Hampus klassiker

16 mil under fyra timmar kräver minst 40 km/h i snitt. För att klara en så snabb tid behöver man en snabb grupp att åka med. I alla fall klarar inte jag ensam att hålla 40 km/h runt hela sjön.

Jag blev i vintras inbjuden i Masklungan – den legendariska cykelgruppen som var en av de första att klara drömgränsen Vättern runt under sju timmar.
Det var ju tur att de inte hade koll på hur usel min form varit under året. Då skulle jag inte ha fått vara med.

Massor av vin
Uppladdningen till Siljan Runt skedde i 30-gradig värme. En veckas vistelse på franska Rivieran med både cykel och vin. När jag var där förra gången cyklade jag 50-60 mil på en vecka men lyckades ändå gå upp fem kilo. I år tog jag det lugnare. Både med cyklingen och vinet. Bara ett par flaskor vin per dag. Och betydligt kortare turer på cykeln än tidigare år. Men hårdare. Mer berg och lite tuffare tempo.

Att kliva av planet på Arlanda var en chock. Kylan slog emot mig, och jag längtade inte direkt till starten på loppet 30 timmar senare. Då skulle det vara 20 grader kallare än i Frankrike och dessutom regna.

Jag brottades faktiskt en hel del med mina tankar innan jag drog iväg upp till Dalarna. Var det värt det? Att ge sig iväg 30 mil och cykla ett kallt och vått lopp där chansen att klara drömgränsen nog var rätt liten, och risken att i stället råka ut för en olycka i det dåliga vädret rätt stor?

Vilse i pannkakan
På väg i bilen på E4 pratade jag med min dotter i telefon (i mitt headset!). Plötsligt undrade jag var jag var. Hade jag passerat Gävle? Jag kände inte igen mig i den djupa skogen som omringade vägen som skiftade från att vara motorväg till att bli en 2+1-väg.

Fan också! Jag hade missat avfarten mot Falun. Jag körde i en evighet innan en annan avfart dök upp. Skulle man behöva åka ända till Sundsvall eller? In på avfarten och fram med GPS:en. Ockelbo var närmaste ställe. Helt otroligt. Vad är jag för mas som inte ens hittar hem till Dalarna?

Väl framme i sommarstugan återstod fyra timmars sömn innan det var dags att bege sig till starten. Termometern visade två grader när jag klev upp. Det duggregnade …

Klädvalet frambringar alltid lite ångest. Inte om jag ska ha den ena eller andra färgen, utan hur mycket regnskydd jag ska ha på mig eller med mig om vädret är dåligt. Det handlar egentligen mest om valet mellan att bli våt utifrån eller inifrån.
Men frysa ville jag inte så jag valde Gabbatröjan med tillhörande byxor, armvärmare och benvärmare. Våt skulle jag bli men förhoppningsvis inte genomkall.

Hockeyrumpa
Vid starten gick lagkapten Peter Mattson igenom raceplan. Säkerheten var viktigast. ”Tänk på att vägbanan är hal och sikten dålig …”
Planen var att ändå försöka rulla i mål på 3:50 vilket skulle motsvara gruppens tänkta Vätternfart.
Vi startade som andra startgrupp efter ett gäng cyklister från mellansverige. Fredrikshof, Sumo med flera var representerade där. Vår klunga dominerades av Brudpiga och Borlänge.

En av mina kompisar hade hintat om att det vore bra med en blandning av tävlingscyklisterna i Borlänge CK och Brudpiga och hockeyspelare från Leksands IF. Hockeyspelarna är starka på platten men lite tunga uppför, och förhoppningsvis skulle det hålla nere tempot i backarna men ge bra fart på resten av banan. Jag kände bara ett fåtal i gruppen och kunde i ärlighetens namn inte urskilja om resterande var hockeyspelare eller cyklister. Hur kraftig är en hockeyspelare utan skydd? Var det där en hockeyrumpa eller en cykelrumpa?
Vältränade såg alla ut att vara hur som helst.

