Hampus klassiker

Siljan runt kändes så bra innan men blev så jobbigt till slut.
Några varv runt Siljan helgen innan det riktiga loppet gick fint.

Att köra med hela laget borde ju gå som en dans!
Icke.

Åtta Sub 8 från Lidingö samlades i Gesunda för att tillsammans köra Siljan och Orsasjön runt. Vi fick hjälp av två andra sub 8 lag från Fredrikshof men det blev i alla fall tufft.

Öl och sportdryck. Planering och uppladdning inför loppet nästa morgon.

Kanske berodde det på sovmorgonen vår stuga tog? Att kasta i sig gröten på fem minuter med andan i halsen och stressa iväg till starten är ingen bra början. De sex kilometerna lugn cykling till startlinjen blev lite snabbare än vi planerat.

Skulle jag ha smakat av Vilmas preparat innan loppet? Var rädd att de skrivits ut av Eufemiano Fuentes så jag vågade inte fråga ;-)

Nåväl, planen var att starta strax efter Masgänget. Vi ville inte ligga på deras rulle utan känna att vi klarat vårt mål på egen hand. Det ambitiösa mål vi satt upp var att klara det 16 mil långa loppet under fyra timmar. Eller sub 4 som det heter inom cykelkretsar.

En del kända ansikten dök upp vid starten. Det kändes faktiskt lite konstigt att stå i snabbgruppfållan. Kvällen innan hade vi läst på bilen som skulle åka med “saftblandare” på taket och varna andra trafikanter före ledarklungan att det krävdes ett snitt på 40-42 km/h för att få åka med i den gruppen.
När det stod utskrivet så där lät det galet snabbt.

Lilla jag, som cyklat racer i tre år, hur skulle jag klara det?

Jag som tyckte 30 km/h lät fort när min kompis för några år sedan berättade att han ville hålla den hastigheten runt Vättern.

Lidingös sub 9 ser ganska kaxiga ut innan start. 4.45 var deras mål vilket motsvarar deras planerade vätternhastighet.

Starten gick och vi rullade iväg. 40 km/h gick det inte på de dåliga vägarna runt Orsasjön, men det skulle nog tas igen när vi kom ut på större vägar.

Mellan Fu och Vikarbyn låg farten på 40-45 km/h. Vi körde hela tiden ikapp folk som släppt Masgruppen. Dessa lade sig i vår “svans”.
Hälften av vår klunga på 20 man tvingades tyvärr också släppa. Och det innan vi kom in i den helt otroligt jobbiga motvinden.
Förmodligen har jag spätt på uppfattningen som jag fått signaler om råder kring Fredrikshof som gapiga och skrikiga. I Tällberg var vi rejält trötta och jag gled bak i “svansen” och skrek att vi behövde hjälp. Inte många reagerade. Så jag skrek lite till. Förklarade att det inte var okej att ligga i svansen och åka snålskjuts runt.

Med fyra mil kvar började min energi tryta. Jag tryckte i mig gel, bars och mandelmassa. Vilade i 10 minuter i svansen och försökte därefter hjälpa till med dragarbetet igen.
Orkade ett tag innan jag var tvungen att hämta andan igen. Så där höll det på i den rejäla motvinden fram till mål. Jag var besviken på mig själv. Hade hoppats orka gå runt i vår belgiska kedja hela vägen.

Snittpulsen hamnade på 78% av max. I 4h och 11 min. Jag var uppe och vände på 96% av max några gånger. Det gör det till årets hittills jobbigaste pass.
Det kan ju förklara tröttheten.

Mentalt började jag jobba med att tänka positivt inför Vätternrundan. Så trött som jag var efter 16 mil, hur trött ska jag då inte vara efter 30 mil? Nja, det var inte en positiv tanke.
Bättre att hitta saker som kan förbättras. Och glädja mig åt att jag hamnade på 33:e plats av de 1456 deltagare som tog sig i mål.

Lilla jag. Som cyklat racer i drygt tre år.

Den del av klungan som höll ihop till målet på Sollerön. Känslan just då: “Skönt att det är över”.