Hampus klassiker

Jag skrattade gått åt världens argaste gitarrist för några veckor sedan.

Men nu har jag hittat världens argaste mountainbikecyklist. Cykling ska ju vara roligt, men den här killen har tappat både lust, tålamod och humör.

Den arge gitarristen:

För fyra månader sedan testade sig 7+ på Bosön för att få träningsprogram. Resultatet visade att vi hade för låg syreupptagningsförmåga generellt så vi fick ett program med mycket intervaller. En hel del styrka har vi också tränat.

I morse var det återtest. Styrkeövningarna kändes bra. Har dock inte sett resultatet ännu. 

Men tröskeltestet gav lite märkligt resultat. Jag låg hela tiden 10 hjärtslag under förra gångens mätning. Men mina laktatvärden var samma vid mätpunkterna som togs vid samma wattantal som förra gången.

En tolkning är att hjärtat har blivit bättre tränat, det vill säga slagvolymen har blivit större. Men den lokala förmågan har inte följt med. Eller så är jag nedtränad och trött i benen och det visar sig på mjölksyran. Mitt startvärde var nämligen betydligt högre än förra gången.

Dålig sömn, mycket jobb och stress gör nog sitt till på dessa värden antar jag.

Sedan var det dags för maxtestet. Jag höll ut i 7,5 minuter och kom upp i lika höga watt som förra gången. Något förbättrad syreupptagningsförmåga men inte mycket. Kanske kan min något minskade vikt putsa w/kg/min-värdet lite. Ska bli intressant att se de exakta siffrorna senare.

Benen tog slut först i maxtestet och jag kände mig mesig som inte fick ur mer kräm ur kroppen.

Pratade just med Juan som är testledare på Bosön. Han såg tydligt tecken på för hög belastning på mina värden. På en vecka har jag försämrat mitt Vo2-max vilket ju inte är normalt med tanke på att jag varken börjat röka eller har supit konstant sedan testet.

Snarare har jag kört stenhårt senaste veckan. Hårda pass lördag till onsdag och sedan återhämtning torsdag-fredag. Om 2h pendling räknas som återhämtning. Tillräckligt har det inte varit i alla fall helt klart.

Två månader kvar till Vätternrundan dock så än finns tid till förbättring. Jag vet ju att kapaciteten tar kliv upp på samma sätt som trappsteg. Inget händer ett tag, och sedan efter lite återhämtning tar man ett skutt uppåt. Återhämtningen har det varit lite si och så med på sistone. 

Nu gäller det att ha is i magen och tillåta mig vila trots att mina cykelkompisar får bättre värden i testet eller är starkare än jag när vi är ute och cyklar.

Okej, jag är ingen stark "klättrare", men på väg till jobbet i morse skedde den ultimata kränkningen.

I en ganska brant uppförsbacke blir jag omcyklad av en herre med kostym och överrock. Han har en sådan där cykel man kan hyra per timme i storstäder och trampar förbi mig till synes helt oberörd. Med löjligt snabb kadens drar han ifrån mig mot backens topp.

I vintras intervjuade TV 4 mig om nyordet MEMIL. Enligt språkrådet är det en medelålders man som klädd i lycra härskar på cykelbanorna i Stockholm. Denna memil var allt annat än härskare i morse. Kränkt. Förnedrad. Tillintetgjord.

Med rosslande lungor och darrande underläpp försöker jag komma ikapp kostymnissen. I en nedförsbacke med tvär kurva lyckas jag ta in lite på honom. Jag kryper ihop i bocken i motvinden och sliter mig allt närmare. I morgon är det konditionstest på Bosön och jag borde egentligen ta det lugnt i dag. Men det går så klart inte.

Den där djävulen som brukar sitta på axeln och skrika i mitt öra hejar på mig:
"Kom igen nu! Ge dig inte. Snart är du i kapp och då håller du andan och ser oberörd ut medan du glider förbi."

Ängeln på andra axeln försöker lugna mig:
"Ge upp nu Peter innan det blir riktigt pinsamt."

Som vanligt vinner djävulen. Jag sliter mig ikapp i motvinden som gör allt för att sinka mig. Jag ligger djupt i bocken men den satans kostymgubben sitter helt upprätt och trampar avspänt.

Efter vad som känns som en evighet är jag äntligen ifatt och lägger mig precis bakom honom för att hämta andan lite innan jag gör min attack.

Då ser jag att det inte är en hyrcykel. Kostymnissen kör ju elcykel!

Tack gode gud för det! Nöjd och glad draftar jag bakom honom på väg in till stan. Det måste ha sett lustigt ut med mig djupt liggandes på cykeln bakom hans vindfång.

Okej, låt mig vara helt ärlig här. Det handlar inte om detaljer. Det är mer fundamentala fel som bör rättas till.

Och tillåt mig sätta scenen inför simanalysen som stackars coach Mikael Rosén bjudit in mig till:

+ Jag har varit simlärare och är inte rädd för vatten.

- Jag är en gammal hund som nog är svår att lära något nytt.
- Jag har bra kondition men noll kordination.