Halt och obehagligt
Redan kort efter starten upplevde flera av oss hur halt det var i regnet. Flera släpp i korsningar och rondeller. Men gruppen tog det försiktigt. Inga hetsiga körningar genom Mora eller Orsa.

Jag gladdes åt den lilla väskan jag fäst på ramen med smågodis. Att få upp något ätbart ur ryggfickorna med stora våta handskar och kalla fingrar hade varit omöjligt. Det var faktiskt nog så svårt och pilligt att få i mig något av bilarna eller gott och blandatbitarna ur ramväskan.

Här var fortfarande hela gänget samlat. Det skulle bara bli 15 st i mål i samlad grupp ...

Henrik som körde i tunna Raphakläder ropade ömkligt:
– Värm mig Peter!
Jag var glad över mitt klädval. Och det kändes bra runt hela Orsasjön. Behagligt tempo. Trygg fin cykling. Det här var duktiga cyklister. Den belgiska kedjan rullade på väldigt jämt och fint. Som om vi inte gjort annat än cyklat tillsammans faktiskt. Det var rätt länge sedan jag nötte belgiskt, men det är väl som med cykling i allmänhet – när man väl kan det sitter det i ryggmärgen.

Pulsrekord
Jag har ett antal tändstickor att bränna under ett lopp. En ganska begränsad mängd om jag ska vara ärlig. Den första tvingades jag tända efter att vi passerat Rättvik. Den långa sega uppförsbacken förbi Utby tar på krafterna. Och några hockeyspelare som ville hålla nere tempot uppför hade inte synts till hittills.

Vid analysen av datan efter loppet konstaterade jag att det är i förningen jag gör uppför den sega rakan som jag sätter ett nytt pulsrekord.
Jag trodde innan loppet att min maxpuls var 186 slag per minut. Men på något sätt skrämdes mitt gamla gubbhjärta upp till 201 slag! Formeln för maxpuls som lyder 220-åldern gör mig till en 19-åring!

Inte bra. Pulsbaserade intervaller kommer att vara 8% jobbigare i fortsättningen när jag måste korrigera alla zoner. Tur att jag har wattmätare så jag kan köra wattbaserade intervaller i stället. Den kompenserar ju för ökad vikt dessutom …

Här sattes nytt maxpulsrekord för min del. Ingen jättebacke, men tillräckligt seg och snabb för att jaga upp pulsen till 201 slag per minut. Redan i Rättvik hade antalet i klungan minskat en del ...

Tröttheten kommer
Jag missade att äta en del mellan Mora och Rättvik. Regnet och kylan – temperaturen pendlade mellan sex och åtta grader – gjorde att jag mest satt och höll hårt i styret med båda händerna. Det straffade sig i längden.

På småvägarna mot Tällberg kom vi ikapp snabbklungan som startade först. En omkörning kan vara rätt krävande då hela gruppen trycker på för att komma om så fort som möjligt. Vägen där är dessutom böljande med inslag av ett par rejäla branta backar. Ett par stickor till brändes.
Benen började kännas opigga och mosiga. Fort i med mer socker. Men jag insåg redan då att det kunde vara för sent. När känslan av tomhet i benen dyker upp är det svårt att äta ikapp.

Hybrisen som jag känt mellan Mora och Rättvik där jag inte alls varit trött, och trodde att jag enkelt skulle ta varenda förning runt sjön byttes mot tvekan. Bättre att smyga bak i ”cafét” och äta lite i lugn och ro och stå över ett par förningar för att kunna bidra igen. Att stå över en förning är inte skämmigt intalade jag mig. (Jag skulle komma att ändra på den formuleringen ju längre loppet fortgick)

Cirka 50 minuter i eller över VO2Max-zon tar en del på krafterna.

Tillbaka i rotation igen men det kändes fortfarande segt. Genom Leksand gick det lite lugnare och vi fick ett par minuters uppehåll! Nya krafter och nytt mod.

Men mina kalla händer gjorde att jag tappade en flaska på väg ut ur Leksand. En dödssynd! En tappad flaska kan ställa till med en krasch. Jag var så kall om fingrarna att jag inte ens kände att jag tappade den. Skärpning nu!

