cover-liten

Hampus klassiker


Söndag, Juni 24, 2012

Topp 200 runt Vättern

Vätternrundan del 2:
PIP PIP PIP. Starten går och vi rullar ut ur Motala med regnvatten sprutande i ansiktet från framförvarande cyklist. Jag försöker att inte tänka på att det kommer att bli en lång, våt och jobbig tur runt sjön. image

Pulsen är för hög. Den vägrar att gå ned under 80% av max. Fortsätter det så här så kommer inte min energi att räcka 30 mil. Varken den jag har lagrat i kroppen eller stoppat i fickorna. Jag frågar de andra i gruppen hur det känns och flera vittnar om samma sak. Visst är jag seg i starten, men så här hög brukar inte pulsen vara.

Några djupa andetag. En klunk sportdryck. I med en annan växel för att ändra kadensen.
Pulsen är fortfarande hög. Fast det känns inte i kroppen. Är det nervositeten? Jag känner ju mig lugn.

Först efteråt inser jag att det är den ryckiga cyklingen som Farsta och Brostugan bjuder på i deras första arbetspass som är orsaken. Vi klagar lite på deras förning och tänker visa dem hur det ska gå till när Lidingö tar över. Men inte blir det bättre.

Farsta lämnar över med en snitthastighet på 39,1 km/h. När vi dragit ett tag är den nere i 38 km/h. Och det går ryckigt.
Men när vi bytt riktning på den belgiska kedjan och beordrat de lite tröttare personerna bak i svansen får vi ordning på cyklingen. När det är dags att lämna över till den andra motorn är vi uppe i 39,3 km/h i snitt.

Det tråkiga är att den motorn är borta. I en nedförsbacke hör jag uppmaningen ”TRAMPA!!!” Så vi ökar farten ytterligare. Från 50 km/h till närmare 60 km/h.
De skrek inte TRAAMPA utan STANNA!!!!
En av deras cyklister hade varit ouppmärksam för ett ögonblick och kört på framförvarandes bakhjul. Det fick till följd att hans framhjul wobblade till och cyklisten gick i gatan i hög fart. Lars i vår grupp var tvungen att slå undan hans hjul för att det inte skulle komma flygande rakt i ansiktet.
Cyklisten som föll klarade sig tydligen med endast ordentliga skrubbsår och var sugen att fortsätta om han bara kunde hitta hjulen som brutits av cykeln.

När vi får klart för oss att Brostugan/Farsta kraschat stannar vi vid vägkanten och tar en kort kisspaus medan vi diskuterar hur vi ska göra. Någon vill cykla tillbaka och kolla vad som hänt, någon vill fortsätta men vi ledare insisterar på att vi ska invänta klungan.

Efter någon minut kommer de rullande i två snygga led. Vi lägger oss bakom och drar vidare mot Gränna.
Där känns det som om vi går i mål i Tour de France eller Flandern runt. Kullerstensgatorna kantas av människor som hejar och applåderar.

Vidare mot Jönköping går det fort på torra fina vägar. Men i Jönköping har det regnat och som vanligt blir vägarna av någon anledning såphala just där. 90 graders svängar, rondeller och mycket trafik gör att vi tvingas sänka farten. Trots det hasar Richard omkull i en rondell.

I Bankerydsbacken, där man kan komma upp i över 70 km/h tar vi det ganska lugnt på grund av trafik och hala vägar.
PANG!!! Jag ramlar nästan av cykeln av smällen. Vad var det?
Smällen följs av det otäcka ljudet av hasande kolfiber. En av våra killar har fått punktering och man kan höra hur tusenlapparna skavs av från hjulet när kan försöker få stopp på cykeln i den branta backen.
Efteråt fick vi höra att en åskådare skyndade sig hem och hämtade ett nytt däck i sitt garage och hjälpte till att laga punkteringen.

På väg till Fagerhult ökar farten ytterligare. Vi ligger redan före vårt tidsschema och den fem minuter långa pausen kan vi unna oss utan att behöva oroa oss för att få det stressigt mot slutet.