Jag kan ta ett exempel som visar vilket jobb min simcoach gett sig in på:
På en konferensresa i ett soligt Frankrike tränar jag lite crawl i hotellets bassäng. En ung kvinna simmar fram till mig och frågar om jag vill ha lite tips. Hon ser ut som Juliette Binoche fast yngre och med Therese Alshammars kropp ungefär. Hon har spelat vattenpolo i hela sitt liv och delar gärna med sig av sin frisimskunskap. Hela eftermiddagen ägnas åt crawl och diverse simövningar. Jag tycker att det går riktigt bra. Känner att andningen börjar fungera och jag får till och med farten att öka något.

På kvällen sitter jag i baren och kommer i samspråk med en man som säger att han känner igen mig från eftermiddagen i poolen.
– Ni såg så söta ut tillsammans.
– Hur menar du då? Som ett par eller?
– Nej nej inte så! Mer som en tålmodig dotter som hjälper sin cp-skadade pappa i vattnet.

Mer om själva simanalysen i ett senare inlägg.

Riksidrottsförbundet (RF) har sitt laboratorium på Bosön och de behöver ibland försökspersoner. Tydligen har jag tillräcklig fysisk kapacitet för att genomföra testerna som ibland behövs för forskning och ibland för validering av utrustning.

I dag var jag med och validerade utrustning från ett Italienskt företag som mäter prestationsförmågan hos främst cyklister och löpare. Bosöns apparat är något slags branschstandard som andra leverantörer vill jämföra sig med.

Jag skulle göra två tester, ett på förmiddagen och ett på eftermiddagen för att min utandningsluft skulle passera båda apparaterna. Testledaren hade sagt att det skulle bli ett submaximalt test vilket kände skönt då kroppen inte riktigt känts bra på sistone. Det visade sig att submaximalt betydde upp till max. Har de supermaximala tester också?

Två masker skulle användas och ibland gick min utandningsluft genom en turbin och ibland samlades den upp i stora plastpåsar som sedan tömdes i en vattenbehållare.

Mängden laktat (mjölksyra) i blodet analyserades och mitt enda jobb var att hålla rätt kadens. Först 80 som är min naturliga kadens och sedan 90 när motståndet ökades.

Efter att ha skiftat mask och apparat ett par gånger på först 160 watt och sedan 240 watt var det dags att stegra motståndet tills jag inte klarade mer. 8,5 minuter klarade jag på mitt förra maxtest men den här gången avbröt de redan efter fem minuter. Jag kunde inte hålla kadensen på 90 utan halkade ned på 85 när motståndet kom över 400 watt och då var det slut på testet enligt dem.

På sätt och vis rätt skönt att bli avtagen innan jag körde mig till kollaps. Något är inte som det ska i luftrören. Vid häftig andning svider det och jag får en smak av blod i munnen.

Hem och käka och vila och sedan var det dags igen då skulle jag göra exakt samma sak. Eftersom jag stod ut i fem minuter första gången måste jag klara fem minuters stegrande belastning igen för att de skulle få jämförbara data.

Efter att ha trampat med 160 watts belastning i sex minuter hängde sig italienarens dator. Det var bara att börja om. 160 watt i sex minuter, sedan 240 watt och därefter stegringen. Bara jag klarar fem minuter av stegringen så är jag nöjd var det enda mantrat jag hade. 

Efter att jag kört i 4,5 minuter var det svårt att hålla kadensen stadig. Bara 30 kvar, bara 30 kvar ...
Nej då vrålar de "Minst en minut till nu Peter! Vi behöver en säck till. Kom igen nu!" 

Ingen idé att debattera. Jag fick inte ens röra på huvudet för att inte störa testapparaturen.

Konstigt nog finns en minut till kvar i kroppen. Och jag klarade att hålla ganska exakt 90 i kadens hela tiden. När de var nöjda var min tanke att köra tills jag storknade men det gick helt enkelt inte mer. Huvudet var så nöjt med att ha klarat deras mål.

Men resultatet var en besvikelse. Lika många watt som i december och mjölksyratröskeln har inte flyttats. Trots en hel vinters träning. Blä!

En liten tröst var att Juan berättade att det var ett hårdare protokoll den här gången. Belastningen stegrades fortare. Och representanten från det Italienska testföretaget som var där med sin utrustning berättade att deras testcenter mestadels testar löpare och cyklister.

"Och du är en cyklist".
"Nja, mer en wannabe cyklist, svararade jag."
"Nej nej, dina testvärden visar klart och tydligt att du är en ritktig cyklist."

Tack för den lilla trösten i alla fall.

Så här såg testet ut som skulle genomföras två gånger med olika utrustning för att kunna validera apparaterna.

Påsar som väntas på att fyllas med min utandningsluft som sedan ska analyseras.

Min utandningsluft pumpas in i en tank med vatten för att volymen exakt ska mätas. Sedan analyseras mängden syre och koldioxid.

Mitt jobb var att hålla rätt kadens genom hela testet för att prestera på exakt rätt antal watt. Kadensen + motståndet ger ju en viss watt.

Inte ett spår av vare sig EPO eller Ebola i mitt blod. Men massor av mjölksyra.