Djävulsbacken
Jag tog några förningar på väg mot Siljansnäs, men började gruva mig för den kämpiga backen efter byn, innan de ångestulla raka slakmotorna på västra sidan sjön. Att bli avhängd där på grund av att jag tömt krafterna i backen vore inte kul. Att cykla ensam där i regnet vore verkligen inte kul.
Jag sparade lite krafter genom att gå tillbaka i svansen och invänta backen. Om jag bara klarade att hänga med i den skulle jag våga bidra igen. Att stå över ett par förningar är inte skämmigt intalade jag mig.

Backen var precis så tuff som jag hade fruktat. Klungan tryckte på. Folk som legat fram och dragit föll bak i leden som stenar. Slet för att hålla sig kvar, men föll tillbaka bakom oss som legat i svansen precis bakom roterande led. Var fanns hockeyspelarna nu? De tunga som inte skulle orka åka lika fort uppför?
Jag tog i. Närmade mig max, men det var en bit kvar till backens topp. Fick inte släppa. Om jag bara bet mig kvar hela vägen upp skulle jag kunna vara med i mål. Men släppte jag i backen skulle jag omöjligt kunna köra ikapp klungan som inte längre lika tålmodigt väntade på ”kön klar” som man ropat tidigare. Och varför skulle de? Ett gäng trötta cyklister i svansen var ju inte till så mycket nytta.
Toppen närmade sig, sakta sakta. Benen gav upp desto fortare. Luckan blev en meter, två, nej tre meter kvar till klungan.
– Helvete! De får inte segla ifrån mig!

Jag tog i allt vad jag hade och lyckades ansluta precis på krönet innan farten ökade igen.

– Skönt. Bara vila i några minuter nu innan jag går fram och gör lite nytta på nytt. Famous last words …

Överleva till mål
Minuterna blev fler. Jag kände att jag hade bränt alla stickor. Gick fram och provade att ta en förning men fick kämpa för att ens komma framåt i svansen. Glykogenet i låren var slut. Farten varierade mellan 40-55 km/h och vi fick stå upp och trampa i slakmotorna stundtals för att hålla ihop gruppen.

Hybrisen hade för länge sedan bytts ut mot besvikelse. Fan också att jag inte var stark nog att bidra hela vägen!
Samtidigt verkade inte den här klungan så besatt av att få en kanontid så att offra sig och sedan flyga av var kanske inte dödsviktigt. Då jag själv varit lagkapten har jag varit rätt irriterad på folk som legat i svansen och haft det bra medan vi andra kämpat med näbbar och klor för att klara tidsmålet.

Jag frågade lagkapten Peter hur vi låg till tidsmässigt när vi körde sista backen upp mot Sollerö kyrka men han hade ingen aning och såg inte ens vad det stod på sin Garmin. Jag hade faktiskt inte ens brytt mig om att sätta på cykeldatorn på styret utan hade bara min pulsklocka på armen. Ingen idé att ha datorn där när man ändå inte såg ett smack på grund av vattnet som sprutade från framförvarande bakhjul. En konstant kalldusch i cirka fyra timmar ...

Svansen började trycka på bakifrån och vi körde de sista kilometerna så hårt gruppen orkade. Martin som jag träffat på tävlingar ett par gånger tidigare hade tagit varenda förning runt sjön men krafterna tröt i sista backen. Det kändes verkligen inte bra att köra om honom eftersom jag bidragit mycket mindre på slutet. För sent såg jag att det var han så jag hann inte sätta en hand bakom hans rygg.
Dessutom råkade jag köra om vår lagkapten strax innan mållinjen när jag ville hålla undan från en Hofvare från svansen. Pinsamt av mig och jag vet inte om han hörde eller accepterade min ursäkt efteråt.

Tiden blev 3:55:22!!

Snittfart 40,9 km/h

Snittwatt: 219W

Viktad snittwatt: 238W

Energiförbrukning: 3460 kalorier

Förtäring: 2-3 dl sportdryck, 1 hemmagjord gel, några nävar Ahlgrens bilar och några nävar Gott och blandat.

Starke Niclas Brus tog varenda förning.

