Hampus klassiker

En lite väl stressig start på morgonen med några felkörningar och velande mellan vänster- och högertrafik blir det när jag skjutsar Janne till Aris hotell där vi  sätter på framhjulen på cyklarna, kollar däcktryck och att all utrustning är med.

Ari – som är den mest rutinerade långcyklisten av oss – förbannar sig själv för att han glömt armvärmarna.
– Jag fattar inte hur det gick till. Jag har kört säkert 30 hundramilare och borde ha koll på hur jag packar vid det här laget.

Just i dag är det finväder så det gör inget, men vi vet att vädret i Skottland kan vara högst varierat. Så här såg det ut i går när vi  körde till Ardrossan där vi samlats inför starten.

På färjan över till Brodick  träffar vi en äldre skotte som glatt berättar vad vi har framför oss. Inte hur jobbigt det kommer att bli att cykla 130 mil, utan vilken otroligt vacker natur vi kommer att köra genom. Han nämner dessutom en massa whiskeydestillerier som vi kommer att passera och undrar om vi gillar whiskey, men ändrar sig sedan:
– Of course you’ve got the taste for whiskey. I can see that by the looks of you.

Uteliggarlooken på plats redan innan vi börjat cyklingen alltså?

Se upp för dvärgarna
När vi kliver av färjan ser jag att vi skiljer oss en del från de andra randonneurerna. De har tyngre cyklar med stänkskärmar och en massa packväskor. Lite förbryllat kollar de in min cykel. Jag som skäms lite över min väl tilltagna sadelväska får i stället för den kommentarer om min wattmätare, elväxlarna och den minimala packningen.

Jag förklarar att vi kommer att sova på hotell eller bed and breakfast och tänker stanna och äta på restauranger och fik längs vägen. Ja mat och sömn blir nog inte ert största problem säger de alla.

– But look out for the midgets. They will eat you alive. Do you have lots of problems with midgets in Sweden?

Vad sjutton svarar jag på en sådan politiskt inkorrekt sak? ”Eh, nej inte där jag bor i alla fall”, blir mitt trevande svar.

Visst ser terrängen vi befinner oss i ut som tagen från Sagan om ringen, men att vi ska stöta på galna dvärgar tycker jag är högst osannolikt.

Första bergspriset
Starten går och vi rullar i väg i en stor gemensam klunga. Av de 77 som anmält sig verkar bara 30-40 ha kommit till start. Skäggiga och överviktiga äldre randonneurer blandas med vältränade ungdomar. Rapha verkar vara väldigt populärt i de här kretsarna, men vissa har helt struntat i hur de ser ut och i stället klätt sig efter funktion i ganska fula kläder.

Efter några kilometer kommer första backen. Den ser ut som jag förväntat mig. 1-2 km lång och kanske 5% lutning. En efter en droppar cyklisterna av och till slut är vi bara  fem stycken kvar. Ari och Janne vill ta det lite lugnare så jag trampar ikapp John, som tydligen var femte snabbaste cyklist utan support på Paris-Brest-Paris senast.

– Ok, I can race you to the top if you want, säger han och ökar takten. Även han har lite packning på cykeln, men har stänkskärmar och styrväska.

BBC står och filmar när vi passerar några andra cykelturister, och vi spurtar inte direkt utan håller ett lagom tempo. När Johns GPS piper om att vi nått toppen ligger jag före med ett halvt hjul. Sådär ja. Då kan jag vara nöjd. Det här var ju ingen match. (Famous last words …)

När vi kliver av första färjan på turen vägrar min Garmin att starta. Fan!!!! Det som inte loggas har ju inte hänt.
Jag pillar och fipplar ett tag och får till slut igång apparaten. Då har de andra sedan länge dragit ifrån oss.

Som ystra unghingstar kastar vi oss upp för backarna. Wattmätaren visar 380-420 watt mest hela tiden. Men det gör inget. Just de här branta backarna kommer säkert snart ta slut.
Hehe, jo tjena!
Tänk dig din favoritbacke för backintervaller. Alltså en kort brant backe där du kör max i 30-60 sekunder. Förläng den backen till ca 1 km. Där har du terrängen vi kör i. De första två och en halv timmarna är som konstanta backintervaller och jag tänker att det här pallar jag inte. Ska det vara så här så kommer jag att hålla till onsdag. Som längst.
Visst borde jag ha fattat att det måste vara backigt om vi ska göra 3000-4000 höjdmeter per dag, men att de skulle vara så här jäkla branta  kunde jag inte förstå.
Och kommer dvärgarna rusande när det går uppför har vi inte en chans. Vissa sträckor visar hastighetsmätaren 5km/h, d v s promenadfart.

Lite cola och en macka vid första stämplingen och det lugnar ned sig lite i terrängen. Fortfarande upp och ned  men inte längre 15% lutning i alla backar.

Vilken otrolig natur vi kör genom! Ett fjordlandskap som visar sig från sin bästa sida. Klarblå himmel, nästan vindstilla och 25-30 grader. Ari behöver inte sina armvärmare.

Vi trampar pårätt friskt mot slutet och är de första cyklisterna som når Oban, en liten ort vid kusten som tillverkar sin egen whiskey. Jannes fru Anna bjuder på en slurk när vi anländer och det smakar ljuvligt. Det gör också ölen och hamburgaren jag får i mig innan  jag somnar ovaggad på hotellet efter att ha tvättat byxor, strumpor och tröja från svettavlagringar som lämnat vita saltfläckar.

Strava: