Hampus klassiker

Jag har länge velat kunna cykla på bakhjulet. I sommar ska jag faktiskt öva på att klara det. Lite sent påkommet bara. Hade varit snyggt att kunna göra det på målrakan på Vätternrundan.

Kolla in filmen med de här killarna. Att köra på bakhjulet är nog det enklaste av deras trick.

Inte för att det är ett självändamål att hänga av folk. Utan för att vi vill att alla ska få den träning de behöver. Att behöva vänta på långsammare cyklister funkar inte riktigt då. De långsammare blir starkare i och med att de tvingas cykla ensamma, och de snabbare får den träning de förtjänar när farten dras upp.

Jag tror vi aldrig varit ute och tränat under barmarksäsongen utan att droppa någon cyklist.

Men ju närmare Vätternrundan vi kommer desto jobbigare är det ju att bli avhängd. Det boostar inte direkt självförtroendet. Inför dagens pass kom återbuden in på löpande band. Det verkar som om de flesta valt att träna på egen hand. Så även jag.

Min anledning är dock att jag ska köra mountainbikeloppet Lida loop i morgon. Att dundra fram 4-5h idag och sedan gå på max i morgon funkar. Om jag får återhämta mig ordentligt efteråt. Men med tanke på att årets viktigaste lopp är mindre än en vecka efter Lida är det dumt att ta ut sig totalt. Jag skulle inte förlåta mig själv om jag blev avhängd på Vätternrundan för att jag kört för hårt helgen innan.

Ett lugnt teknikpass i dag på mtb:n, ett stenhårt tävlingspass i morgon för att få upp farten i benen och pulsen samt ett återhämtningspass på måndag innan sista snabbpasset på tisdag blir min uppladdning inför Vätternrundan.

Onsdag, torsdag och fredag kommer att handla om pendlingscykling, rullpass och massor av sömn och mat.

Siljan runt kändes så bra innan men blev så jobbigt till slut.
Några varv runt Siljan helgen innan det riktiga loppet gick fint.

Att köra med hela laget borde ju gå som en dans!
Icke.

Åtta Sub 8 från Lidingö samlades i Gesunda för att tillsammans köra Siljan och Orsasjön runt. Vi fick hjälp av två andra sub 8 lag från Fredrikshof men det blev i alla fall tufft.

Öl och sportdryck. Planering och uppladdning inför loppet nästa morgon.

Kanske berodde det på sovmorgonen vår stuga tog? Att kasta i sig gröten på fem minuter med andan i halsen och stressa iväg till starten är ingen bra början. De sex kilometerna lugn cykling till startlinjen blev lite snabbare än vi planerat.

Skulle jag ha smakat av Vilmas preparat innan loppet? Var rädd att de skrivits ut av Eufemiano Fuentes så jag vågade inte fråga ;-)

Nåväl, planen var att starta strax efter Masgänget. Vi ville inte ligga på deras rulle utan känna att vi klarat vårt mål på egen hand. Det ambitiösa mål vi satt upp var att klara det 16 mil långa loppet under fyra timmar. Eller sub 4 som det heter inom cykelkretsar.

En del kända ansikten dök upp vid starten. Det kändes faktiskt lite konstigt att stå i snabbgruppfållan. Kvällen innan hade vi läst på bilen som skulle åka med “saftblandare” på taket och varna andra trafikanter före ledarklungan att det krävdes ett snitt på 40-42 km/h för att få åka med i den gruppen.
När det stod utskrivet så där lät det galet snabbt.

Lilla jag, som cyklat racer i tre år, hur skulle jag klara det?

Jag som tyckte 30 km/h lät fort när min kompis för några år sedan berättade att han ville hålla den hastigheten runt Vättern.

Lidingös sub 9 ser ganska kaxiga ut innan start. 4.45 var deras mål vilket motsvarar deras planerade vätternhastighet.

Starten gick och vi rullade iväg. 40 km/h gick det inte på de dåliga vägarna runt Orsasjön, men det skulle nog tas igen när vi kom ut på större vägar.

Mellan Fu och Vikarbyn låg farten på 40-45 km/h. Vi körde hela tiden ikapp folk som släppt Masgruppen. Dessa lade sig i vår “svans”.
Hälften av vår klunga på 20 man tvingades tyvärr också släppa. Och det innan vi kom in i den helt otroligt jobbiga motvinden.
Förmodligen har jag spätt på uppfattningen som jag fått signaler om råder kring Fredrikshof som gapiga och skrikiga. I Tällberg var vi rejält trötta och jag gled bak i “svansen” och skrek att vi behövde hjälp. Inte många reagerade. Så jag skrek lite till. Förklarade att det inte var okej att ligga i svansen och åka snålskjuts runt.

Med fyra mil kvar började min energi tryta. Jag tryckte i mig gel, bars och mandelmassa. Vilade i 10 minuter i svansen och försökte därefter hjälpa till med dragarbetet igen.
Orkade ett tag innan jag var tvungen att hämta andan igen. Så där höll det på i den rejäla motvinden fram till mål. Jag var besviken på mig själv. Hade hoppats orka gå runt i vår belgiska kedja hela vägen.

Snittpulsen hamnade på 78% av max. I 4h och 11 min. Jag var uppe och vände på 96% av max några gånger. Det gör det till årets hittills jobbigaste pass.
Det kan ju förklara tröttheten.

Mentalt började jag jobba med att tänka positivt inför Vätternrundan. Så trött som jag var efter 16 mil, hur trött ska jag då inte vara efter 30 mil? Nja, det var inte en positiv tanke.
Bättre att hitta saker som kan förbättras. Och glädja mig åt att jag hamnade på 33:e plats av de 1456 deltagare som tog sig i mål.

Lilla jag. Som cyklat racer i drygt tre år.

Den del av klungan som höll ihop till målet på Sollerön. Känslan just då: “Skönt att det är över”.

Kolla in Gunnar Ohlanders blogg!
Han ska cykla tvärs över USA på elva dygn i tävlingen Race Across America. (RAAM). Sammanlagt 4828 km som han tänker försöka klara genom att cykla 19 timmar per dygn.
Maxgränsen för solocyklister är tolv dygn, men Gunnar vill ha lite marginal så han planerar att göra det på elva.

Endast 350 personer har klarat detta ensamma, och Gunnar berättar i en intervju på Happymtb att han pratat med en kille som bestigit både Mt Everest och cyklat RAAM. RAAM var jobbigare.

På Gunnars blogg kan du följa förberedelserna och själva loppet.

Snacka om utmaning! Tänk på det om du tycker att 30 mil runt Vättern är jobbigt.

I tisdags kändes det som om vi hade ett eget ovädersmolm över oss hela tiden då solen verkade skina runt omkring oss.
Men det som inte dödar dig härdar dig. Och det som dödar dig härdar din mamma.

Vi ville testa att hålla vätternfart då vi alla hade fått kämpa ganska hårt runt Siljan där vi hade som mål att köra fortare än vad vi ska runt Vättern. Runt Siljan blåste det så vi hade hoppats på skönare väder på vår tur i Roslagen. Men vi fick ösregn i stället.

41 km/h i snitt på vår väg norrut, och strax över 28 km/h på tillbakavägen gav ett bra besked. Det kändes som ett återhämtningspass faktiskt. Nio mil blev det en tisdagskväll.