Surt att lämna Martin Lindholm i sista backen när han inte missat en enda förning fram tills dess.
 

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag är jättenöjd med att äntligen har klarat drömgränsen, men lite missnöjd med min egen insats.

Fast, när besvikelsen lagt sig kan jag nog glädja mig åt att jag trots den dåliga våren var en av endast 15 cyklister som cyklade runt båda sjöarna i riktigt misärväder under fyra timmar.

Om några veckor är det Hammarby Hill XC, en av årets roligaste tävlingar. Till och med mtb-cyklisterna som hänger på HappyRide tycker att det är riktig mountainbikecykling. Stigarna i Hellas är skådeplatsen.

De tre J:na jag, Jonas och Jocke samlades efter jobbet för att rulla igenom banan. Det finns några passager man mår bra av att ha sett innan man dammar över dem i full fart. Bland annat segmentet Våta fötter som börjar med stökig cykling över stenar, vassa klippor, rötter med mera och avslutas med en spång över ett vattenhål. Tidigare sjönk spången om man var kvar för länge på den men nu har de förstärkt den och breddat den så den ger inte alls så mycket spångest längre.

Personligen avskyr jag navigeringsfunktionen i min Garmin Edge 800. Vill man åka vilse är den bra. Inte annars. Men Jocke insisterade på att använda förra årets GPS-track och låta sin Garmin leda vägen. Det gick sådär.

Efter ett tags irrande i skogen kom han på att han nog inte alls hade laddat ned förra årets lopp till GPS:en, utan förra årets vimsiga rekognoseringsrunda. Vilket så klart fick resultatet att vi körde om möjligt mer fel. (Det kan ha varit förra årets tur mellan Åre och Stockholm också förresten. Det hade inte gjort någon skillnad)

FÖR I HELVETE JOCKE! EN TILL SÅDAN DÄR FELNAVIGERING OCH VI SPÖAR UPP DIG ORDENTLIGT!

Men du, gråt inte. Vi hittar nog hem till slut. Där borta vid telemasterna kanske vi får mobiltäckning till och med och kan ringa hem till våra fruar så de kan hämta oss.

Vi bestämde oss för att skänka kvällens GPS-fil till vår cykelkompis Jonny som är banchef för Hammarby Hill XC. Då kan man byta namn på tävlingen till Hammarby Hill surprise. Tänk vad skoj det blir för alla när de mitt i en nedförsbacke tvingas tvärnita, vända om och cykla uppför igen och möta alla andra som kommer i full fart. Och när de tagit in på en stig som slutar i ett djupt vattenfyllt dike och sedan tvingas antingen chans-cykla i högt gräs och precis som Jonas hitta ett dolt och djupt överraskande hål eller springa med cykeln i tät granskog några hundra meter, då fnissar de nog och tycker att tävlingen utvecklats sedan förra året.

Det är en kul och varierande bana. Några drops som kan bli håriga om man inte har koll på vilket spår man ska välja.

Men det är fascinerande att trots att vi cyklade en del i tuff terräng så är det när marken är helt slät som olyckan är framme. Jocke slog i en nerv på smalbenet och fick så ont att det snurrade i huvudet. Han var tvungen att lägga sig ned ett tag. Varför han också fick ett behov av att slita av sig kläderna förstod jag aldrig riktigt. Kanske inspirerad av tjejen som hade tänkt nakenbada i tjärnen bredvid och otåligt väntade på att vi skulle cykla vidare?

Vi fick uppleva underbar cykling under en av sommarens förmodligen sista ljumma kvällar.

När skymningen började närma sig kurrade det lite i magen och vi gjorde ett stopp för Snickers. Men när Jonas skulle klicka ur klickade han bort hela vevarmen. Dags att ringa servicebilen (hustrun)? Nejdå. Klart man har verktyg med sig.

På vägen hem blev vi tvungna att i vanlig ordning göra ett nödstopp för att fylla på energi. Bara sju kilometer kvar men är bonken nära så är den.

