Hampus klassiker

Klassikern under 20 timmar har varit årets idrottsliga mål. Tack vare en lyckad Vätternrunda var möjligheten god inför Lidingöloppet. 3:15 skulle jag springa på och det bör jag göra vilken dag som helst i veckan.

Men en förkylning har satt käppar i hjulen. Dels tär den på kroppen, men framför allt har den förstört min uppladdning. Jag brukar behöva köra ganska hårt nära inpå loppet för att ha intensiteten i kroppen och pannbenet. Att ligga och vila en hel vecka inför Lidingöloppet är inte optimalt.

Redan på väg till starten kände jag att det skulle bli en tuff dag. I går var det 50/50 om jag skulle starta. Halsen kändes fortfarande inte helt bra. Idag hade jag svårt att hålla jämna steg med min fru när vi promenerade till Koltorps gärde där starten går.

När jag tog av mig överdragsbyxorna började vaden dra ihop sig i spasmiska kramper. Kul.

Vaden som krampade redan innan loppet blev galen när jag var i mål. Musklerna såg ut som om jag stängt in en vild boaorm under huden. Det tog mig 50 minuter att gå de två kilometerna från målet hem.

Jag tror inte ett enda steg var roligt i dag. Svårt att hålla farten i början, och när kroppen började bete sig någorlunda normalt efter 14 km så slog krampen till. Först båda vaderna, och vid 23 kilometer även låren.

Min son brukar säga att jag ser ut som en full jultomte när jag springer. I dag såg jag nog ut som en skadskjuten full jultomte halva loppet. Något löpsteg var det inte tal om. Snarare ett stapplande. Satan vad ont kramp gör! Och att  utsätta sig själv för smärtan vid varje steg är ju egentligen helt galet. Som att slå sig själv med en hammare i en jämn plågsam rytm ungefär. Det krävdes enorm viljestyrka att börja springa igen efter de tuffa uppförsbackarna som jag tvingades gå i. Att springa uppför dem var en omöjlighet då vaderna låste sig totalt.

När jag sprang om en farbror som bar en tröja med texten "Jag har sprungit Lidingöloppet 40 gånger" var jag sugen på att daska till honom och skrika "Idiot!" men jag lyckades behärska mig.

Redan i måndags gav jag upp tankarna om att slå personbästa i årets Lidingölopp. Efter några kilometer började jag inse att under tre timmar skulle bli svårt. Efter halva loppet hade jag bara ett enda mantra. Sub 20, sub 20, sub 20.

Kroppen ville bryta. Hjärnan ville bryta. Hela jag längtade hem. Jobbigt att springa i sin hemmiljö där man kan varenda stig och vet genvägarna hem ...

Benen hade checkat ut för länge sedan så det var tack vare ett tjockt pannben jag tog mig i mål. Jag gick på hörntänderna brukar det ju heta och i dag kändes det som så.

Klockan stannade på 3:09 och jag klarade mitt mål! 20 minuters försämring sedan sist men det struntar jag faktiskt i. Viktigast var att bara komma i mål inom 3:15 i dag.

Men nu räcker det med att ställa upp i lopp trots att kroppen inte är ok. Veckan innan Vasaloppet hade jag influensa. Dagen innan Vansbrosimmet magsjuka. Och nu, en veckas man cold innan Lidingöloppet.

Dessutom har jag i ärlighetens namn inte ägnat så mycket tid till löpträning som jag borde. 5-10 löppass sedan i juni har det blivit för cykling har varit så mycket roligare. Och det straffade sig i dag.

Men, man ska ju tänka positivt så här kommer några sådana reflektioner:

1. Kroppen pallar mer än man tror. Den stod ut i 30 kilometer tuff terräng i dag trots sjukdom.

2. Det finns ett tufft psyke bakom den mesiga fasaden.

3. Det här är min lägstanivå och den är ju helt ok.

4. Jag klarade ju årets mål! Njut nu för helvete!

Tydligen gjorde benen rejält ont. Jag kände att det sved lite under foten när jag sprang de två sista milen men tyckte inte det var någon större fara. Smärtan i benen var förmodligen nog för hjärnan att behandla under loppet.
(Sådana här skavsår visar ju också att man inte nött skinn tillräckligt mycket på träning ...)