cover-liten

Hampus klassiker


Torsdag, September 01, 2016

Händelserik rekning av tävlingsbana

Som vanligt när vi är ute och cyklar händer det saker som man inte riktigt planerat. Häng med på en rekognoseringstur som innehöll våta fötter, svimningsattacker, felnavigeringar, trasiga vevparter med mera.

Om några veckor är det Hammarby Hill XC, en av årets roligaste tävlingar. Till och med mtb-cyklisterna som hänger på HappyRide tycker att det är riktig mountainbikecykling. Stigarna i Hellas är skådeplatsen.

De tre J:na jag, Jonas och Jocke samlades efter jobbet för att rulla igenom banan. Det finns några passager man mår bra av att ha sett innan man dammar över dem i full fart. Bland annat segmentet Våta fötter som börjar med stökig cykling över stenar, vassa klippor, rötter med mera och avslutas med en spång över ett vattenhål. Tidigare sjönk spången om man var kvar för länge på den men nu har de förstärkt den och breddat den så den ger inte alls så mycket spångest längre.

Personligen avskyr jag navigeringsfunktionen i min Garmin Edge 800. Vill man åka vilse är den bra. Inte annars. Men Jocke insisterade på att använda förra årets GPS-track och låta sin Garmin leda vägen. Det gick sådär.

Efter ett tags irrande i skogen kom han på att han nog inte alls hade laddat ned förra årets lopp till GPS:en, utan förra årets vimsiga rekognoseringsrunda. Vilket så klart fick resultatet att vi körde om möjligt mer fel. (Det kan ha varit förra årets tur mellan Åre och Stockholm också förresten. Det hade inte gjort någon skillnad)

FÖR I HELVETE JOCKE! EN TILL SÅDAN DÄR FELNAVIGERING OCH VI SPÖAR UPP DIG ORDENTLIGT!

Men du, gråt inte. Vi hittar nog hem till slut. Där borta vid telemasterna kanske vi får mobiltäckning till och med och kan ringa hem till våra fruar så de kan hämta oss.

Vi bestämde oss för att skänka kvällens GPS-fil till vår cykelkompis Jonny som är banchef för Hammarby Hill XC. Då kan man byta namn på tävlingen till Hammarby Hill surprise. Tänk vad skoj det blir för alla när de mitt i en nedförsbacke tvingas tvärnita, vända om och cykla uppför igen och möta alla andra som kommer i full fart. Och när de tagit in på en stig som slutar i ett djupt vattenfyllt dike och sedan tvingas antingen chans-cykla i högt gräs och precis som Jonas hitta ett dolt och djupt överraskande hål eller springa med cykeln i tät granskog några hundra meter, då fnissar de nog och tycker att tävlingen utvecklats sedan förra året.

Det är en kul och varierande bana. Några drops som kan bli håriga om man inte har koll på vilket spår man ska välja.

Men det är fascinerande att trots att vi cyklade en del i tuff terräng så är det när marken är helt slät som olyckan är framme. Jocke slog i en nerv på smalbenet och fick så ont att det snurrade i huvudet. Han var tvungen att lägga sig ned ett tag. Varför han också fick ett behov av att slita av sig kläderna förstod jag aldrig riktigt. Kanske inspirerad av tjejen som hade tänkt nakenbada i tjärnen bredvid och otåligt väntade på att vi skulle cykla vidare?

Vi fick uppleva underbar cykling under en av sommarens förmodligen sista ljumma kvällar.

När skymningen började närma sig kurrade det lite i magen och vi gjorde ett stopp för Snickers. Men när Jonas skulle klicka ur klickade han bort hela vevarmen. Dags att ringa servicebilen (hustrun)? Nejdå. Klart man har verktyg med sig.

På vägen hem blev vi tvungna att i vanlig ordning göra ett nödstopp för att fylla på energi. Bara sju kilometer kvar men är bonken nära så är den.

FörfattarePeter Hampus i • BilderCyklingTräning
(0) Kommentarer | Permalink

Kommentarer

Skriv in en ny kommentar

Kommentera bloggen