I morse bevittnade jag följande scen:
En budbil/hantverkarbil hade kört på en cyklist vid högersväng. Just den situationen som vållade olyckan är jag med om flera gånger i veckan.

Jag cyklar på cykelbanan. En bil kör om mig, strax innan en korsning – utan att blinka svänger han in rakt framför mig eller prejar mig/missar mig precis.

Gör han det med flit? Han måste ju ha sett mig eftersom han just körde om mig? Ja ibland sker det med flit eftersom föraren skickar upp ett långfinger samtidigt. Men ofta verkar det bara vara en slags zombieliknande chaufför bakom ratten. Antingen tittar han eller hon stint rakt fram och bara kör, eller så pratas det i mobiltelefon.

Det som hittills räddat mig är följande inställning:

Alla andra i trafiken är blinda idioter som vill döda mig. De är inte medtrafikanter utan mottrafikanter.

Nej det är inte någon snäll "människosyn" jag har. Men som cyklist i Stockholm får man den känslan dagligen.

Jag blev påkörd för några år sedan då min cykelbana korsades av en påfart. Tanten som körde bilen tittade på mig. Jag trodde att vår ögonkontakt betydde att hon sett mig och skulle ge mig företräde. Jag kom från höger, utfart ska också lämna företräde, cykelbanan låg en bra bit från huvudleden och väjningspliktskylten satt på "rätt" sida.
När jag är mitt framför bilen trampar hon gasen i botten och mejar ned mig. Dessutom fortsätter hon att gasa och trycker mig fem meter ut i huvudleden.
Hennes gubbe kliver ut. Går runt bilen för att se om det blivit några repor och sätter sig sedan i passagerarsätet igen. Tanten ber visserligen om ursäkt men vad hjälper det. Hon säger att hon trampade på fel pedal. Trodde att hon bromsade men gasade i stället. Cykeln förstörd. Knät skadat.
"Men det kunde ha gått värre" som hon sa.

Ja jag hade tur. Som blev påkörd på cykelbanan.

I morgon kommer vi förmodligen att få läsa i tidningen – säkert i DN som hatar cyklister:
Cykelolycka i Norra Djurgårdsstaden
En cyklist fördes till sjukhus efter kollision med bil. Cyklisten som färdades västerut genom nybyggda Djurgårdsstaden bar inte hjälm och skadade sig därför i huvudet.

Så: Cyklisten har kolliderat– inte blivit påkörd. Cyklisten bar inte hjälm.
Jag garanterar att inget kommer att skrivas om att bilisten inte såg sig för. Att han inte blinkade. Att föraren av bilen är misstänkt för vårdslöshet i trafik. Att cyklisten färdades helt lagligt på cykelbana.

Update:
På Polisens hemsida kan man läsa att bilisten är misstänkt för vållande till kroppskada.

Vad hände med min plan att jag skulle bli en solskenscyklist? 

– Det är sol på lördag och regn på söndag. Vilken dag ska vi välja att köra cyclocross på? frågade jag Jocke.

På sätt och vis vore den regniga dagen bäst, för lera och misär hör ju liksom till sporten. Men solskenscyklisten i mig blev glad när Jocke tyckte lördagen lät trevligare. 

Nu ville vädrets makter annorlunda. Fem grader varmt och stundtals ganska rikligt regn gjorde lördagens förhållanden i Eskilstuna autentiskt belgiska. Mic konstaterade att om vi inte hade åkt så långt så skulle vi ju kunnat strunta i att cykla. Han som myntat uttrycket "Du blir inte en bättre cyklist av att ligga hemma och smeka dig själv i sängen".

Men nu var vi här och då var det bara att ge sig i kast med misären.

Några uppvärmningsvarv på banan gjorde att allt kärvade på cykeln av leran som klistrade sig fast.

Canilla som var så ren och fin innan start.

Strax nedanför slalombacken var ett ganska djupt lerigt parti som innehöll några obehagliga överraskningar. En och annan sten och några riktigt djupa hål dolde sig i geggan. Tyvärr körde en kille i heatet före vårt ned i ett av hålen och flög över styret så illa att han skadade nacken. Ambulans och brandkår kom till undsättning.

Någon undrade vad brandbilen skulle dit och göra, och hans kompis trodde att de skulle vattna banan lite för det hade ju börjat torka upp under det korta uppehållet i regnet.

Jag hade tryckt i mig en gel innan starten, men då den försenades en halvtimme hade min kropp redan börjat knapra på de kolhydraterna. Uppvärmningen blev också en nedkylning då jag blev blöt igen.

Starten gick och jag var absolut sist iväg. Eftersom jag inte har några cup-poäng och dessutom var efteranmäld hamnade jag i sista startledet. Jag lyckades inte klicka i min högerfot så även när jag trampat igång hade jag problem att få upp farten. Inte förrän springhindret lyckades jag klicka i. Så dags då när man ska hoppa av igen.

Fan! Jag var nästan 100 meter efter Jocke. Men efter några kurvor där jag tog mer vågade linjer och höll lite högre fart än flera andra var jag i kapp. Placerade mig bakom honom och funderade på hur jag skulle lägga upp loppet. Ligga bakom till slutet och då försöka gå om? Eller dra om tidigt och försöka skapa en lucka?

Både jag och Jocke plockade en del placeringar men vi höll hela tiden koll på varandra. Jocke gjorde en vågad manöver då vi skulle över ett dike. Jag hoppade av men han chansade och körde över. Det resulterade i en annorlunda OTB (over the bar). Tänk dig ett barn som hoppar bock. Så gjorde Jocke med sin cykel. Han särade på benen och svingade sig över styret men släppte inte det inte vilket gjorde att cykeln liksom knuffade honom i ryggen vid landningen. Ett par meters försprång för mig. Men det hämtade han ikapp när vi sprang över sandvolleybollplanen. Fy satan vad jobbigt det var! 

Jag drömde ibland mardrömmar som barn om att jag pulsade fram i djup snö med ett läskigt monster bakom mig. Hur jag än kämpade och slet så kom jag knappt framåt. Så var det i dag. Monstret Jocke flåsade olycksbådande bakom mig och jag tog mig fram i ultrarapid med pulsen på max i den djupa sanden.

De som aldrig cyklat cyclocross måste tycka att det ser väldigt ömkligt ut. Det går inte särskilt fort och ser inte ut att kunna vara jobbigt. Men tävlingsformen har beskrivits som en timme i helvetet. Man är så trött att man tror man ska falla ihop och dö. Och till skillnad från andra typer av tävlingar där man ska tillryggalägga en viss sträcka tjänar man inget på att köra fortare i cyclocross. Jo man har större chans att vinna förstås. Men man kommer liksom inte närmare målet. För tanken är att segraren ska köra en viss tid – i vårt fall 40 minuter – och även om man kör superfort så kan man inte få klockan att gå fortare. Det är ju snarare tvärt om. Lyckas man komma upp i ljusets hastighet så går ju tiden långsammare om jag fattat relativitetsteorin rätt.

Jag var relativt trött när Jocke kraschade in i ett staket. De 50 meters försprång jag lyckades få till visste jag inte om de var till min eller hans fördel. Att få jaga någon lönar sig oftast bättre än att vara jagad.

Mic låg på behörigt avstånd, så där borde jag inte behöva oroa mig. Kul att vi kunde hålla så sams i dag hela vägen till Eskilstuna förresten trots att han kör för Fredrikshof och vi för Lidingö CK. Det var extra roligt att få köra om några Hofvare i dag. Klubbens röda tröja syns tydligt och jag kan förstå att det lockat andra att jaga ikapp när jag själv kört i de färgerna. Fredrikshof är ju en klubb som många känner till och har någon slags relation till. Ja, jag är medlem i Hofvet också och hejar och skriker alltid åt mina klubbkompisar vilket de kanske tycker är konstigt då jag inte har deras färger på mig.

Nåväl. Det kändes bra i kroppen trots att jag så klart var trött. Jag hade inte gjort bort mig i de hala partierna i slalombacken, och tyckte jag tog mig fram ganska bra i gyttjan. (Vi skrattade gott åt folk som halkade omkring i de andra heaten, och jag drog ju själv på mig en del skratt under SM för en månad sedan ...)

