, Glens and Western Isles dag 2

– Det här blir mandomsprovet, tjatar Janne innan vi börjar dagens etapp. Det visar sig att han har rätt. En kamp mot både klockan och tröttheten präglar hela dagen.

Några croissanter, mjölk och flingor och en kopp kaffe är inte en tillräcklig frukost inför en hård långcykling. Bristen på mat i dag kommer att straffa sig under eftermiddagen och kvällen.
 

borg skottland

Färjepassagerna är vilande för kroppen och inspirerande för själen. Vilket landskap att glida igenom! Jag önskar vi hade mer tid att stanna och titta på allt vackert.

map scotland

När vi åker färja passar vi på att diskutera med de andra cyklisterna. Utrustning och vägval är ständiga ämnen. En kille väljer bort flera "scenic routes" för att slippa den värsta backiga terrängen. Vi andra tycker det är idiotiskt. Vi är ju här för att se och njuta. Inte komma fram fort och lätt i första hand.
När han ifrågasätter hur smart det är att ta ut sig redan dag två när vi har en så tuff etapp dag fyra säger en kille:
– Det är ingen fara. När jag kommer dit bort är jag ju vältränad. Då har jag ju tränat jättemånga mil mer än vad jag gort hittills fram till i dag.
 

Dagens etapp har två färjefärder. Den första kan vi ta det väldigt lugnt till, men den andra kommer vi att få kämpa för att hinna till.
BBC intervjuar en av cyklisterna som förklarar att det kommer att bli så jobbigt att cykla nio mil på fem timmar. Han tror inte att han kommer att klara det. Och om han missar den färjan så kommer det inte att bli mycket sömn under natten.

Va? Vi ska ju göra samma sträcka på tre timmar och 40 minuter. Vad är det vi inte fattat?

Jo att det är ett helvete att hålla 28 km/h i snitt på de här vägarna. Först går det uppför så jäkla långsamt att vi lika gärna skulle kunna hoppa av och gå, och sedan går det nedför på en väg som är marginellt bredare än en svensk cykelbana. Där vi får möten hela tiden och där det är massor av skymda kurvor. Dessutom är asfalten grov och gropig med massor av ”potthål”. Att köra cykelvasan med min racer skulle vara bekvämare.
– Jag hade kunnat göra en bättre väg själv, och då jobbar jag  på kontor, säger en britt jag pratar med.
– Kör ned i ett sådant här hål och du får inte se dina pungkulor på en vecka, fortsätter han.
Jo tack. De har tagit skydd ganska djupt inne i kroppen visar det sig när jag tar en kisspaus.
Kisspauserna blir ganska täta i början. Jag hinkar i mig vätska, men kroppen är inte anpassad för att ta emot allt, så mycket rinner rakt igenom.
Jag brukar trampa uppför backen i förväg och kissa medan Ari, som vill ta det lite lugnare stretar på.
– Vi rullar lite under tiden, säger han de gånger de hinner ikapp mig innan jag kissat klart.

En liten rull nedför i 70 km/h skapar ett ganska stort avstånd. I början var det lite stressande att se dem långt fram i landskapet medan jag stod med snoppen i handen. Men när jag själv rullat i full fart kom jag ganska snart i kapp i nästa uppförsbacke och med den vetskapen kan man kissa färdigt i lugn och ro.

Fin asfalt och dubbelfilig väg var ett sällsynt undantag.

Energin är slut i benen och jag känner inte att jag gör mycket nytta. De få förningarna jag tar är ganska korta. Vilken tur att Janne är pigg och dragvillig!

När jag kommer hem ska jag sälja biljetten till Cykelvasan. Jag tycker nog inte om att vara trött egentligen”, tänker jag när jag gräver som djupast efter kraft.

Vi räknar hela tiden på vilken fart vi behöver hålla för att hinna till färjan, och innerst inne hoppas jag att vi snart ska konstatera att det är kört så vi kan slå av. Fasen vad irriterande att känna sig så kraftlös.
Tempot är inte för högt. Det är att jag gått helt tom på energi som är problemet. Colan i vattenflaskan hjälper inte. Inte heller de Snickers jag petar i mig. De har legat och gosat till sig i ryggfickan i värmen och det är som att äta mjukt bajs, fast med lite godare smak.  Antar jag. Har inte smakat bajs men lukten säger väl en del om smaken kan jag tänka mig.

Tobermory

Tobermory bjöd på en skön paus i väntan på färja nummer ett. Sedan var det slut på pauser.

32 grader varmt i dag och svetten forsar. Med en mil kvar förstår vi att vi kommer att klara det i tid. Vilken glädje! Då kommer vi kanske slippa mörkercykling i kväll.
BBC står vid kajen och filmar när vi kommer dundrande, och första gruppen som  kört lite hårdare än vi i backarna och rullat in fem minuter före oss hinkar i sig juice och cola i kön till den stora färjan som ligger vid kajen.

Nu är det ytterligare 15 mil kvar att cykla men vi kan ta det lugnare då vi inte har någon mer färjepassage att stressa till. Jag trycker i mig allt ätbart och drickbart jag hittar. Tre smörgåsar och två burkar läsk till förrätt. Sedan fyra halvlitersflaskor med sportdryck. Men det finns ingen ”riktig” mat att få tag på och det kommer att straffa sig senare. Mjukt vitt bröd innehåller inte så mycket energi.

John drinking beer

John, som var snabbaste cyklist utan support på Paris-Brest-Paris förra gången, dricker en starköl på färjan när det är 15 mil kvar att cykla.

När vi har fem mil kvar är jag tom igen. Mår rätt illa, förmodligen på grund av både energibrist och vätskebrist. Ari ger mig en gel och Janne en Snickers. Det får lite fart på mig. Så pass att vi tar oss till en pub där vi dricker en cider, käkar lite chips och avslutar med Coca Cola som vi sett är den mest energirika läsken.
 

pubgrab

Utanför puben kommer de. De som skulle äta oss levande. Men det var inte dvärgar utan knott. Dvärgar= midgets, knott=midges.

Vilken panik jag får när de djävlarna kryper in överallt. I håret, i öronen,  under kläderna. Jag viftar och gnuggar bort dem men det hjälper inte. Det börjar bli mörkt och vi måste sätta på lampor på cyklarna. Ari och Janne cirklar runt mig för att hålla lite fart och göra det något svårare för knotten att få fäste. Jag fipplar med darriga händer när jag försöker få fram lamporna ur sadelväskan och få dem på plats.
Stackars de randonneurer, som till skillnad från oss som sover på hotell eller bed and breakfasts, sover i diket.

Vi enas om att ifall någon av oss får punktering så kastar vi cyklarna i diket och slänger oss själva framför första bästa lastbil för att få slut på lidandet.

highland midge

När vi kommer fram till den lilla byn där vi ska stämpla brevet-kortet är allt utom puben stängt. Kocken har gått hem så nu säljer de bara chips och godis. Middagen får bestå av en öl, två små påsar salt- och vinägerchips och ett par Snickers. Jag som brukar vara så noga med återställarmaten efter långpass går och lägger mig med en middag i magen som är av sämsta tänkbara kvalitet. 

Morgondagen kommer att bli tuff.

Strava:

strava skottland tisdag

karta tisdag

FörfattarePeter Hampus i • BilderCykling
(0) Kommentarer | Permalink

Kommentarer

Skriv in en ny kommentar

Kommentera bloggen