Hampus klassiker

Klassikern under 20 timmar har varit årets idrottsliga mål. Tack vare en lyckad Vätternrunda var möjligheten god inför Lidingöloppet. 3:15 skulle jag springa på och det bör jag göra vilken dag som helst i veckan.

Men en förkylning har satt käppar i hjulen. Dels tär den på kroppen, men framför allt har den förstört min uppladdning. Jag brukar behöva köra ganska hårt nära inpå loppet för att ha intensiteten i kroppen och pannbenet. Att ligga och vila en hel vecka inför Lidingöloppet är inte optimalt.

Redan på väg till starten kände jag att det skulle bli en tuff dag. I går var det 50/50 om jag skulle starta. Halsen kändes fortfarande inte helt bra. Idag hade jag svårt att hålla jämna steg med min fru när vi promenerade till Koltorps gärde där starten går.

När jag tog av mig överdragsbyxorna började vaden dra ihop sig i spasmiska kramper. Kul.

Vaden som krampade redan innan loppet blev galen när jag var i mål. Musklerna såg ut som om jag stängt in en vild boaorm under huden. Det tog mig 50 minuter att gå de två kilometerna från målet hem.

Jag tror inte ett enda steg var roligt i dag. Svårt att hålla farten i början, och när kroppen började bete sig någorlunda normalt efter 14 km så slog krampen till. Först båda vaderna, och vid 23 kilometer även låren.

Min son brukar säga att jag ser ut som en full jultomte när jag springer. I dag såg jag nog ut som en skadskjuten full jultomte halva loppet. Något löpsteg var det inte tal om. Snarare ett stapplande. Satan vad ont kramp gör! Och att  utsätta sig själv för smärtan vid varje steg är ju egentligen helt galet. Som att slå sig själv med en hammare i en jämn plågsam rytm ungefär. Det krävdes enorm viljestyrka att börja springa igen efter de tuffa uppförsbackarna som jag tvingades gå i. Att springa uppför dem var en omöjlighet då vaderna låste sig totalt.

När jag sprang om en farbror som bar en tröja med texten "Jag har sprungit Lidingöloppet 40 gånger" var jag sugen på att daska till honom och skrika "Idiot!" men jag lyckades behärska mig.

Redan i måndags gav jag upp tankarna om att slå personbästa i årets Lidingölopp. Efter några kilometer började jag inse att under tre timmar skulle bli svårt. Efter halva loppet hade jag bara ett enda mantra. Sub 20, sub 20, sub 20.

Kroppen ville bryta. Hjärnan ville bryta. Hela jag längtade hem. Jobbigt att springa i sin hemmiljö där man kan varenda stig och vet genvägarna hem ...

Benen hade checkat ut för länge sedan så det var tack vare ett tjockt pannben jag tog mig i mål. Jag gick på hörntänderna brukar det ju heta och i dag kändes det som så.

Klockan stannade på 3:09 och jag klarade mitt mål! 20 minuters försämring sedan sist men det struntar jag faktiskt i. Viktigast var att bara komma i mål inom 3:15 i dag.

Men nu räcker det med att ställa upp i lopp trots att kroppen inte är ok. Veckan innan Vasaloppet hade jag influensa. Dagen innan Vansbrosimmet magsjuka. Och nu, en veckas man cold innan Lidingöloppet.

Dessutom har jag i ärlighetens namn inte ägnat så mycket tid till löpträning som jag borde. 5-10 löppass sedan i juni har det blivit för cykling har varit så mycket roligare. Och det straffade sig i dag.

Men, man ska ju tänka positivt så här kommer några sådana reflektioner:

1. Kroppen pallar mer än man tror. Den stod ut i 30 kilometer tuff terräng i dag trots sjukdom.

2. Det finns ett tufft psyke bakom den mesiga fasaden.

3. Det här är min lägstanivå och den är ju helt ok.

4. Jag klarade ju årets mål! Njut nu för helvete!

Tydligen gjorde benen rejält ont. Jag kände att det sved lite under foten när jag sprang de två sista milen men tyckte inte det var någon större fara. Smärtan i benen var förmodligen nog för hjärnan att behandla under loppet.
(Sådana här skavsår visar ju också att man inte nött skinn tillräckligt mycket på träning ...)

Veckan innan Vasaloppet hade jag influensa som följdes av bihåleinflammationen från helvetet.

Vansbrosimmet välkomnades av magsjuka. Och den här veckan har jag varit förkyld.

Vitlök, ingefära, c-vitamin och vila har inte hjälpt. Men igår tog jag två stora glas av favoritwhiskeyn. Och se! I dag är taggtråden borta ur halsen! Lika bra att fortsätta kvällens laddning med whiskey. Jag kommer att vara i kanonform i morgon!

Tror man inte på whiskey så kan man ta till en sistaminutenövning i stället:

Jag tröstar mig bäst jag kan med senaste numret av Runners World, vitaminkick och varm dryck.

Min vanliga kur med vitlök och ingefära verkar inte hjälpa. Så jag överdoserar med c-vitamin. Kiwi, jordgubbar och Berocka. Överdoserar förresten vitlök också om jag tänker efter. ICA-handlaren sa att min konsumtion motsvarade hela Tensta och Rinkeby.

Kanske lika bra att stanna hemma i morgon också. För andras skull.

3:15 på Lidingöloppet känns avlägset just nu :-(

En av årets bästa cykelhelger brukar vara Hofvets Ålandsresa. Många ledare hänger på och man kan koncentrera sig på att bara njuta, cykla och vara sig själv för en stund då man inte har ansvar för någon grupp.

Årets resa bjöd på riktigt dåligt väder. Det har i och för sig hela 2012 gjort om jag tänker efter.

Vilma har skrivit en bra redogörelse för vad som hände under själva resan. Eftersom den handlar en del om mig kan du lika gärna läsa den så redogör jag i stället för mitt jacktest.

Cirka tio grader varmt, mycket regn och blåst. Det låter inte som myscykling kanske. Men klär man sig ordentligt kan man ha roligt i alla fall. Jag tog tillfället i akt och testade två jackor från Gore:

Path Neon Jacket och Phantom SO Jacket. Den röda Phantomjackan hade jag på mig på Vätternrundan som också bjöd på kyla och regn. Vi som startade på förmiddagen hade det dock inte lika jävligt som många av de andra cyklisterna. Tydligen har förhållandena aldrig varit så usla på Vätternrundan. Rekordmånga bröt loppet.

Jag trodde att jag skulle svettas under den varma jackan då solen tittade fram vid starten, men eftersom det går att ta av ärmarna och göra den till en väst funkade det utmärkt. Bara ärmar och uppknäppt dragkedja gjorde det till en behaglig tur trots att intensiteten var hög.

Phantomjackan är gjord i Gores mjuka windstoppermaterial och fungerar lite som en våtdräkt. Jackan blir våt, men då den är helt vindtät och förhållandevis tjock fungerar den som en skyddande barriär mot det kalla regnet och "vägsprutet". Våt brukar man ju bli hur som helst, antingen av svett eller av regn. Det viktigaste är att hålla sig lagom varm.

För sommarskurar vid 15-20 graders temperatur är nog jackan i varmaste laget. Men med avtagna ärmar funkar den perfekt under de förhållandena. När det blir höst och kyligare kommer den mer till rätt. Den värmer skönt trots att den känns som en våt wettexdisktrasa.

Jag fick också låna Gores Neon Jacket av en kompis. Den har ett goretexmembran och jag var orolig att den skulle bli för tät. På väg till samlingsplatsen blev jag obekvämt varm och började överväga att packa in jackan i följebilen. Men när regnet kort därefter öste ned var den perfekt. Jag hade bara ett tunnt linne under men höll hela tiden behaglig temperatur trots att det stundtals regnade ganska hårt och jag konstant duschades av hjulet framför mig. Vid fikat konstaterade jag att det membrandet var rejält vått på insidan av jackan men jag hade inte besvärats av det.

Tidigare har jag testat Assos climaJet som nu ersatts av sJ.climaSchutz. En ganska dålig jacka som på sin höjd fungerar som ett genomvått vindskydd. Efter några minuter är man genomblöt och det känns som att ha en genomskinlig platspåse klistrad mot kroppen. Som kostar över 1000 kr.

Då är Crafts Active Bike Convert Jacket bättre. Jag köpte den på rea för 400 kr. Dock håller man sig inte lika varm och torr som med Gorejackorna men fördelen är att den har riktigt bra ventilation och snabbt kan konverteras till en vindväst för varma dagar. Den kan också rullas ihop och förvaras i ryggfickan på cykeltröjan. Därför är den alltid med som "nödjacka" även fina dagar ifall jag överraskas av en skur.

Regnar det redan när jag börjar cykla blir det Gores Phantom som tas på.

Sammanfattning:

Gore Path Neon:
ca 2000 kr
Goretexjacka som håller dig torr men framför allt varm och vindskyddad när det regnar mycket.

Gore Phantom SO:
ca 1500 kr
Windstopperjacka som du blir våt i men den håller dig varm även när det blåser och regnar mycket. Kan konverteras till kortärmad jacka/väst

Assos clima:
ca 1000 kr
Bra idé med genomskinlig jacka som visar klubbkläderna under. Dålig funktion.

Craft Active Bike Convert:
ca 850 kr
Lätt och smidig jacka som klarar regnskurar och håller dig förhållandevis varm i ihållande regn. Kan konverteras till vindväst.
 

Jag brukar vilja göra ett formtest några veckor innan Lidingöloppet. Förhoppningsvis faller det väl ut och jag blir lugnare i sinnet.

Jag testade dels formen men också en annan typ av vätskebälte. Tidigare har jag haft småflaskor runt midjan men den här gången körde jag med bältet som jag använder vid skidåkning som rymmer en 50 cl flaska. Det funkade perfekt!

På Gainomax sports teams sida finns en genomgång av hela Lidingöloppet. De tipsar bland annat om att man ska jobba på att behålla farten över backkrönen. Det kändes verkligen när jag testsprang. Jag blev så glad över att ha klarat backen att jag belönade mig med ett par långsammare steg på krönet innan jag sprang vidare. Fel! Då var jag ju tvungen att jobba på att öka tempot och intensiteten igen.

När jag väl präntat in att fortsätta i samma intensitet gick det mycket lättare!

Jag valde att testa Lidingöloppets två jobbigaste mil. Näst sista och sista. För mig är mittendelen alltid jobbigast. Jag är för dålig på att springa nedför. Uppförsbackarna funkar genom att jag kortar steglängden och trippar upp. Men nedför känns det som om mina lår ska skaka sönder. Måste få till "rulltekniken" nedför.

Jag klarade de två milen på ganska precis mitt tänkta tempo. Men efteråt var energidepåerna helt slut. Bara två enervittabletter och en halvliter vatten under löpningen. Återhämtningsdrycken var ljuvligt god när jag kom hem!

För mig gäller det att ha med mig extra energi under loppet. Visserligen finns det vätskestationer var femte kilometer. Men sportdryck innehåller inte alla kalorier jag behöver för att orka springa i nästan tre timmar. Jag kommer att ha med mig gel med koffein och Enervits tabletter. En gel var 45:e minut och en tablett i timmen bör räcka. Plus ett par muggar sportdryck vid stationerna.

Sedan ska jag försöka att inte dras med i farten i början. Att spara lite på krafterna och inte behöva tappa så våldsamt mycket på slutet får bli årets strategi. 

Jag kommer att gå uppför de två "mördarbackarna". Den vid Grönsta gärde är kort, men drar jag på mig syra där så kommer jag att få problem senare. Aborrbacken är lång och seg och där tänker jag promenera snabbt i stället. Jag tappar ett par minuter men får en behagligare resa mot mål efteråt. Jag har behövt släpa mig fram de sista fem kilometerna till mål alla tidigare gånger jag sprungit Lidingöloppet. Förhoppningsvis kan jag undvika det i år!

Det bästa med hösten är att man kan plocka ett färskt äpple på tomten på väg in från träningspasset!

Eller fylla på med extra energi genom att förädla äpplena lite!