Men, likförbannat lyckades jag komma sist! Det var drygt ett varv kvar. Jag hade bra kontroll över Jocke som låg sist i den lilla grupp som jagade efter mig, och jag tog in på killen som låg framför mig. För varje varv jag kört gick det bättre.

Då kändes cykeln ovanligt stötig och oresonlig. En blick på bakhjulet gav mig förklaringen. Däcket var tomt. Bara att kliva av och se de andra en efter en rulla förbi. En DNF (Did not finish) placerar ju en alltid på sista plats :-(

Men det var kul i alla fall. Cyklocross är en rolig tävlingsform. Man får vara barn på nytt. Plaska och leka i lera och vattenpölar. Adrenalin och mjölksyra är en häftig cocktail också som jag väl får erkänna att jag är lite beroende av.

Den här cyklisten hade mer otur än jag. Men bakväxlar får anses vara förbrukningsvara i cx och mtb.

Se vad man fryser om man rakar benen. Och så ser man ut som ett kycklinglår.

Cykeltvätten fungerade lika bra som människotvätt konstaterade jag. Högtryckstvättning av ben och skor gjorde susen.

Mic fick en lite obekväm lutning på sadeln och var nog sugen på att bryta efter bara ett varv. Synd att han inte gjorde det. För då hade han kommit mer sist än jag som bröt efter tre varv.

Till Cykelvasan kom jag utan byxor, och när jag nu hade chansen att få cykla med riktiga proffs passade jag på att glömma skorna. Hur satans korkad kan man vara? Jag måste ha fått en liten hjärnskada av alla mina krascher. Det här är en dålig tradition jag startat.

Jag var inte ensam som tur var. En av tjejerna dök upp utan cykelskor och en utan pedaler.

Haha vilken klantig tjej som kommer till ett cykelevent utan cykelskor!!!!!

Det var mjukvaruföretaget Tibco som bjöd in till ett cykelevent i vackra Roslagen. Jag tycker de gör helt rätt. Cykling har ju ersatt golf som nätverkssport. Och i IT-branschen är det väldigt många herrar som cyklar. Då ska man naturligtvis sponsra ett damlag i cykel och låta kunder och samarbetspartners få komma och mäta krafterna med cykelproffsen. Hur kul tjejerna tycker det är att cykla med oss lönnfeta gubbar vet jag inte. Men de höll god min i alla fall.

Jo Hogan "The Healthy Cyclist" ville så klart ha en selfie tillsammans med en annan hälsosam bloggare. Hon berättade att hennes mamma tävlar i cykel hemma i Australien. Men Jo, som är utbildad sjuksköterska skulle helst vilja vara hemma hos mamma nu och ta hand om henne. Mamman bröt nämligen pubisbenet nyligen i en våldsam krasch. AJ! Det är ett av de sista benen jag vill bryta.

Nej, allvarligt. Det var inte alls bara lönnfeta gubbar som dök upp. Bara jag typ. Som var lönnfet alltså.
Redan när jag cyklade med dem förra året visade det sig att det var ett gäng duktiga cyklister som ingick i Tibcos nätverk. Både killar och tjejer. De som dök upp i år var minst lika starka. Och proffstjejerna i Team Tibco SVB verkade genuint intresserade av att lära känna oss och få veta mer om Sverige.

Efter lite kaffe och mingel bar det av. Jag fick låna löparskor av Mic som är en av utvecklarna på Tibco, och plattformspedaler av teamet. Mina pedaler lånades ut till tjejen som glömt sina.

Två av tjejerna tog täten, jag låg på deras hjul. Det kändes som att ligga i front för de små tjejerna gav i ärlighetens namn inte mycket vindskydd.

Men det var coolt att se deras färdigheter på cykeln. I en korsning ville en till vänster och en ville rakt fram. PANG! De körde ihop och rullade därefter tätt tillsammans över potthål och ojämnheter i asfalten. Men resultatet blev bara att de med bekymrad min frågade varandra vad de pysslade med när de rullade vidare. De är lagets spurtare och om man krigar längst fram i en spurt är sådana smällar vardagsmat och inget man bör köra omkull för.