Stressigt har däremot Mats och Henrik. De har klätt sig för varmt och skyndar sig att ta av jacka och cykeltröja för att få av underställströjan och hinna med att fylla flaskan och få i sig lite extra energi. Det är bökigt att byta om när kläderna är våta, och man först glömmer att man har hjälmen på sig. När man sedan fått på sig allt igen och upptäcker att man glömt att dra på sig byxhängslena kan det bli stressigt. Mats provar att dra hängslena över jackan. Det inte bara ser fult ut. Det är omöjligt att komma åt maten i ryggfickorna. Fort av med allt igen och på med hängslena.
Då blåser jag i pipan och förkunnar att pausen är slut. Ingen extra vätska och ingen mat för Mats, men Henrik hetsar iväg och fyller sin flaska.

Det har känts bra hela loppet. Efter den begynnande högpulsperioden konstaterar jag att jag ligger långt från min mjölksyratröskel.
Men efter en knixig passage på cykelbnanor kommer vi ut på ett fält. Där får vi vinden från höger sida i stället för i ryggen och Farsta/Brostugan trampar på för allt vad tygen håller. Flera av deras cyklister faller av, och jag både känner och ser min puls rusa på pulsmätaren. Ska vi ha sidvind hela vägen till mål nu? Då blir det riktigt jobbigt.
Vägen sluttar svagt uppför och man får trampa ordentligt för att inte släppa hjulet framför.
Gud vilken lättnad när vägen svänger svagt till vänster och vi får lite skyddande skog omkring oss.
Farten ökar till närmare 50 km/h och vi bara glider fram utan ansträngning.

Dock har farten tagit på krafterna för många i vår grupp. Flera har hamnat vi svansen, många klagar på kramkänningar och några har jag inte sett på ett tag så jag förmodar att de tvingats släppa.
Även jag känner föraning till kramp på baksidan av låren. Det gäller att vara aktsam på den. I med en Enervittablett, mer vätska och inte för hög kadens brukar hjälpa.

Cyklingen går lätt. Det är ren njutning att rulla fram i hög fart i medvinden. Tyvärr skär det i mitt hjärta flera gånger då kompisar punkterar. Först Richard, sedan Erik och när vi bara är ett par mil från mål ser jag även Torgeir svänga in mot sidan med platt däck.

I Medevi kör vi faktiskt som galningar. Det är trångt på vägen och vår MC tutar på andra cyklister som kör i bredd.
Jag skriker flera gånger att vi måste sakta ned. Vi behöver inte köra så fort för att hinna under åtta timmar och det känns väldigt riskfyllt att dundra fram i två led i 45 km/h på de smala vägarna.
Då ser jag plötsligt en vattenflaska mitt i vägen. Lyckas veja i sista sekund men hör att en cyklist bakom kör på den. Väntar oroligt på det otrevliga ljudet av att kolfiber möter asfalt men det förblir tyst.
Då beslutar jag mig för att lägga mig längst fram i ledet och bromsa in. Vi sänker farten till 33-35 km/h de sista kilometerna. Vi har redan en kanontid på gång och vi ska inte riskera en olycka eller att någon tvingas släppa gruppen med så kort sträcka kvar.

Tyvärr klarar inte tre killar från Farsta- och Brostugangruppen detta utan de spurtar in i mål på egen hand medan vi knäpper dragkedjorna och snyggar till oss in mot målrakan.

Vilken magisk känsla! Att defilera in i mål, lugnt och snyggt efter en Vätternrunda som jag trodde skulle bli ren misär men som visade sig bli en ändå skönare tur är förra årets Sub 9. Då fick jag hög puls endast en gång, och det var i Huskvarnabacken då jag hamnade längst fram i ledet och drog upp farten. Samma sak hände i år igen och jag stod över en förning efter det för att hämta andan och dricka en slurk.
När det var ett par mil kvar i årets runda tvingades jag lägga mig bak i ledet för att trycka i mig en halv korv med mandelmassa då kraften plötsligt tvärdog i benen, men efter den sockerchocken kunde jag trampa igång igen och vara med i alla förningar. Förutom dessa två pulshöjare och sidvindsepisoden var årets Vätternrunda ren njutningscykling.

