Hampus klassiker

Ett glas mjölk och en banan är min återhämtning efter tuffa pass.
Gainomax har flera gånger haft reklam som säger att vi inte ska äta upp apornas mat utan dricka deras återställare i stället. Fyndigt. Men är det bättre än banan?

Kanske ska man låta sig sponsras av dem för att kunna jämföra?

Jag minns när jag hittade en ett år gammal Gainomax i en låda. Den var lite klumpig men smakade fortfarande gott. Det kan man åtminstone inte säga om en ett år gammal banan ...

http://gainomax.com/sports-team/
peter@hampusmedia.se

Jag ska först erkänna: jag blir ofta irriterad på mina medtrafikanter när jag cyklar till jobbet. Med hög röst uppfostrar jag dem gärna i vilka trafikregler som gäller.
Ringklockan har använts flitigt, men folk har börjat ignorera den. Demonstrativt fortsätter de att gå mitt i cykelbanan. Och bilisterna hör ju inte ens det fjantiga plingandet.

Som tur är finns nu en tuta som pumpas upp med cykelpump och ger en 110 dB hög signal. Ungefär som en lastbilstuta. Tydligen ska en uppumpning räcka till cirka 15 tutningar. Ungefär lagom för en färd mellan hemmet och jobbet.

Incidenten som inträffade i morse hade förmodligen inte hänt om jag hade haft min tuta. En kvinna gick mitt i cykelbanan, jag plingade men hon hörde inte - eller låtsades inte höra. Så jag ropade hallå, men hon fortsatte att ignorera mig. Då vrålade jag vilket fick reaktionen att hon förvånat hoppade till och började springa. Rakt på mig. Men hon var mjuk i kroppen så det gick bra. Jag tog henne med axeln.

En diskret 110-decibelstutning på tio meters håll hade fått henne att fatta lite tidigare hehe.

http://www.deltacycle.com/Airzound-Bike-Horn

Som en typisk tabellbitare och statistiknörd älskar jag all data som mina Garmins ger mig. Puls, hastighet, sträcka, max, min, medel, till och med en karta som visar var jag varit kan jag se när jag för över datan till min dator. (Jo, det heter så. Och datorn är faktiskt den där lådan som många envisas med att kalla hårddisk).

Utan pulsklocka eller cykeldator känner jag mig lite naken och vilsen faktiskt. Så det var med en nyfiken, pirrig och smått skeptisk känsla jag gav mig iväg på veckans första träningspass utan dessa hjälpmedel.

Tröskelintervaller stod på schemat. Med mjölksyratröskel menas den intensitet man kan träna där kroppen precis hinner göra sig av med mjölksyran som bildas. Strax under tröskeln kan man träna länge. Strax över tröskeln hamnar man i en slags “skuld” som gör att när man ackumulerat för mycket mjölksyra så vill kroppen gå ned i intensitet för att slippa smärtan. Ju högre över sin mjölksyratröskel man pressar sig desto snabbare tar man sig mot slutet av vad kroppen mäktar med.

Jag vet att min mjölksyratröskel ligger i spannet 80-85% av min maxpuls. Men hur skulle jag klara av att hamna där utan pulsklocka?

Det gick faktiskt över förväntan. När jag ligger nära tröskeln blir andningen snabbare. Det är inte enkelt att föra ett samtal, utan man kan endast säga korta fraser i taget. Så det var bara att trampa upp till den känslan och hålla sig där nio minuter i taget. Gick andningen ned så pressade jag mig lite till, kände jag syran växa i benen slog jag av lite. Efter ett tag kunde jag ganska exakt anpassa ansträngningen.

Men när jag kom hem fattades något i min rutin. Att få se hur intensivt mitt pass varit, hur långt jag kört och hur många kalorier jag förbrukat brukar vara en trevlig avslutning. Nu hade jag bara mina ansträngda muskler som bevis för att jag utfört passet.

Det har varit en tuff vecka. Säger kroppen. Låren, knäna och ryggen ömmar efter tre ganska tunga pass med tröskelintervaller, styrkeintervaller och snabbdistans. Jag får väl lita till att kroppen känner rätt. För enligt pulsklockan har jag vilat.

Årets Vasaloppsvecka hade deltagarrekord. 2013 års Vasalopp blev fullt efter bara elva dagar. Vätternrundan blev fulltecknad efter bara sex dagar. Stockholm marathon i sommar är fullt sedan länge. Göteborgsvarvet, som är en av världens största löpartävlingar, svämmar över av deltagare.

Vad beror det på att idrott som tidigare ansågs oglamorös nu lockar så många? Tidigare sågs skidåkare och långdistanslöpare som snoriga och tjuriga enstöringar (tänk Tomas Vassberg och Juha Mieto)  men nu skryter chefer i näringslivet som sina bedrifter i maran eller Vasaloppet. Skidåkning är den nya golfen och surdegen.

Hur kommer det sig? Kommer trenden att hålla i sig?

För mig är det ingen trend. Jag har sysslat med konditionsidrott sedan femårsåldern när mamma puttade ut mig på isen bland de stora pojkarna på byns hockeyrink. Men de andra? De som kanske använder dessa lopp som utmaningar för att tygla en fyrtioårskris, kommer de att leta sig vidare om ett par år?

Vad tror du?