Efter en fikapaus var det dags att ge sig på den långa Hakungebacken innan Åkersberga. Förra året blev en lagets Nya Zeeländska cyklister Joanne Kiesanowski ”Queen of the Mountain” på Strava i den backen. Vi försökte trigga igång de andra tjejerna i laget att satsa på att ta den QOM:en och Sara Headley som just blivit Amerikansk mästarinna i bancykling verkade sugen på att ge henne en match.

Jag och Sara Headley, Amerikansk mästarinna i bancykling. Jag försöker göra någon slags "bike performance" analys när jag kollar våra midjemått och lårmått men kan inte dra någon direkt slutsats. Kan du?

Men, det var en av svenskorna, Anna Svärdström som i överlägset majestät seglade upp för backen och slog förra årets tid med 45 sekunder. Jäklar vad stark hon är. Vår egen Lisa Nordén hade också fått titta på hennes ryggtavla om de kört backen samtidigt.

Rehan, som representerade vårt lags (Boon Edam Racing Team) ärkerival Rejlers Cycling Team, undrade vart jag tog vägen uppför backen.

– Varför försvann du så fort Peter? Trodde du skulle hänga på lite längre i alla fall.

Jag försökte mumla fram något om att det var ovant att cykla uppför när jag inte kunde sätta fast skorna i pedalerna men Rehan försäkrade mig om att den där skalpen skulle det skrivas om på Rejlers Facebooksida.

Vi rullade vidare och närmade oss Brollsta Golfklubb. Jag låg instängd mitt i klungan och snackade (helt ovanligt, jag som alltid brukar vara knäppt tyst när jag cyklar) när jag såg att spurten drogs igång. De blå löparskorna tryckte till och jag var ikapp. Tre cyklister var före, en släppte. Det såg ut som att Mic skulle plocka spurten, men nej Rejlers gled om Boon Edam.
Jag älskar de där situationerna. När en cyklist just plockat vad han tror är första platsen, och så kommer jag uppsmygande bakifrån och PANG! SWOSCH!

–Vad var det? En rymdraket? En missil? Stålmannen?

Näpp. Bara Peter Hampus som plockade hem rundands viktigaste spurt. I löparskor.
Team Tibcos Manager kallade spurten för en ren massaker.
Team Tibcos Manager kallade spurten för en ren massaker.

Nej det var inte ett eko eller felskrivning. Jag skrev det två gånger med flit ifall du missade den första.

Var det ett ”Awe!!!!! Awesome!” Jag hörde från proffstjejerna?
Eller sa de något på svenska? ”Ååååh Långsam!”

– Awesome sprint Peter! tror jag Lauren Stephens tänker. Hon har just vunnit Amerikanska mästerskapen i Criterium.

Strunt samma! Jag kommer i alla fall att heja på dem under tävlingarna i Vårgårda. I morgon söndag är det linjeloppet och det är viktigt för dem att plocka bra placeringar där för att visa sina respektive hemländer att de hör hemma i landslaget inför VM och OS.

Tack Tibco för ett riktigt kul event!

Rehan snyter sig lite föraktfullt efter att ha parkerat mig i Hakungebacken.

Saras mästarhjul

Så hääääär brant är Hakungebacken! berättar Sandra Ådén när hon tackar för att jag drog henne till en andraplats på segmentet.

I alla fall någon verkar behöva andas med öppen mun när jag är framme och drar. Eller? Nej de verkar mest sitta och flina.

Åtminstone en cyklist vet hur man hänger på cykeln som ett proffs.

Dagens starka tjejer samlade.

Boon Edam mot Rejlers. Löparskor mot cykelskor.

I ett lag hjälper man varandra när någon inte orkar med i Peters fasansfulla tempo. Nej. Det var kedjekrångel och Nya Zeeländskan Emely Collins fick hjälp i väntan på servicebilen. Hon undrade för övrigt vad man bör äta när man är i Sverige. Surströmming försäkrade vi henne var en viktig delikatess.