I mål kramar vi om varandra och gratulerar oss till en bra tid. 7:42 står klockan på. Jag som trott att jag skulle ligga som en våt trasa i mål är hur pigg som helst. Pratar med folk som kommer fram och grattar, svarar i telefon, jublar och är allmänt speedad. En kompis undrar om jag rökt hasch eller knaprat andra droger men det är bara adrenalin och endorfin som rusar i mina ådror.

Jag drack 2,5 liter sportdryck. Käkade fem Enervittabletter, en halv korv mandelmassa, fem Enervit liquid med koffein, två Gainomax energy bars, två bitar saltgurka och en bulle.

Tydligen gör man av med 6000-8000 kalorier under en Vätternrunda. Det motsvarar ungefär 250 skivor limpa. Jag har alltså förbrukat en hel del kroppsfett och glykogen som lagrats i levern samt i musklerna.
Lättölen och pastan sitter fint i gröngräset och eftermiddagssolen. Firandet fortsätter i huset vi hyrt där vi käkar pizza och går igenom dagens bravader.

När alla somnat sitter jag och Mic i soffan och njuter.
Vi startade den här satsningen för nästan ett år sedan. Planerade den gemensamma träningen tillsammans och har gjort åtskilliga pass ihop i vintermörker och kyla. För att inte tala om all enskild träning vi lagt ned för att klara Vätternrundan Sub 8.

Träningen har lönat sig.
Förra årets 8:38 genomfördes med 71% av maxpuls i snitt. Årets 7:42 med 73% av maxpuls. Inte mycket mer ansträngning men nästan en timme snabbare. Vi slutar på plats 199 av cirka 19 000 startande. 16 778 tog sig i mål.

Vad ska vi göra nu?

En hel del mer eller mindre galna idéer bollas innan klockan blir två och jag somnar ovaggad med ett leende på läpparna.

Vi har mycket film från Vätternrundan som jag snart kommer att lägga upp här.

FörfattarePeter Hampus i • BilderCyklingKlassikernTräning
Permalink

Måndag, Juni 18, 2012

Vätternrundan 2012 del 1

I nästan ett år har vi tränat med lördag 16 juni som mål. Nu får inget gå fel!

Jag vaknar tidigt. Det är ju lördag ? den dagen i veckan jag går upp tidigast eftersom vi har cykelträning på lördagsmorgnarna.
Regnet öser ned.
Det kommer att bli en lång, kall och blåsig dag.

Vid frukostbordet sitter laget tillsammans nedstämda. Vi tittar lika mycket på väderprognosen i våra smartphones som ut genom fönstret.
Någon skojar om att vi kanske ska stanna inne och fika hela dagen i stället. Jag är nära att ta honom på orden.

Det kommer att bli svårt att klara målet att köra 29,5 mil under åtta timmar en sådan här dag. Framför allt är jag orolig över säkerheten. 45 personer tätt tillsammans på trafikerade vägar i 40 km/h med vatten sprutande i ansiktet gör cyklingen riskfylld.

Jag vill inte dö. Visst vore det trevligt att få dö på cykeln, men jag hoppas det ska ske när jag passerar mållinjen med armarna i skyn efter att ha vunnit veteran-VM som 120-åring. Inte en regnig dag på Vätternrundan.

Ångesten över vilka kläder jag ska ha på mig tilltar ju närmare avfärd mot starten vi kommer. Hela min cykelgarderob är med och jag överväger till och med att ta på mig vinterbyxorna.
För två år sedan frös jag så jag skakade i stort sett hela vägen runt den här förbannade sjön. Det vill jag inte göra igen. Samtidigt vet jag att jag kommer att bli trött i förtid om jag blir för varm.

Just som vi kliver ut ur garaget med cyklarna upphör regnet. Folk börjar slita av sig kläder och jag står helt rådvill. Kommer det att vara fortsatt uppehåll?
Äh, blir det för varmt får jag väl kasta av mig jackan i farten.