Vad menar jag med väggning?
Att bli trött för att man ansträngt sig till max och dragit på sig mjölksyra är inte vad jag menar. Då kan man pusta ut i ett par minuter och sedan fortsätta.
Det här är en annan trötthet. När kroppen blir helt tömd på energi och man inte kan fortsätta hur gärna man än vill, när man känner sig som en dallrig gel?klump, börjar frysa och det svartnar för ögonen, ja då har man gått in i väggen.

Varför väggar man?
Kroppen har energi lagrad i musklerna, blodet och levern. Även bukfett (alltså inte de eventuella valkarna utan det fett som ligger i magen) kan användas vid riktigt långa pass. Blodsockret går åt ganska fort, kolhydraterna som lagrats i musklerna räcker i 60-90 minuter, glykogenet (lagrade kolhydrater) i levern pytsas ut under en längre period, och det lättillgängliga bukfettet samt fettet i muskelcellerna räcker länge. Vi har alla cirka 70 000-100 000 kalorier lagrade i kroppen i form av fett. Vi skulle alltså kunna springa flera marathonlopp på raken ? om vi kunde få tillgång till all energi. Men då intensiteten är hög hinner inte kroppen med att omvandla fettet till energi som musklerna kan använda. Därför måste vi fylla på under tiden man anstränger sig. Faktum är att vid hög intensitet är det lättare för kroppen att spjälka muskelceller till energi än fettceller.
När jag körde Vasaloppet tappade jag 2 kg i vikt. Enligt min specialvåg bestod viktminskningen av 1,2 kg muskler och 800 gram fett. (Jag vägde mig efter att jag fyllt på vätskenivån).
När kroppens lättillgängliga energidepåer är slut, och den tillförda energin tömts från magen och använts av musklerna rycker kroppen i nödbromsen. Visst kan man fortsätta att röra sig, men fettet som måste förbrännas tar så lång tid att omvandla att man inte kan fortsätta i samma hastighet. Man tvingas slå av på takten och till slut bara stappla fram.

Är det pinsamt att vägga?
Nej tvärt om! Bara tuffa, hårda och sega personer driver sig själva ända in i väggen. Mesarna har stannat eller slagit av på takten långt innan.
Däremot är det dumt att vägga vid fel tillfälle. På träning kan det vara bra i bland. Kroppen lär sig att kompensera för den otroliga energiåtgången och förbättrar sin fettförbränning. Förhoppningsvis lär man känna kroppens signaler bättre också så att man kan göra något åt problemet innan det är för sent. Att vägga på en tävling är bara onödigt och dumt.

Gör det ont att vägga?
Nej, inte på samma sätt som när man spurtat tills man stupat. Då är det den brännande och smärtande mjölksyran som sätter stopp.
Väggningen är en annan känsla. En känsla av total utmattning, svaghet och tomhet. Faktum är att jag tycker det är ganska skönt. Åtminstone efteråt när man fyller på med energi igen. Pirret i musklerna och endorfinerna som rusar genom kroppen påminner om känslan efter bra sex.

Min väggningsrunda
19 personer samlades kl 07 i morse för att ge sig ut på distanscykling i Roslagen.
Vi startade som en blandning av Sub 8-, 9- och 10-åkare, det vill säga sådana som vill åka Vätternrundan under dessa tider.

Redan efter ett par mil grymtades det lite i ledet då de snabbaste åkarna låg i täten och drog upp farten. För mig var det första riktiga långpasset på cykel efter min långa sjukdom. Och med ett Vasalopp i kroppen knappt en vecka tidigare var det spännande att känna hur kroppen skulle reagera.
Den kändes bra. Inte någon sommarform på cykeln direkt men det hade jag inte förväntat mig.

När vi kört cirka fem mil hade vi drivit upp hastigheten för mycket för vissa så vi delade upp oss i olika fart- och längdgrupper.

Vi blev sex personer i min grupp, mestadels Sub 8-cyklister, och vi drev upp tempot ytterligare. Resterande åtta mil gick med ett snitt på 30 km/h. Det kändes i kroppen.
Jag hade inte räknat med att cykla så långt så en banan och en liten påse energigel? räckte inte för att fylla på med energi. Vid nio mil började jag känna mig tom på både kraft och energi, och insåg att det skulle bli några jobbiga sista mil hem.

Eftersom jag innan vi drog iväg förklarat för alla att om man slarvade med maten/sportdrycken fick man stå sitt kast och ta sig hem på egen hand var det jobbigt att det skulle bli jag.

I Djursholm var jag helt slut. Lättaste växeln räckte inte till. Jag trampade fyra fem varv i taget. Släppte till slut min grupp och stapplade in på ett litet fik. Det svartnade för ögonen, och expediten tittade förvånat på mig när jag beställde. Jag hade förmodligen den där tomma, halvdöda blicken och det lallande beteendet som är så typisk för sådana som gått in i väggen.
Fem timmars cykling i ganska hårt tempo hade tagit ut sin rätt. En flaska vatten, en banan, en energigel? och ett par GT-tabletter är alldeles för lite för ett så långt pass. Förmodligen hade jag inte heller lyckats återfylla depåerna efter Vasaloppet för sex dagar sedan.
Men en smörgås, en latte och en chokladboll och 20 minuters vila gjorde underverk. Med darriga händer tryckte jag i mig maten.

De sista två milen hem gick riktigt bra. Fyra glas mjölk och en portion lagad mat senare och jag har blivit en normal människa igen!