Vid starten träffar vi resten av laget. 21 av Lidingös Sub 8 cyklister har dykt upp.
Farsta och Brostugan slår ihop sina mannar och blir cirka 25 stycken.

Sopsäckar och diskhandskar på mina kompisar gör att de mer ser ut som slaktare, eller ko-barnmorskor än de stiliga cyklister de brukar vara.
Men det mesta åker dock av innan starten.


Jag minns när jag såg filmen från förra årets Sub 7 och Sub 8. De såg så coola och koncentrerade ut innan start. Gör vi också det? Eller ser vi nervösa och små ut?

Filmen och bilderna som kommer upp strax får visa det.

Återkommer med redovisning över hur hela turen runt sjön gick också.

Teaser: ?carbonhas?, explosioner kiss och svett kommer att avhandlas.

FörfattarePeter Hampus i • CyklingKlassikern
Permalink

Fredag, Juni 15, 2012

Följ mig runt Vätternrundan

Nu kan du se mig på kartan i realtid när jag försöker ta mig runt Vättern.
Jag startar kl 10:02 på lördag morgon, och ska vara i mål i Motala senast kl 18:01 för att ha klarat mitt mål som är att ta mig runt under åtta timmar (sub 8).

Om du dessutom vill följa mig via sms är mitt startnummer 27649 och sms-bevakning beställer du genom att skicka V, följt av mellanslag och startnumret på den cyklist du vill följa till 72 456.
Kostnad 30 kr per cyklist.
Två kartor nedan: en inzoomad och en utzoomad.
Cirkatider jag försöker hålla: Klicka för att se tiderna på karta
Motala kl 10:02
Hästholmen kl 11:06
Gränna kl 12:04
Jönköping kl 12:48
Fagerhult kl 13:38
Hjo kl 14:40
Karlsborg kl 15:28
Boviken kl 16:03
Hammarsundet kl 16:47
Medevi kl 17:15
Motala kl 17:52-18:01


FörfattarePeter Hampus i • BilderCyklingKlassikernTräning
Permalink

Torsdag, Juni 14, 2012

Kissa i farten

Nu är jag på väg att bli en riktig cyklist! Kan både kissa och klä mig på cykeln.

Att släppa händerna från styret och plocka fram en överdragsjacka som sedan tas på i farten är en utmaning när man cyklar. Proffsen kan göra det i 60 km/h nedför Alperna. Men jag har alltid känt mig vinglig när jag ska få på jackan och sedan knäppa den.

Men med lite träning går det!

Nu har jag dessutom kommit ett steg längre. Från att ha haft problem att kissa när folk tittar på har jag nu lyckats göra det från cykeln. :-)

När vi var ute på ett riktigt regnigt pass här om dagen tänkte jag prova. Misslyckades det skulle det ju inte göra någon större skillnad.

Så jag lade mig sist i klungan. Ställde mig upp och halade fram den (Nåväl, en liten överdrift kanske. Väta och kyla gör ju att man inte har en boaorm i cykelbyxorna direkt) och lät det strila. Det funkade riktigt bra!

Jag brukar kalla vår grupp för Prostataklungan för vi tar en väldans massa kisspauser. På Vätternrundan ska vi bara ta en. Nu vet jag att jag klarar mig runt även om jag inte lyckas pricka in kissnödigheten just då. :-)

Det är inte jag på filmen, men ungefär så här gick det till:
http://www.youtube.com/watch?v=tvdkfW6b5ks

FörfattarePeter Hampus i • CyklingFilmTräning
Permalink

Film från Lida Loop

Tyvärr hade jag inte kameran på de gånger det var svår terräng och jag flög över styret ...

De tre mtb-åkarna inom Lidingös Fredrikshofavdelning åkte gemensamt till Lida för att en gång för alla göra upp om vem som är snabbast i skogen.
Summa sumarum: Skrapsår och blåmärken försvinner. Äran består.
(Mtb är ingen bedömningssport. Inga stildomare som tur är. Först i mål är det som räknas ...)

 

FörfattarePeter Hampus i • CyklingFilm
Permalink

Sidan 1 av 2 sidor  1 2 >